Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lindström. Fru Lindström hade, berattar
n N., strax efter kl. 10 f. m., ofvannärade
-w Icmnat sitt hem för att eneani begifva
«o-till tyska kyrkan. Hon hade utanför
operahuset varit sedd af en bland Stock-
holms prester, men sedan dess fir hon, som
sagdt, spårlöst borta.
Pro Lindström hade under den senaste
tiden varit sjuklig och nervös. Hennes
nervositet hade ofta tagit sig uttryck i en
«roak för längre promenader. Det framstår
därför som en möjlighet, att hon ef ter guds-
tjänstens slut låtit denna sin smak för en
flamma vandringar föra hence längre bort
an som verit ratt lämpligt för hennes kraf-
ter Och då låter ju ett hastigt sjukdoms-
anfall eller en olyckshändelse så lätt tanka
sig ute i vinter och snö.
Soteringarna ochprotektionismen.
De svenska statsobligationerna noteras för
närvarande mycket högt å London-börsen,
skrifter N. D. A:s korrespondent i London
den 10 februari. Svenska 4-prosents-lånet
af 1880 steg i går från 105—107 till 406—
108 den högsta notering jag någonsin iakt-
JVV_* tv t „ *m___J-.Ä«. __«. _Ä«.Ä *_______.* Jl
tag*
Under förra året var noteringen vid
ll å lå 102 d tl Lå
Nr 21
årh. Man började mer och mer vanda sin
tankar mot gudliga ting, hvilka ju åfven
voro det enda värdefulla, eoin man egde.
På materiel välmåga var ej att tänka, då
ingen kunde räkna på att få behålla, hvad
han egde. Om vetenskap och konst visste
man ingenting, man hade blott ett att hålla
sig till: religionen. Asketismen blef allt
allmännare, eremiter allt vanligare och klo-
stren fyldes af världströtte vandrare.
SUNDSVALLS TIDNING Urdag 18 Februari
1888
,„-... Unde g d
ett tillfälle så låg som 102 pund. sterl Lå-
net af 1878, som, om jag ej misstager mig,
«r uDDsasdt till inlösning, noteras 103—105.
Norska lånet af 1878 noteras 102—104, af
1880 104-106 och af 1886 (3V, pros.)98-
De engelska tidningarna hafva i dagarne
omfönnSlt förändringarna i Sverges han-
dels- och näringspolitik, och det synes, som
om det nya systemet vore egnadt att be-
festa den redan förut goda svenska stats-
krediten.
llen riksdagsman. G. G.
lit hd j i d
verfallen kg G
skrifter: Enligt hvad jag i dag ur bästa
källa erfar inträffade omedelbart efter för-
middagens tullbebatt i onsdags förra veckan
ett Ivckligtvis enstaka — och äfven säll-
svnt’— f"U flf personlig, på sätt och vis
handgriplig opposition mot en riksdagsman
for hans uttalanden i tulldebatten.
Dock var det egentligen mera i anled-
ning af nykterhetsfrågan än tullfrågan som
uppträdet egde rum
Stoekholmsrepresentanten hr C. O. Berg
vttrade nämligen i en replik till hr Wal-
denström bland annat ungefär så bär: »Su-
periet har gudi lof på senare tiden aftagit,
hrarför det ökade betryck, hvari vi just nu
befinna oss måste hafva en annan orsak».
Når hr Berji efter sjutadt plenum trädde
ut nr riksdagshuset gick en välklädd man
emot honom, grep honom i armen och frå-
gade honom i häftiga ordalag hur han kunde
våga saga att ej bränvinet var orsaken till
betrycket. »Han skulle akta sig för hvad
han’yttrade i riksdagen!» och därmed höjde
han hotande sin käpp, likasom för att slå
till.
ligtvis fans en polisöfverkonstapel i
ar närhet. Han anhöll genast per-
sonen i fråga.
Denne var ingen okunnig arbetare utan
en bargen handtverkare, en målaremästare,
nvilkens namn hr Berg kände.
Genom hr Bergs skriftliga bemedling,
samt eedan den skyldige varit hemma hos
hr Berg och bedt öm förlåtelse för ein öf-
verilning, slapp han undan allt vidare an-
svar. Det kunde annars stå honom dyrt,
ty lagen är hårdhändt i synnerhet då det
gäller hot eller våld mot en folkrepresen-
tant.
Hos k. m:t har Stockholms allmän-
na telefonaktiebolag anhållit om till-
stånd att utefter allmänna vägarne få fram-
dragatelefonledningar mellan Stockholm och
Jönköping, Jönköping och Göteborg samt
Jönköping och Malmö dels med direkta li-
nier och dels mellan Stockholm och Göte-
borg med en linie som skulle genomlöpa
Nyköping, Norrköping, Linköping^ med ut-
grening till Motala och Örebro, Jönköping
och Borås. Likaledes omfattar förslaget en
linie Stockholm— Gefle—Söderhamn—Hu-
diksvall och Suvd*cail. Staten skulle ega
rätt att, när den eå önskade, inlösa anlägg-
ningen, som är ämnad att utföras, därest ej
telegrafverket hade för afsigt att inom när-
maste tiden anlägga en sådan.
Vid denna anläggning ämnar man tillämpa
ett helt och hållet nytt system för lednin-
garne. Dessa skola nämligen utföras med
dubbla trådar af koppar, af hvilka den ena
användes för fram- och den andra för åter-
ledning af strömmarne. Genom detta und-
vikas induktionsströmmar eamt s. k. jord-
kok, som å längre ledningar äro högst be-
svärliga.
Om bagaremötet i Stockholm yttrar
D. X. före mötet:
Från protektionistiskt håll har man plötsligt visat
en berömvärd mänhet om den konsumerande all-
panheten genom att påvrka brödprisens bibehål-
lande vid drägligt belopp. En tullvänlig tidning
visar en mycket barsk uppsvn mot bagare och ho-
tar dem visserligen ej med" evigt straff, men med
’betydlig skada», om de »pnngslå konsumenten öf-
vwnefvan.. Samma tidning liar däremot icke ett
"rf af klander för den redan inträdda prisstegrin-
gen på brödete råämne, mjöl, en prisstegring, som
ippgår till omkring 10 pros. af värde£ utan fin-
cer det tvärt om helt naturligt att mjölhandlarne
öga så mycket mera betaldt som tullen utgör. På
mt viset upprepas den gamla historien, att man
hänger bagaren för - mjolnaren.
Importen af fläsk uppgick år 1886
m 9,536,800 kilogram, men å? 1887 endast
till 8,020,000 kilogram, således en minskad
import af IV, million kilogram.
Exporten däremot, gomår 1886var 1,588,000
Kilogram, uppgick år 1887 till 3,124,000 ki-
logram, således en ökad export af öfver I1/,
miliion kilogram.
Då Sverge importerar dyrare fläsk, är
således denna byteehandel för oss fördel-
tom exporterades år 1886 31,900
-4––-,ir 37,150 svinkreatur fr. Sverge.
Genom lämpliga infölseltullar bör dock
ai*en denna kommers kunna afbrytas och
«e dyrbara svenska svinen kunna bevaras
*t srenskarne.
Punschexport. Enligt officiella källor
ha nnder år 1886 utförts från Sverge till
»?landet 61,817 liter punsch. De förnämsta
raportorterna ha varit Malmö med 18,746
"ter, Göteborg med 17,734 liter eamt Stock-
holm med 16,879 liter. Till Danmark ut-
fördes 2o,879 liter, till Tyskland 23,549 li-
ter; därefter komma Spanien med 2,289 li-
ter, Nordamerikas Förenta stater med 2,105
«ter, England med 1,942 liter, Frankrike
wed 1,463 liter.
AfVen till så långt bort belägna orter som
Australien, Sydafrika och La Platastaterna
SHe J bdli ll kri
y och La P
J obetydliga partier eller omkring
w "ter tillsammans.
Om det mänskliga lifvet under
en del af medeltiden ger Viktor Ryd-
berg i sina nu pågående föreläsningar i
Stockholm följande Bild:
-Man har varit van vid att betrakta me-
deltidens århundranden såsom mera lika
»varandra, men ju närmare man studerar
Jem, dess 8törre olikheter förete de. Det
•i!*? århun<Jr»det var kännetecknadt af en
mildhet i eeder och brak, som icke kunde
annat än medföra ett bakslag. Och ju när-
mare det led mot seklets slut, dess allmän-
nare blef tron på en förestående världens
nndergång och den därpå följande yttersta
domen. Denna tro blef så allmän, att den
*U1 och med spred sig in i hedniska länder,
djupt in i Skandinavien, där dock de soci-
a’a förhållandena, enligt missionärers utsago,
’’oro mycket bättre ochfolketvidalyckligareäni
(jet öfriga Europa. Denna tro blef så stark, att
jon&ran och förskräckelse började gripa om-
*nng sig äfven hos de ogudaktigaste. I
städer, byar och feodalslott släppte händer-
na de blodiga svärden, luften fyldes af ve
klagan, och många skänkte allt hvad de egde
till kyrkor och kloster för att sålunda för-
sona sina synder.
Det nya årtusendet ingick utan att ytter-
sta domen kom, men tron därpå var så in-
tensiv, att den bibehöll sig långt in ll:te
liga lastar, sedeslöshet och omänskliga grym-
heter till det ll.te århundradets frossande
i gudliga betraktelser, botgöringar eremiter
och fromma klosterlif. Dessa asketer voro
dock ej alltid odugliga för praktiska värf,
utan många ingrepo kraftigt i händelsernas
gång, såsom fallet var med den ryktbare
asketen Petrus Damianus, påfven Hilde-
brands vän. kallad »påfvedömets reformator».
Att hos många asketer det ej stannade vid
de stilla kontemplationerna faller af sig
ejälft. De trodde sig lefva i en öfverjor-
disk värld, omgåfvos af hallucinationer, och
klosterliteraturen från denna tid vimlar af
mirakler, hvilka säkerligen icke äro att be-
trakta som uppsåtliga lögner. Det subjek-
tiva tillståndet har en oerhörd förmådd att
omskapa världen omkring oss, och de olika
seklen hafva sett världen på mångahanda
3ätt. &
Vid sidan af den asketiska fromheten, in-
trängde äfven en sann religiositet i det
praktiska lifvet. Det ll:e årh. har att upp-
visa ett galleri af ädla, högsinta kvinnor,
hvilka såsom hustrur och mödrar verkade
till slägtets förädling, och många exempel
finnas på det äkta religiösa lif, som genom-
gick detta århundrade.
I Starbäcks Berättelser ur Sven-
ska historien, 16 delen, sidan 408, läses
följande under rubriken: »Borgerskapet,
handeln och näringarna under Carl XI:s
tid»:
»Otaliga voro också de reglementen och
särskilda föreskrifter hvarigenom konungen
sökte ordna och uppniuutia (! handeln-, för
att få den så blomstrande som möjligt —
föreskrifter, hvilka, så välmenta de än voro,
dock ofta verkade motsatsen af h vad de åsyf-
tade.
>För näringarna finner man samma regle-
menterande och tillika skråväsendet i sin ri-
kaste blomstring. Näringstvång hade länge
förfäktats af borgerskapet, likasom närings-
frihet af adeln, och förmyndarestyrelsen hade
börjat något lossa på det tvång, som länge
tyngt på de svenska näringarna. De la
Gardie hade 1669 låtit på egen bekostnad
trycka och utgifva ett redan under Chri-
stinas regering af en Johannes Misitig från
Östergötland författadt arbete rörande han-
deln och näringarna, i hvilket uttalades
grundsatser, som för den tiden voro högst
ovanliga, men hvilka en senare tid i allo
godkänt. — Han uppgaf nämligen såsom
vilkor för handelns och näringarnes förkof-
ran: religionsfrihet, dock med vissa grän-
ser; näringsfrihet, så att handtverk finge
idkas obehindradt utom eller inom gillen;
ipphäfvande af slutna skrån och slutna han-
delskompanier, som vore »landiens förderfv,
och uppbäfvande af alla yrkesrättigheter
gifna åt vissa personer med andras uteslu-
tande, samt tillstyrkte i allmänhet att icke
’.rycka handeln genoro för tunga pålagor och
lullar — — — utan man löse hvad fritt
i bör».
esluta d
nyttigt för all-
varning åskåda
ä
(Insändt.)
Tankar Tid en själfmördares be-
grafuing.
Hvad vill nu denna s. k. »hegrafning i
stillhet» säga, som enligt vår kyrkolag och se-
nast enligt förordning från år 1864 skall,
vid risk af hårdt straff, ske »utan klockor,
vagnar och seremoni, utan process utom
oundgänglige, bärare, — dessutom »med vte-
*lntnnde af vista delar i jordfäxtninpufnr-
muläret och därtill utan minsta kristliga
Jödsbetraktelse? Skall den utgöra ett straff
För den döde? — eller en varning för de
lefvande att åsamka sin liflösa kropp en elik
jmklig hädanfärd? — Ingendera! Den döde
Ir för straffet oåtkomlig — och de lefvande
lafva ej gagn däraf, då de ej få åse eller
eltaga i den skymfligt anlagda förrättnin-
gen. Hvarför icke då alldeles utesluta den-
samma? Man plägar anse ni f ll
mänheten att till skräck och vg
afrättningar, hvarfur då icke för samma än-
damål låta samma allmänhet deltaga i en
själfmördares kropps öfverlemnande åt jor-
;n, då det för tjänstförrättande prest gåf-
:s så lägligt tillfälle till vare sig kristligt vär-
mde eller (som insändaren synes vigtigare)
kristligt försonande erinringar? I äldsta krist-
a tider fick ej en själfmördare ligga is. k.
rigd jord eller begrafningsplats, —sedermera
ikulle han dock få ligga i densamma på af-
:kild plats, vanligen på norra sidan bakom
yrkan — hvilket stadgande nu äfven är
upphäft, ehuru märkvärdigt nog, flere prä-
ster, dessa kärlekens och försoningens apost-
lar! — ännu visa sig angelägna att, om möj-
ligt, knuffa omnämda personers kroppar åt
nämda eida och i öfrigt, på det allra noggran-
naste i det yttre uppfylla den föråldrade
och okristliga jagens andemening. Märk-
ligt är, att dylika stadganden just kommo
med kristendomens införande. I afseende
på själfmordet i och för sig veta vi, att våra
äldsta hednaförfäder långt ifrån att förhin
dra, snarare i vissa fall förordade och lof-
prisade detsamma. Vår lag från kristen tid
lägger däremot till och med straff på den,
som i sitt själfmordsförsuk misslyckas, en
barbarisk bestämmelse, som bland så mån-
ga andra i förlegade kyrkolag vetterligt på
senare tid ej blifvit tillämpad. Rådfråga vi
nu själfva bibeln, så har den därom ej myc-
ket att eäga. Visserligen namnes själfmor-
det såsom ett »ondt» men icke fördöm] ignre
än mycket annat ondt. Frågan därom fö-
rkomer knapt på något mer ställe, än i
p. Gern. kap. 16, där det omtalas att
fängslade Paulus säger till fångvaktaren i
Phiiippi, som vid en jordbäfning, fruktande
att det remnade fängelset skulle lemna fån-
garne tillfälle till flykt, stod färdig att af-
iagataga sig själf: »gör dig själf intet ondt,
ty vi äro afle här», hvaraf visserligen fram-
går, att Paulus ansåg själfmordet för ett
ondt, men däraf icke sagt att ifall fångarne
flyktat, Paulus ekall hårdt och oförsonligt be-
dömt fångvaktarens verkstälda uppsåt eller,
ansett det af svårare beskaffenhet, än mån-
gen annan ond handling. Vare bis nu här-
med hur som hälst, så synes såväl vanliga
uppfattningen om en sjålfrnördares förtvif-
lade åtgärd, som ock behandlingen af hans
döda kropp icke kunna från kristlig stånd-
punkt försvaras. Underligt är. att många
andra personer »om genom otillbörligt lef-
nadssätt klarligen förkortat lifvet, och så-
ledes äfven begå själf mord, icke utsättas för
samma hårda dom, utan ofta åtnjuta heder
och vid sina likbegängelser uppbära högsta
ärebetygelse, — ja, till och med af präster
höjas »upp i himmelen». Ar nu emellertid
i ett land, som vill kalla sig kristligt, hvar-
est Kristi föreskrift: »Domen icke, så vär-
den I icke dömde», borde efterföljas, all
slags hämd, synnerligast mot de döde, otill-
börlig, — otiflåten, — så äro ock såkallade
»beprafningar i stillhet» otillbörliga och otids-
enliga, och hoppas vi att k. m:ts furslag till
ny kyrkolag, hvilket nuvarande rikedag gläd-
jefullt skall begära, må utesluta eller för-
ändra såväl föråldrade stadgandet angående
ejälfmördares begrafningar, som många an-
dra med tidsandan och sann kristendom oför-
enliga föreskrifter.____________________
Skolstriden I idal.
Kåseri *f Vesper.
Det har mycket förvånat mig att histo-
rieskrifvare, alla med en mun, intygs, att
religionskrig äro de blodigaste af alla stri-
der. De synas mig alldeles hafva förbisett
tidningspolemiken. Man kan väl med fog
anse, att i ett religionskrig på sin höjd 50
prosent af deltagarne sätta lifvet till, men
huru förhåller det sig med afeeende härpå
i tidningskrigen? De sluta i de flesta fall
aldrig förr, fin de stridande äro fullkomligt
spolierade på heder och ära. Och som,
enligt Salomo och den allmänna meningen,
äran är värd ungefär dubbelt så mycket som
lifvet så, och då icke allenast de stridande
parterna, utan äfven alldeles oskyldiga dras
med och hudflängas, kan man väl säga, att
minst 200 prosent af dem, som komma med
i den striden tillspillogifvas. — Det är ju
rymligt! — T. ex. den här s. k. »skolstriden
i Adal». — Den tog i början till den grad
allas uppmärksamhet i anspråk, att veder-
börande alldeles glömde ha ögonen på her-
rar kassadirektörer, Koburgaren och Bis-
marek, hvilka därför lättelifen skulle hafva
kunnat ta sig åtskilliga friheter i den rå-
dande allmänna distraktionen. D. v. s. detta
var i början; sedermera tog man mindre
notis om kampen. — Jag är i tillfälle att
lemna en liten historik af dess första skede,
och gör det i den öfvertygelsen, att strid*
Sr värd en Geijers penna — åtminstoi
en af hans gamla förbrukade.
Huru det slutligen gick med denna strid,
därom kan förmodligen ingen annan, upp-
lysa än den som refererar den yttersta
en.
[en huru den började? — Jo. Skollä-
raren Strömbäck skref följande lilla notis till
Skråköpingsposten:
»Hond som fattnade i vrångstrupen eller
en olycka som kunnat blifva farlig. Under
det att vise pastor Lund satt och åt jul-
gröten, råkade han få ett fickur med vid-
längande kedja i vrångstrupen. Efter en
liten funderare hostade han likväl upp’et
och spottade ut’et. — Det är ett allmänt
rykte att detta är ett attentat af en
utsläppt lönmördare». — Så skref
r Strömbäck. Men det skulle han
inte ha gjort.
I nästa nummer af Skråköp. Post. stod en
hofsam men sakrik vederläggning mot skol-
lärarens notis. Den var undertecknad »good
implure och Adnlsbo» och innehöll: han
rodde inte på den där historien om kloc-
kan, ty l:o) var den inte sann, därför att
då skulle pastorn faen martyrgloria, och2:o)
ar lönmördaren ursäktlig, då han lade uret
gröten, då man 3:o) lätteligen kunde tänka
sig hans öfverretade tillstånd på julkvällen,
när han erinrade sig, hvad pastorn skulle kom-
ma att säga på predikstolen söndagen efter
trettondagen.
Samtidigt fick sistnämde insändare en
ika oväntad som betydande förstärkning.
Skråköpings Tidning lästes ett mycket långt
opus af hr »Korthund-Undriander», däri
pistor Lunds görande och låtande noggrant
ikärskådades i kritikens och sanningens
dara ljus. Man fick då se, att prestroc-
en dolde en samvetslös prenumerantsam-
lare för den för sina samhällsomstörtande
tendenser sorgligt ryktbara tidningen Ar-
betarens vän. Dessutom beräknades, att,
om han i prenumerantsamlarearyode fick
500 prosent af prenumerationsafgifterna, så
skulle det inbringa honom 300 femtioörin-
gar, men det hade han inte förtjänt.
Strax därpå kom psevdonytnen Anna
Stina Videqvist med en bit, däri pastor
Lund visserligen fick sina fiskar varma, som
di kallar’t, men som dock hufvudsakligen
ade till syfte att ge en bekant kvinsper-
son en väl förtjänt tillrättavisning, därför
att hon haltade och var slägt med en kon-
traktsprost.
Då uppträdde en herre, som kallade sig
>Badage», svarade och sade, att han för sin
del tyckte, att pastorn nog predikade den
rena evangeliska läran i enlighet med
Augsburgiska bekännelsen och upsala mö-
tes beslut 1593, men herr Korthund-Un-
Jriander »borde för att höra bättre sätta sig
framme vid korgen». — Apropos korg, så
yttrade han att han alltid*) tyckt pigor vara
äckliga företeelser. Och ansåg han för öfrigt
att en viss hr X. Y. Z borde så fort som möj-
ligt skaffa bot för sin reumatism, fur han gick
så illa.
Det var klart att detta icke lemnades
•anmärkt. Hr X. Y. Z. svarade med en
iten uppsats: »Deunde nomen». Han un-
drade om »Badage »skulle vara »Bandage»
eller »Bagage». Ett bandage kunde nog
måhända den komma att behöfva, som så
oföraigtigt inlät sig i strid ined den mång-
bepröfvade Korthund-Undriander, hvarför
lr »Badage» råddes att ta sitt »bagage» och
tysthet retirera till sitt land igen/*)
Under tidan fortgick i Skråköpingsposten
arnpen mellan skollärare Strömbäck och
¦oodpimplaren med stor och stigande förbitt-
ing. — I allmänhet ansågs dock Korthund-
ndriander och hans parti afgjort ha öfverta-
ring. I allmänhet ansågs dock Kod
Undriander och hans parti afgjort ha öfverta-
get. Sensationen vardärför allmän, då detstod
iaml Sk Tii
0 j
edd
Frun: — Hör dn, Malin den där mannen var
här i går, var han också en fastman till dig? I så
fall skalle han vara din femte!
— Herre Gud, nådig fran! Det är alltid några
ibland dem, som inte aro trogna.
X läsa: TelrpiamUll Skråköpings Tidning.
London den 20 jan. Frän krigsskådeplat-
sen: Hmes meddelar att Korthund-Undri-
ander gått kodilj. — Petersburg den 21
„__.. I väl underrättade kretsar omtalas att
man nu med säkerhet vet, hvéra som inte
är Korthund-Undriander, och man tror sig
äfven veta, hvem det är som inte är psev-
donymen Anna Stina Videqvist.–––-Stri-
den ingick nu i sitt andra skede. Och jag
har inte åtagit mig att skrifva om det.
I inledningen omnämde jag, huru oskyl-
diga kunde bli nedgjorda i dylika strider.
T. ex. härvidlag komma vi väl ihåg, hur det
gick med grosshandlar Phettertzon. Frun
•) Det var däri det fräcka låg? Också medgaf
hr B. i ett senare opus, att han inte var densamme,
som i fjo tyctte illa om pij>r.
*•) Hr X. Y. Z. förbisåg, att »Badage», var den
enda signatur, som var lika absolut utan betydelse,
som mannen därbakom; att signaturen sålunda var
särdeles lyckligt funnen.
stod ute i köket och höll på laga till
middagen, då hon hörde sin man ropa henne
med slocknande röst. Hon skyndade in
och till sin fasa såg hon ein älskade Thet-
tertzon sitta stendöd i länsstolen medSkrå-
köpingsposten i venstra handen och Skri-
köpings tidning i den högra. — Hon tittade
efter hvad som kunde hafva upprört honom
till den grad. Hennes ögon flögo nerefter
spalterna, jagande efter någon liämsk ru-
brik, men intet! Med ens blef det dock
klart för henne. I intet af numren stod
något om »skolstriden i Adal.–––––-Han
hade dött af förvåning.
Här nedlägger jag pennan. Värde lä-
sare. Jag hör, att du frågar efter »moralen»?
Jag skulle öppet säga den, om jag inte
visste att moral inte slår an på en del
Adalebor; i stället skall jag berätta en anek-
dot. På den tiden jag
vi en hedersgubbe till f
, gick i skolan, hade
gymnastiklärare, som
lät oss ha rätt mycket nojs för oss utan
vidare anmärkning; men då han tyckte, att
det blef alldeles för mycket stim i salen, så
slog han med floretten i kakelugnsluckorna
och skrek:
Hå-hå håll tyst där bårrrtab
Rättegångs- och Polissaker.
Stöld och bedrägeri. Ogifta Emma Kri-
stina Victoria Melin och hustru Maria Jo-
sefina Ernholm, häktade och tilltalade för
stöld och bedrägeri, undergingo i går fort-
satt ransakning inför Sundsvalls rådhusrätt,
de tilltalade förklarat, att de icke
hade något att tillägga till sin förut aflagda
bekännelse, ingaf allmänna åklagaren ett be-
vis från t. f. länsmannen i Sköns distrikt,
innehållande att Melin står under åtal in-
för Sköns häradsrätt för snatteri. Efter hål-
len öfverläggning förklarades Melin saker
till åtskilliga bedrägerier och stölder samt
delaktighet i inbrottsätöld, men som hon
stode under åtal för ’snatteri inför Sköns
häradsrätt, hänvisades den tilltalade dit att
i ett sammanhang dömas. Hustru Ernholm
däremot dömdes att för inbrottsstöld hållas
till straffarbete i 7 månader och 1 år ut-
öfver strafftiden vara medborgerligt förtro-
ende förlustig, hvarjämte hon dömdes att
bota 25 kr. för det hon tagit befattning
med åtskilliga af Melin stulna varor.
Sedelförfalskning. Tor parehustrun Eli-
sabeth Fredin från Asnorrbodarne i Gnarps
socken, Gefleborgs län, var i går, seda
protokollen i ransakningemålet vid Bergs,
häradsrätt angående henne och öfriga i de
stora förfalskningen af Sundsvalls enskilda
banks och Vesterbottens enskilda banks sed-
lar delaktige, hit ankommit, instäld inför
Sundsvalls rådhusrätt dit hon blifvit af ofvan-
nämda häradsrätt hänvisad för att ransakas an-
gående af henne i Sundsvall föröfvad utprång-
ing af Vesterbottensbankens falska sedlar.
Men som åklagaren stadsfiskal C. E. Jans-
son, icke varit i tillfälle att taga del af
handlingarna i målet, begärde han anstånd
till nästa torsdag, hvilket beviljades.
För stöld af kläder från åtskilliga per-
soner i Erokom häktade arbetaren C. G.
A. Svensson undergick i tisdags förnyad
ransakning inför Rödöns häradsrätt. En del
af det stulna har igenfunnits hos den häk-
tades far, bosatt i Torp, Medelpad. Svens-
son nekade i början hårdnackadt, men, då
åklagaren yrkade äfven hans faders häk-
tande, brast ban i gråt och erkäude alla
tölilerna.
Målet uppsköts till den 5 mars. ö. p.
En iukasserare. I måndags förekom
inför Östersunds rådhusrätt målet mellan
födorådstagaren Jonas Norberg från Stig-
sjö socken af Vesternorriands län och gårds-
egaren Petrus Källgren \ Östersund. Kä-
randen Norberg hade vid tillfället iakttagit
personlig inställelse.
På begäran af käranden hade nu inkal-
lats de vid föregående tillfälle af Källgren
jäfvade vittnena Er. Persson och Anna Ma-
ria Sundström från Stigejö, förut hörda in-
för Hernusands rådhusrätt. Båda vidhöllo
sina förut afgifna berättelser, hvilka i huf-
vudsak innefattade:
Att vittnena den 12 februari fortidet år varit när-
varande i J. Norbergs bostad, då skuldförbindel-
sen i fråga blifvit af Norberg öfverl&ten på Källgren,
hvilken äfven därvid varit närvarande; att de där-
id bevittnat samma öfverlåtelse; att emellan Nor-
)erg och Källgren vid tillfallet så aftalats, att K.
skulle hos reversens utgifvare, skolläraren J. A.
Åkerlund i Boda, inkassera Norbergs fordran på
grund af reversen, hvilken med oguldna räntor be-
räknats uppgå till 500 kr., och att, därest K. kunde
utfå dessa 500 kr., skulle han däraf godtgöra sig
320 kr., som K. hade att fordra för hästköpet samt
efter afdrag af 50 kr. i inkassoarvode redovisa åter-
stoden till N.; att för den händelse K. icke kunde
utfå penningar af Å. skulle reversen genast åter-
ställas till Norberg; att N. vid samma tillfälle på
Källgrens begäran äfven tecknat borgen å ifråga-
varande skuldebref, på det K. skulle hafva någon
säkerhet för sin fordran, hvilken borgensmeniDg
vittnena äfven bevittnat; men hade därvid äfven
bestämts, att K. icke skulle få af Norberg utsöka
något belopp på grund af samma borgen, utan re-
versen återställas i sin helhet till Norberg, därest
Åkerlund ej kunde infria densamma. Norberg skul-
; i sådant fall till Källgren kontant betala sin
kuld.
På stadsfiskal Svenssons uppmaning berättade
Anna Maria Sundström därjämte, att Källgren i går
på morgonen varit uppe i hennes och Er. Perssons
ogi harstädes samt försökt skrämma dem bland
annat därmed, att han, om de fortforo med samma
vittnesmål, skulle bevisa, att de svurit falskt och
»skänkt bort sina själar». Hr Svensson och måls-
egaren upplyste vidare, att Källgren på telegrafisk
väg erbjudit Norberg 450 kronor i förlikning, och
sagt att han sändt pengarne till ett ombnd i Hernö-
sand, där de funnos att lyfta. N. hade rest ner
till Hernösand och uppsökt ombudet, men denne
hade ej hört talas om några pengar från Källgren.
På svarandens begäran uppsköts målet
till den 5 mars. Svaranden skall till dess
inkalla vittnen från Ångermanland, Sunds-
vall och Värmland. Så att dyr blir nog
affären för den tappande parten. Redan
iu bestiga sig kostnaderna till omkring 500
;r. Källgren bestrider äfven alla kostnads-
räkningar.
Ö. P.
Meddelanden fr allmänheten.
Besiktningsprotokoll.
På anmodan af styrelsen för Alnösundets
ångbåtsaktiebolag hafva undertecknade den-
na dag besigtigadt nämde bolags ångf. Alnö
och Timrå och därvid funnit, att:
det å fartygens yttre icke kan anmärkas
något annat än att de, ofvan vattenlinien,
å förskeppen, äro tillbugglade, men, att i
förhållande till åldern och de myckna till-
läggningarne samt plåtens ringa tjocklek,
de icke kunna vara annorlunda; till följe af
ieforcering plåten, i vattengången, emellan
spanten är inklämd och är detta något mera
å »Alnö» än å »Timrå ; frihultlisterna äro,
å de ställen, där frihulten hafva sina plat-
ser, inklämda, men då det är trälister be-
klädda med halfrundjärn kan detta icke fö-
rekominas emedan desamma vid en stöt
lätt gifva efter; »Alnö» tyckes vid flyktigt
påseende se bättre ut utombords, men torde
detta få tillskrifvas att densamma blifvit
målad senare än »Timrå» och målningen i
följd däraf bättre bibehållen, tyckes oss
dock som å skamfilningarne, innan »Alnö»
upplade8, blifvit påbättradt; den undre fri-
hultslisten å »Alnö» är sönderplyttrad inid-
skepps; fartygens inre äro väl bibehållna
och synes att båda fartygen äro väl vår-
dade; maskinerna äro i god ordning upp-
lagda, vi vilja dock anmärka att det vore
behöftigt det planet för slidskåpslocket å
ångf. Alnös cylinder borde innan utrust-
ningen, afhyfks, för att kunna tätpackas,
emedan det är betydligt frätt, hvarjämte det
behöfves nya pinnskrufvar därstädes.
Hvad åter fartygens värde, sins emellan,
beträffar anse vi att de äro lika, emedan
om det, å det ena eller andra fartyget, be-
höfves någon mindre reparation detta i det
hela spelar så liten rol att man icke kan fä-
sta sig därvid.
Sundsvall den 17 febr. 1888.
C. Hyström. IJenric Norberg.
Besigtningsman Ingeniör
för passagerar. ångf. Sunds bruk.
Till herrar ledamöter af ordenssällskapet
»W. F.»
För den välvilliga julgåfvan frambär jag
härmed min varma tacksägelse.
Sundsvall den 17 februari 1888.
Willy Ekengren.
En ins. ber om plats för följande enkla
»Fastlagskväde i djup tonart».
Aderton hundra och åttioåtf
medförde nya vigter och mått,
och samma år i februari
en ny regering mycket mari’.
Den 14:de i samma månad
blef i Sverge man högst förvånad —
Då började fastan!
På grund af tullar
Strax fick vi mindre fastlagsbullar
hvad som oss djupast och mest förvånar,
Skall fastan räcka många månar,
så föreslå vi att till vår konung
uppmaning ställes om ny påbjudning
af allmän bot- och bönedag:
Att Gud sitt fattiga och tryckta folk
af nåd vill hjälpa och beskydda
från draka-tänder, hunger och dyr tid.
Strödda underrättelser.
Konsten att spinna silke har allt hit-
tills ansetts mycket svår, men lär hädanef-
ter kunna utöfvas af hvar man enligt en
uppfinning, som nyligen blifvit patenterad i
Amerika. Uppfinningen går ut därpå, att
man till framställande af silke hvarken be-
höfver silkesmasker, mulbärsträd eller nå-
got annat, som bör till den naturliga »nä-
ringen», utan endast några kemiska pi
dukter, som man köper på apoteket,
här i all korthet reseptet, enligt den väl be-
kanta Scientific American:
Man löser tre gram nitro cellulosa (bomullskrut)
i 100 å 150 kubikcentimeter af en blandning af
lika delar alkohol och ether. Man tillsätter 2,5
kubiksentimeter af en filtrerad lösning af en del
torr järnklorid eller af tennklorid i 10 delar alko-
hol och vidare 1,5 kub.-cm. af en lösning af garf-
syra i alkohol. Det hela filtreras i sluten apparat
för att förhindra förlust genom afdunstning. Vät-
skan slås i en sylindrisk behållare, som vid bott-
nen är försedd med ett blåsrörsmunstycke af glas
eller platina. Detta munstycke bildar en spetsig
kon med en öppning af ’iio å »|s millimeter vid
odstjocklek af högst i10 mm. Öppningen ut-
mynnar i ett kärl innehållande vatten som blifvit
försatt med en half prosent konsentrerad salpeter-
syra. Behållaren bör stå så, att vätskan med lätt-
het rinner ned i det syrliggjorda vattnet. Härvid
inträffar, att den fina stråle, som utströmmar från
behållaren, ögonblickligen antager fast form, då
den kommer i det syrliga vattnet, och bildar så-
lunda en oafbruten tråd, som kan bindas upp på
en bobin. Under vägen till bobinen torkas den
hastigt medelst en ström af uppvärmd (icke het)
luft. Den erhållna tråden år sifkesfin och silkes-
glänsande och är till färgen grå eller svart, men
kan genom passande tillsats i behållaren fås i alla
löjliga färgnyanser.
Norska regeringen och rena vensteru.
Enligt telegram från Kristiania förväntas det
att, under de närmaste dagarne efter ko-
nungens ankomst, i stortinget en större po-
litisk akt skall arrangeras. Rena venstern
lärer skola framställa en interpellation om,
huru regeringen ämnar bilägga den inre
spliten, hvarefter en dagordning 6kall före-
slås med uppfordran att ombilda regerin-
gen. Huruvida detta lyckas, torde vara tvif-
velaktigt,men för Steenoch Qvam är det nöd
vändigt, då utsigterna för deras återval inom
de respektive valkretsarna i själfva verket
icke äro ljusa.
Hela tyska haren skulle omöjligen
knnna inrycka i Danmark, påstår den
danska »Politiken» med stöd af följande ut-
räkning: antag att de tre millionerna, hvaraf
tyska hären består, ryckte in öfver sydgrän-
sen i led på sex man och med en aln mel-
lan hvarje led, skulle spetsen af hären vara
ute i Skagerack norr om Skagen, medan
den sieta half va millionen af hären ännu
icke hunnit öfver Konge-ån.
Likhet inför döden. Från Saalfeld i
ThOringen berättas, att magistraten därstä-
des beslutit, att likkistor blott få levereras
från ett stadens magasin och till samma pris
— detta för att söka afskaffa den hittills
vanliga lyxen i fråga om likkistor och gifvs
ett uttryck åt likheten inför döden.
Halm, sågspån och torf såsom strö-
material i ställ och ladugård. I »Jour-
nal tfagriculturea meddelas följande angå-
ende jämförande försök med ofvannämda
etrömaterialier.
Ätt halm och torf aro utmärkta strömaterial
är till fullo bekant; men åfven sSspån a?SSS
tall, kastanier och poppel kanna rekommenderas-
mindre däremot sågspfn af ek. För att Kmnta
uppsugningsföflmågan låt man 1 kilogram af hvar
Ä^" gga d atteBOch be8täd
Af vatten hade
Efter af Omnibussällskanet i Paris utförda för-
sök erfordrasjrjjur och äag w strö:
afsågmån |l kg och
af torf 3,8 kg
Den prodnserade gödselmängden uppgick pr djur
och dag
vid halmströ till % kg
„ sågspånsströ „ 12-13 kg
„ torfströ „ 10—11 kl och
kväfvehalten i gödseln g
vid halmströ O.si prosent
„ sågspånsströ 0,45-0,49 „
„ torfströ 0,68
Landtmannen bör sålunda icks hysa någon miss-
tro till att använda sågspån och torf tiU strö-
material.
»Rysslands hopp" är titeln på en bok
för dagen, som till författare lär ha en af
de mera framstående amiralerna i ryska
flottan. Boken innehåller en framtidsskil-
di f l l Ch
dring af samma slai
ryktbara »Battle ofDorking» eller______
»Sverges sista strid», men hon är olik först-
nämda arbete därutinnan, att hon siar om
seger för de ryska vapnen, och olik den
svenske författarens alster i det, att hon
räknar med förefintliga faktorer och ej med
fantastiska hugskott.
»Rysslands hopp» är en snabbseglande
kryssare, som under bidade oroliga tider
seglar från Nikolajeff vid Svarta hafvet till
Toulon, i hvilken afsigt känner kaptenen
icke — hans order äro förseglade. De bry-
tas när han kommit till den franska örlogs*
hamnen, efter det kryssaren passerat Dnr-
danellerna under förevändning, att han sko-
lat ut på en vetenskaplig expedition. lor-
derna står skrifvit, att kaptenen ögonblick-
ligen skall segla till Pernambuco, där han
ai ryske konsuln blir underrättad om Ryss-
lands krigsförklaring mot England. Han
ger sig genast ut på kapartåg, uppbringar,
plundrar och borrar i sank de engelska
handelsskepp, som stå att finna i de bra-
silianska farvatten. Andre kryssare, snabb-
gående och väl rustade, ha samtidigt blif-
vit utsände till alla haf, där den engelska
handeln har sina stråkvägar. »Rysslands
hopp» borrar eller bränner sina priserutan
fråga efter om de fura kontraband eller
privat egendom som last — »detta strider
ju emot parisfördraget af 1856» medgifver
författaren, »men vi säga naturligtvis upp
fördraget för vår del, så snart kriget för-
klarats; det är enda sättet att i grund för-
störa Englands handel». »Rysslands hopp»
fortsätter sin alabama-färd, ända till Bom-
bay. Där lyckas kaptenen uppbringa ett
stort skepp, lastadt med nafta. Han stic-
ker eld i lasten och låter det brinnande
fartyget ånga in i hamnen, där det antän-
der skepp efter skepp, tills samtliga farty-
gen och nalfva staden blifvit lågornas rof.
Engelsmännen ha nog vetat — säger en
engelsk samtida ur hvars referat G. H. T.
lånat ofvanstående redogörelse — att en
rysk här i Afganistan eller vid Indiens
nordvestra gräns kunde varda en fruktans-
värd fiende, men aldrig trodde vi, att Ryss
land drömde om möjligheten att besegra
oss till sjös. Det är emellertid beteck-
nande, att den ryske amiralens bok gått i
upplaga på upplaga: panslavisternas stor-
hets-vansinne tålde nog vid ännu starkare
saker, än hon bjuder på.
Den som invid en död har stått
Förrän den första dagen gått,
Den första som för alltid skymmer,
Den sista åter af bekymmer,
(Och innan rötans finger än
Tryckt alla linier igen;)
Som dessa himmelskt ljufva tecken
På en förklarad ro har sett,
De stela och dock blida strecken.
Uppå det bleka anletet,
Ar frestad — vore icke ögat
Beslöjadt, glasigt, utan färg,
Och om ej pannan sammansnögat,
En syn, som går till ben och märg
För detta tycke af fördrifvet,
Af utkyldt lif och öfvergifvet,
Som ger en själf en känafa af
Förgängelse och död och graf —
Ja! frestas kunde han att tveka
Och dödens herradöme neka:
Så skön, så fridsam och så mild
Är döden i sin första bild! B;
Telegram t. Sundsvalls Tidning.
_ Kristiania den 17 febr. Det förlju.
des, att statsråden Arctander, Astrup
och Kildal i statsrådet i dag ingifvit
sina afskedsansökningar, som bevil*
jades.
Statsrådet varade 4 timmar.
Från utlandet.
Frankrike. Ganska anmärkningsvärdt
år det angrepp, gom i deputeradekamma-
ren af Sans-Leroy-Clemencenu m. fl. rik-
tats mot Frankrikes bank, hvars privilegi-
um, som bekant går till ända 1897.
De föreslå tillsättandet af en koroité af
33 ledamöter för att i samråd med rege-
ringen taga i öfverväganle de vilkor och
bestämmelser, under hvilka bankens privi-
legium att utgifoa sedla? må förnyas, eller
huruvida detta bör öfverlåtas på något an-
nat institut. Man befarar, att politisk hän-
syn skola till bankens skada härvid göra
sig gällande. Detta har gjort, att aktie-
egarne blifvit uppskrämda och aktierna
pjunkit i pris.
Motiveringen till föreslagna resolutioner år icke
lållen i någon mot banken vänlig anda. Den or-
banken föt 30 år sedan erhöll under
uufel». ekonomiska och politiska förhållanden
t olika denavarana^motsvarar icke längre det
USfTOLT* b82keD’bIifvit 4 ft8ttniD*’
"gger i händerna på en grupp finansierer,
hvilken staten icke kan utöfva något infly.
>. Dess avdelningskontor skildras såsom re-
son»" 1
fifver L
tände.
aktionens stamhåll, ocfi det påstås, att många afBra-
man fått sina vexlar refuserade, endast p& den
grund att de anses omfatta liberala E. P
Då man påstår, att banken icke gjort
skattkammaren eller landet några tjänster,
som kunnat uppväga det monopol banken
åtnjuter, så glömmer man — eäger en tid-
ning att det var det lån af 1,500 mill. frs,
hvilket banken under senaste krig lemnade
regeringen, som räddade landets kredit och
satt regeringen i stånd att föra striden till
slut; att banken utan någon som helst godt-
görelse ombesörjer alla skattkammarens p
ningtransaktioner, hviika år 1886 uppei
till ett belopp af 8,900 mill. frs; att U-
ken ständigt gratis håller till regeringens
förfogande en kredit på 160 mill. fra samt
att den årligen i skatter erlägger ett be-
lopp af omkring 3 mill. frs.
Trippelalliansen. Huvudpunkterna i
förbundstraktaterna mellan Österrike, Tysk-
land ocb Italien hafva nu från Rom med-
delats »Neue fr. Presse» och lyda sålunda ;
Den mellan Österrike och Italien ingångna
traktaten förpliktar: 1) Österrike till en väl-
villig neutralitet, cåvida Italien invecklas i
ett krig mot Frankrike. 2) Italien till ett
liknande förhållande under ett krig mellan
Österrike och Ryssland. 3) I betraktande
af dessa överenskommelser förpliktar sig
Österrike att af alla krafter befrämja de
italienska Medelhafsintreesena och att icke
företaga något på Balkan, utan att förut
hafva öfverenskommit därom med Italien.
Traktaten mellan Italien och Tyskland
gäller upprätthållandet af båda rikenas na-
tionela själfständighet och frihet; under deu
högtidliga försäkran, att ingen af de båda
traktatmakterna skall godtyckligt bryta fre-
den, lofva de, att om den ena eller andra
af dem angripes af Frankrike, bistå hvar-
andra med hela sin krigsmakt till dess fre-
den gemensamt afslutas.
En traktaten bifogad, af Italiens, Tysk-
lands och Österrikes representanter under-
tecknad klausul bestämmer slutligen, att,
såvida Frankrike och Ryssland furetaga ett
gemensamt anfallskrig mot Österrike och
Tyskland eller mot Tyskland ensamt, de
tre allierade makternas hela krigsmakt skall
användas för att möta detta anfall, och att
freden naturligtvis äfven skall slutas ge-
mensamt.
Huruvida nedannämda italienska Medel-
hafsintressen äro närmare betecknade, sä-
ges icke, men väl, att ofvan anförda trak-
tatbestämmelser finna sin komplettering i
särskilda öfverenskommelser, hvilka träf-
fats mellan Italien, Österrike och England
för att skydda den österrikiska och italien-
ska kuststräckan för eventuela fiendtliga
landstigningar.
Handel och sjöfart.
Trämarknaden i England. Från Lon-
don skrifves till Göteborgs Handelstidning
den 7 Febr. 1888:
Vår marknad fortfar att visa stor liflighet. I
trots af den stora omsättning, som redan egt rum,
är begäret ännu icke på långt när tiilfredsstäldt.
Många köpare bafva hittills varit ytterst sparsam-
ma med sina inköp i förhoppning, att så snart den
starkaste köplusten lagt sig, säljare skulle blifvs
mera medgörliga i Bina fordringar. Raka motsat-
sen har emellertid inträffat. Nu sedan många till-
verkningar äro i det närmaste utsålda på f.ö.v.,
äro säljare styfvare än någonsin ocb for Augusti
—September-skeppning fordra samma priser som
f. ö. v. De Löga priser, som i år betalts af
köpare på kontinenten, synes hafva böjt sälja-
res idéer och i viss mån gjort dem oberoende
af vår marknad. De senaste försåljningarne hafva
också i allmänhet betingat de bästa priserna.
Efterfrågan å granbattens och bräder håller
i sig och försäljningar fortfara att ega rum till pd
4 10 s. för 6 t. och pd 4 för 5 t. Tör 2’/,x7 t.
granbrttens har ej ännu högre pris än pd 4 17 s.
6 d. erhållits, men flere exportörer fordra pd 5
och vilja ej sälja under. Osorterade granbrädor
äro 2 s. 6 d. å 5 s. per standard dyrare än för
några veckor sedan. Splittved noteras i 57 s. 6d.
& HO s., och för riktigt fin skeppning fordras till
och med 62 s. 6 d., méä vanlig reduktion för bräd-
8tpåPplatsen är efterfrågan å virke i allmänhet
god, och åtskilliga större f.o.b-kontrakter hafva
slutats i dagarne med importörer harstädes. Till-
gången å battens är ytterst knapp. Sprnse ocb
Petersburg-gran hafva stigit i pris ocb äro nu
minst 15 s. per standard dyrare åu för ett par
månader sedan.
I fraktmarknaden år det ännu stilla. Köpare
svnas ej vara i någon brådska att försäkra sig om
skeppsrum, åtminstone till de frakter, som ännu
noteras af redare. Från södra Norrland till Lon-
don fordras c:a 27 s. Seglare hafva befraktats till
Tyne från Sundsvall & 24 s. och från Hernösand
å 25 s. på f.ö.v. Ett par ångare skola åfvenledes
hafva slutats till West Hartlepool, men frakten
dämnes icke
På »Baltio hafva auktionerna varit \äl besökta,
i synnerhet den senaste (Foy, Morgau & Co:s)
Stämningen var ytterst animerad, och prisen röjde
en stigande tendens, sårskildt hvad batteus angår
Piteå 27, X 7 t. kvarta fura betingade pd 7 10 b.
Wifsta Warfs 3x7 t. tertia realiserade pd » 15 a
och 2x7 t. kvarta pd 7 10 b. Alla 2 t dimensio-
ner voro eftersökta. 3 ocb 4 t plankor däremot
tycktes ej vara i favör. För Svartviks 3x» t. ter-
tia stannade högsta budet vid pd 10 15 s. och för
Domsjö 3x11 tertia erhölls endast pd 10.
I öfrigt betaltes följande priser for svenskt virke
vid förenämnde auktionstilllållen:
Furu:
Sundsvall, 3:a \VS\V 3x7 pd 8 15 s
4:a WTW 2x7 pd 7 10 s
„ SAB 3x7 pd 7 5 s.
MTA IV,X9 pd 6.
SSS 2’/,x9 pd 6 10 b.
Svartvik, 3:a DDI) 3x9 pd 10 15 s
4:a D 3x9 pd 8 15 s.
5:a MFD 3x9 pd 7 10 s
4:a DDF (kvflad plank) 1X’J pd 8 10 «
’Gran •
Sundsvall, 3:a KW (hvfiad plank) 1’ ax9 Pd715*,
* 1’ ,X9 jid715s
Leveranserna från härvarande dockor forliden
månad uppgå till 10,500 standard plankor och
battena oca 2,7</0 stds hvfladc bräder, eller presK
samma kvantiter som i Januari 1887
Korpralen: »Hvad är en eoldat skyldig siua for-
män?»
Rekrvten: »I allmänhet ingenting Mig bar «iet
då åtminstone aldrig lyckats att låna något af dem
IV.
Ehuru en viss likhet fans emellan bröderna
Linley, eåg dock Randal ej pi långt när så bra
ut som Herbert. Hans ansikte var oregelbun-
det, hans figur nnder medelmåttan, och fastän
ung, syntes hans rygg en smula böjd, antingen
nf vana eller kroppslig svaghet. Men med des«a
ocb andra brister låg det något i hans blick
och hans leende — eller kanske i hela hans
anspråkslösa och nobla natur —, som var omot-
etåndligt tilldragande. Alla höllo af Randal,
gjelfva mrs Presty inbegripen.
— Har du sett något nytt ansigte, sedan du
kom hem? var hans svägerskas första friga.
Sandal svarade, att han sett mis» Westerficld.
Ännu en frå«a, oundgänglig naturligtvis, kom
omedelbart derpå. Hvad tyckte ban om henne.
— Det skall jag säga dig om en vecka eller
par, svarade han.
— Nej, låt mig höra det genast.
— Jag vill aldrig döma efter det första in*
trycket
— Gör det dock nu, för min akull. Tycker
du, hon Sr vacker?
Bandat log och gaf efter.
— Guvernanten ser »jäklig ut, och kanhända
jag af denna anledning fick det intrycket, att
hon var obetydlig och ful, svarade ban. Vi få
dock te, hvad vår friska luft och vårt aoge-
näma lif ha för inflytande på henne. Hos en
så ang kvinna som bon kan man vara beredd
på hvarjebanda förfindringar. Innan vi blifvit
— Jag fruktar, att ni finns mig mycket hals-
starrig, sade hon på sitt vanliga lugna och älsk-
värda sitt, men jag behöfver verkligen ingen
betänketid. Min pligt ligger allt för tydligt
för mig.
Både Herbert och modern sSgo öfverraskade
ut. Allt för älskvärd, allt för lycklig ocb —
det må tilläggas — allt för maklig att under
vanliga förhållanden göra sin vilja gällande, vi-
rade mrs Linley endast då af hvad natur hon
var skapad, när hennes naturs inre krafter af
någon särskild anledning sattes i rörelse. Detta
hände dock sällan, och hennes närmaste glömde
det snart. Också blef man alltid förvånad, då
hon helt oväntadt visade prof på beslutsamhet
och viljekraft
Herbert gjorde ännu ett försök.
— Är det möjligt, Kate, att du fj inser, hur
grymt det skulle vara att visa miss Westerfield
uppsatsen? frågade han.
Äfven denna vädjan till hennes deltagande
var fruktlös.
— Du kan vara öfvertygad om, att jag går
till väga med all möjlig grannlagenhet, svarade
hon. Jag skall förbereda henne lika föreigtigt
och kärleksfullt som om hon vore min egeu
dotter.
Ku blef det lif i mrs Pre.ty.
— Når tänker du börja med det? sporde hon.
— Btrax, mamma.
Den gamla damen afbröt ögonblickligt råd-
plägningen.
— Vinta, tills jag hinner ondan, sade hon.
Har do något emot, att Herbert bjuder mig
— Nej, nedsabla icke dig sjelfgenom
.....en annan sida I afbröt Her-
n att be-
trakta frågan från en f
bert. Du har framställt saken på ett utmärkt
sätt. Låt det stanna dervid.
— Å andra sidan, fortfor Handel fogligt, men
beståmdt, har jag ej hört något tillfredsställande
skål, som berättigar oss att hålla miss Westcr-
field i okunnighet om hvad som fa&ndt.
Denna grundlighct fann mrs Presty mycket
nöjsam.
— Jag tycker om den mannen! utbrast hon,
pekande på liandal, han roar mig alltid. Hör
bara på honom I Han vet ej sjelf, på bvilken
sida han står.
— Han sluter sig till min åsigt, förklarade
Herbert.
— Nej, det gör han icke I
— Hvad säger da ejelf? frågade ban brodern.
— Jag vet ej...
— Der bör du nu t inföll den gamla damen.
Hvad var det jag sade?
Bendal sökte sätta sitt besynnerliga svar i
rätt dager.
— Jag menar blott, att jag vill ba tid på
mig att tänka pä saken, yttrade ban.
Herbert envisadea ej längre, utan vände sig
till sin hustru.
— Du har ännu den amerikanska tidningen
i banden. Hvad ämnar da göra med den?
— Jag skall visa den för mio> Westerfield,
svarade mrs Linley beatämdt.
— Mot min önskan? Mot din moraönskan?
Betyda de ingenting för dig? Gör som Handal
— t&nk närmare på uken, min älskling.
en mfined äldre, (kola vi måhända alla beundra
den sköna mitt We«terfield. — Uir det kom-
mit några bref till raijr, medan jajr varit borta?
Han gick in i biblioteket ocb vindc tillbaka
med gin post.
— Det här »kall roa Kitty, sade han och
räckte avägerskan ett illuetreradt blad från
New-Yotk, det lamma §orn hon omnimt för
sin man.
Mr« Linley betraktade illustrationerna. Slut-
ligen vände bon pl några blad för att änau en
gång it på ett träankt. tom eirakildt intres«r-
rat henne. Demd faates hennes upprik tam-
het på en uppiats å eamnia eiila. Hon hade
knappt genomögnat de förita raderna, förr in
ett utrop undföll henne.
— Förskräckliga nyheter för mjae We«ter-
field! sade hon. Lås, Banda! t
Han luste följande:
— Veckans förteckning öfver köpmän, for-
satta i konkurs, upptager ifven en engflsmtn
vid namn James Bellbridge, fornt inneWme
af en beryktad salon? i denna stad. Bellbddge
misstankes för att haffa förorsakat tia bastras
död i ett snfall af fyllerigaleaskap. Den olyck-
lig», kvinnan hade förut varit gift med en aed-
lem af engelska aristokratien, vilborne Kodenck
Westerfield, bvilkfo för några år sedan stod
tilltalad för det han satt öfver styr n,e<J det
fartyg, han förde, en rattegång som «ae6te myc-
ket uppseende i England. De »Utli*» «ra"
stlndigbeterna vid mordet öka» inou men där-
igenom, att mre Bellbrädges onge son i «Mto
giftet försvann .smrna d*ft geroingen begicks.
Mao aassger, att dea »tacksn go#tes »prång»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
