- Project Runeberg -  Sundsvalls Tidning / Årgång 1888 /
123

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

/ a«i«taHtiittg öfver d«n Zflhrpgika dynastien

TSfldcDsVintidft troaföljd.

^nin nu flflJ(Jne Prms Ludvig, vår kroa-

• Sim broder vm* v’88ei%eu icke den

PTnabka tronens närmaste arfvinge. Den-

!ln äldre broder, arfstorhertigen Fredrieh

KriUm är dock af svag kroppskonstitution

?Ä mycket wklJnde fasa’, så att han

flidneT höst, till följd af en bröstsjukdom,

nar» ffrufvens rand och för närvarande

yBJtf ristas i Italiens mildare klimat. Han

ift sedan 1885, men hittills barnlös, —

vännäst honom aro n. v. storhertigens brö-

r. arfaberättigade. Af dessa har prins

r.i nf Baden gjort sig omöjlig för tronen

Sm sitt inorgftnatiska äktenskap med en

f-wrinoft von Beust. — Brodern, prins

Selm, född 1829, har nyligen firat sitt

¦»Kröllop, och eger i sitt äktenskap en

fom, P™9 Maximilian, född 1867.

Det It sålunda, menskligt att döma, på

prjus Maximilian, som tronföljden

?n anees skola närmast OfvergA.

Men skulle denne prins Maximilian aflida

mn panlig arivinge, så, alldenstund kro-

1 afven är ärftlig på kvinnolinien, blefve

s ergefl kronprinsessa närmaste arfvinger

•¦t Uadeos tron.

Di emellertid, i sådant fall, någon »per-
nalunion» mellan Sverge—Norge samt
itatea knappt låter tänk» sig, blefve väl
Sen att den nast äldste af våra arf-
niwar finge bekläda badensiska tronen.
%ffieneralmmmandraget öfver 1887
ära bevillning af fuet egendom och inkomst

’" AH bevillniogsskyldig fast egendom i lan-
det är värderad till inemot 3T/2 milliarder
,0439 millioner) kr.

Bevillningen därför utgår med 1 % mil-
lion (1,287,000) kr.

All uppskakad inkomst (af kapital, tjänst
och rörelse) i landet uppgår för året till

bevillning därför erlägges med 2 ’/8 mil-

l0?f ofvannämda 350 millioner inkomst-
kronor äro 250 millioner beskattningsbara
och 100 millioner skattefria på grund af
gtado-adt beviJJningsafdrag.
Fast egendom för hvilken bevillning^ icke
e tillhörande stut eller kom-

Nr 32

• värderad till 73 milliard.
Onl svenska allmogens ställning
nå 1500’ och 1600-talen höll docen-
ten J. F- Nyström föredrag vid Upsala läns
folknögskoleterenings sammanträde den 3
dennes.
Landets utseende var, yttrade talaren, enligt »Fy-

*odlad"bygd.J . ..o_._. ....
liga och* smala, mest afsedda för ridande och
ende. Däremot voro de mera trafikerade och folk-
rika än nu i järnvägarnes tid. Stora soldathopar
> ofta fram här och där och utgjorde ett plå-
.._ för allmogen; vissa tider på året kunde man

se väldiga skaror af pilgrimer, såsom t. ex. i
maj, da man begaf sig till Ersmessan i Upsala.
Alla gårdarne voro bygda på ett ställe i byn med
mänga små trähus på hvarje gård, och all byns bo-
skåp fans tillsammans på ett annat ställe; jorden
rar som bekant, oskiftad. I boningshusen funnos
ej alltid fönster, utan mau nöjde sig ofta med glug-
gar utan glas. Möblerna voro väggfasta och af en-
kelt slag; äfven hos de rike saknades mången gång
tapeter ocb fönsterglas. Städerna voro obetydliga,
och handeln låg i utländingarnes händer.

Åkerbruket var viktigare då än nu; särskildt
voro adelsmännen stora jordbrukare. Ungefär 90
prosent af landets befolkning lefde då af åkerbru-
ket, ett prosenttal. som nu reducerats till omkring
56. Det förnämsta bland sädesslagen då för tiden
var rdgen, som utgjorde ungefår 68 pros. af all
spsmnålen, då den nu däremot blott är 12 pros.
af grödan. Hafren var nästan okänd utom i några
. (i landskap och utgjorde blott 3 pros. af spanmå-
leo, mot 60 pros. nu för tiden. Af h ve te odlas nu
5 gånger så mycket som då för tiden. Äfven är-
ter odlades mindre då än nu, oaktadt potatisen ej
var känd. Ser man på totalvärdet af en skörd på
senare hälften af 1500-talet, skall man finna jor-
dens afkastning nu för tiden 8 gånger större än
då; år 1800 var den två gånger och 1830 fyra gåu-
ger större än då. Folkmängden uppgick 1570, så
vidt man känner, till 531,400 personer och 1886 till
4,700,000, så att, om de resp. skördesummorna för-
delas på folkmängdssiffrorua, förhållandet blifver
ungefar lika, då ju den sistnämda folkmängdssiffran
är ungefär 8 gånger större än den förstnämda.

Boskapsskötseln då för tiden var vigtigare än
liu. Xu hafva vi visserligen flere djur, men folk-
mängden är jn ock större, så att vi hafva relativt
taget färre boskapsdjur nu än på 1500-talet. En
del boskapsdjur har minskats betydligt till antalet,
såsom t. ex. gfitterna, som i antal nedgått till hälf-
ten mot då. Afven svinkreaturens antal har min-
skats i vissa provinser. Djuren på den tiden voro
betydligt mindre än nu, så att de små boskapsdju-
ren i Jämtlands fjällbygder t. ex. äro riktigt stora
mot dåtidens kreatur. En ko vägde 18 pund och
en oxe 18 till 28 puud. Boskapen kunde ej häl-
ler blifva storväxt med den utfodring den fick: 3
-o skålpund hö atisågos ensamt för tillräcklig dag-
ng ranson för en ko. Utförsel vara var utom span-
mål äfven smör. Tal. framhöll särskildt den ti-
dens landtbrukares förmåga att af en ringa mängd
mjölk få mycket smör. Af 21/,—8 kannor mjölk
ÄTi sbTin,fl smor’ näg«t som möjligen kunde
förklaras på det sätt, att man lät gräddeu sätta
sig så grundligt, att man fick en del ostämne med.

De sedliga tillståndet då var sämre än nu. Af
liieueitidens törhållanden fans ännu mycket kvar.
Ättens medlemmar t. ex. höllo mer ihop, och ätten
hade större betydelse och rättigheter än nu. Me-
2!? ?J de sJ&lf9tandige odalmännen voro
tragen dar afven kommunala frågor behandlades.
J åra brott handlades vid tingen. Visserligen fick
allmogen ej längre bära svärd, men don hade lärt
tX . * auva,mla knifven oeh yxan. Straffen voro
km .*’ t™ d6d8S*raff. spöslitning, dusch med
«uh vatteu. Brott mot person ansågs mindre än
brott mot egendom. Tjutvar hängde man, under
irniiÄ^-i^0 vi.la lindrigare straff. Äfven
les strängt. Böndernas nöjen be-
tor mau mest förplägade sig med

Til—""fUlj "r^nvi|1 sa<nt spelade kort
inntrnf ?n,torde slutligen att, allmogen var för-

bia 1adelu’,me» *>»de det dock vtåa bättre än
L"-l Ekmark, där lifegenskap rådde.

Rättegångs-och Polissaker.

^"ningsmålen mot landt-
Håkansson och S. Samuels-
varnaSär(l’ P- M.Samuels.
loh S öon i Griins-
er Söd«r^ö«n * »tröby »ro
^omina vid urtima ting i

li mars då tli

son S
öf

den

,

den dem ålötnda och
tn8tolen8 utelag fastetälda
?; "t Målet motgolsegarenK.
y leD8ikiöId å Vft»*oda förekom-
b den 23 mars.

(1<t in e p ha"i

eV roPade: »Kära barn, inte
f du då aldrig lära dig att
L begagna veuBter hand

Meddelandenjr^^iimänheten.

ranJTen ^"k äl härstildes under uppfö-
*et å d *vSDad öfver elfven. Arbe-

nåffrftf,»TmiVa .nar nittills bestått blott i
fredande arbeten med stenspräng-
jortlschaktning för grundläggning
’ten, men man ftr nu i färd med
fV"1 "Ppförande af de stenpe-
pa flera ställen i elfven skola upp-
B- pe som arbeta därå ha en dag.
varierande mellan 75 öre och kr.
£! *]f< allt efter deras oliko arbets-
dier kanske någon annan orsak,

och detta tycke§ vara ddlig förtjänst, nit
man tager I betraktande lefnadekostnader-
nas dyrhet. Arbetspersonalen bestar a
förutom har bosatta, en del järnvägsarbe-
tare, hvilkas hitkomst emotsågs med en
slags fruktan, då de gjort sig*kända som
vilda 1 sitt lefnadsatt, men hvad hittills för-
sports, så ha de uppfört sig nyktert och
anständigt. Men i deras ställe ha vi har
en stpr skara, från Torps socken, med tim-
inerafverkning sysselsatte arbetare, som göra
»rallarehfvets» uppträden stridigt. Lycka
är att här ej finnes någon djurskyddsför-
ening eller någon som ömmar för djurens
lidanden, ty då skulle de ådraga sig någon
dödlig sjukdom, blott af grämelse Öfver att
se deras hästkreatur hvilka måste stå ute
vid danslokalerna, i de kalla vinternätterna.
Det händer t. o. 111. under arbetsdagar, att
de fara emellan socknens ölkrogar, un-
der stoj och oväsen, samt anställa besök
hos( ortens tjolbeklädda befolkning, hvilka
å sin sida nästan komma i slagsmål om
hvem, som skall hafva deras ynnest. Hvad
följderna däraf kan blifva skall nog fram-
tiden utvisa. x

Herrar Langhundundriander, sniakniinn-
lare och C:o.

. Efter en liten hvila får jag äran meddela föl-
jande: Hvad jag har skrifvit det hafver jagskrif-
I1! »£»"koi»"gt nyktert tUlstånd, hvadan fannin-

se? xh"i’" ?* T uuuli CJ "*«y»es 1 ragadt mått —
oförtäckt framkommit. Ni må nu brfka ochund-
skylla Erpå bästa sättj sanningen skall dock se-
gra till sist, ehuru Ni vill utvisa den. Vi träffas
då vi råkas och till dess Au revoir!

P. S.

Sjung nu följande obarkade visa, på melodin:
Bevare Gud vår kung, tills vi härnäst träffas:
Långhundundriander
Långhundundriander
Leve Långhun —!
Långhundundriander
Långhundundriander
Långbundundriander
Lefvc Långhun —!!

— Härmed må det vara slut medLång-
hundriaderna från Indal.

Ked. af 5. T.

Strödda underrättelser.

Skrämd af en »björn" blef härom da-
gan slagtaren L. Sörensen i Säfsjö. Auk-
tionsmannen S. M. Johansson i Hjälmseryd
hade nämligen till domhafvanden inlemnat
ansökan om Sörensens försättande i kon-
curs. Så snart S. fick kännedom därom
begaf han sig genast på väg till Amerika,
berättar Eksjö-Tidningen.

Uppäten af vargar. De ungerska tid-
ningarna omtala en förfärlig händelse, som
nyligen inträffat vid den ungerska orten Csen-
per. En bonde åkte med sin hustru och en
liten dotter på 6 år till en närliggande ar-
rendegård för att besöka en vän. På vä-
gen mötte de en köpman som bad att få
åka med, hvilket också beviljades. Kort ef-
ter det han tagit plats i vagnen, visade sig
fyra stora vargar, som började förfölja vag-
nen. Bonden piskade därvid på sina hästar,
som började springa, så fort de förmådde;
men vargarne kommo ständigt närmare och
höllo slutligen på att nå vagnen. I samma
ögonblick grep den främmande bondens lilla
dotter, och innan föräldrarne kunde hindra
det, hade han kastat barnet ut på vägen,
där vargarne strax kastade sig öfver det.
De andra fingo därigenom försprång och
blefvo räddade. Då man kommit till be-
stämmelseorten, kräfde bonden räkenskap af
främlingen för hvad han gjort; en träta upp-
stod, och under denna fattade bonden en
yxa och klöf köpmannens hufvud. Därefter
gick han till myndigheterna och omtalade,
hvad som passerat.

En kon*tnärseskader. De norska må-
larne ha beslutit att till sommarens utställ-
ning segla till Köpenhamn i eskader. Ett
par af dem äro egare af lustkuttrar, och
de öfriga ämna sannolikt hyra sig små jak-
ter. Kommandoflaggan skall hissas på »B.
B.», som tillhör Fritz Thaulow. Seglingen
kommer att ega rum inomskärs längs sven-
ska kusten. *

Snörlifvet utdömt — i Wien! Da-
merna i Wien hålla som bäst på att bann-
lysa några barbariska kvarlefvor från me-
deltiden, framförallt snörlifvet. Det var på
den nyligen hållna »japanska karnevalsfe-
sten», som wienskorna funno, att de togo
sig mycket bättre ut i de japanska dräg-
terna utan snörlif, och beslöto därför att
afläjrga de senare. Det gamla modet har
emellertid följts af ett nytt, i det att kort
därefter stiftades en kvinlig »förening för
japanska moder». Medlemmarne af den-
samma beelöto att kläda sig å la japonnaise,
dock »först hemma».

Parfymer i fast form. Om denna den
nyaste uppfinningen inom modeverlden skrif-
ves från Paris:

Den eleganta verldeus samtalsämne f. u. är den
uppfinning som blifvit gjord af härvarande parfy-
merifirman L. Lcgrand. Efter långvarigt och mö-
dosamt arbete har det lyckats denne kemist att
försätta dyrbarare »flytande» parfymer i fast form.
Bland dessa parfymer äro Violette du Czar, Helio-
trope blanc, Jockey-club o. s. v., och skola de ge-
nom detta förfaringssätt erhålla en hittills oanad
hög grad af konsentrering och vällukt.

Dessa »fasta» parfymer säljas i form af parfym-
stift eller pastiljer i eleganta och koketta etuier
af de mest olika modeller och äro till formen så

fina att det f. n. bör till g
bara på sig ea dylik lit<

bestrykning ir tUIr&ekl..._____

- ..,,.- .,/fynera hvilket föreraftl som b&Ist
utan att fulta eller skada detsamma,

John Bright om ,,Pair trade". »Fair
trade» - handel på lika ömsesidiga vilkor
~ 1 motsats till »free trade», fritt varuut-
byte, har som bekant de sista åren efter
protektionismens segrar på Kontinenten lif-
Iigt debatterats i England. Fri handel för
dem, som gifva oss fri handel, men tvång
åt dem, som pålägga oss tvång, det är ju
fair play — rent spel, säga de »patriotiska»
pseuao-protektiomsterna. Men nationens
flertal är konservativt, det håller fast vid
det bepröfvade »gamla systemet», hvarun-
der bnterna blifvit verldens rikaste nation,
hvarunder fördelningen af rikedomen blif-
vit allt jämnare och de sosiala lefnadsvil-
koren öfver hufvud undergått en storartad
utveckling i sund riktning.

John Bright, den gamle vördade kämpen,
som aldrig »ackorderat» med sin öfverty-
gelse, och som kämpade sida om sida med
Cobden för spanmålstullarnes upphäfvande,
har i ett bref sammanfattat fair trade-frå-
gan i följande få lättfattliga ord:

»Vi kunna icke sälja så fritt som vi ön-
ska. Edert botemedel består nu däri, att
vi icke heller skola hafva frihet att kupa
fritt. Ni påstå, att om vi icke kunna få
sälja efter behag, så vilja vi också af hända
oss rätten att köpa efter behag. Ni mena
tydligen, att,, man kan bota en skada med
en annan. Ar detta svärraares eller tän-
kande människors politik?»

,,Zum Rebus". I Schlauheim har en
ny värdshusvärd etablerat sig och kallar
shtA hotell »Zum Rebus». Vid hans table
d’höte målas dagligen en rebus på en stor
svart tafla och lemnas åt gästerna att tyda.
Den gäst som först löser rebusen erhåller en
butelj cainpagne. Detta skämt lockar dagli-
gen en mängd gäster, och den sluge vär-
den får sin champagne mångdubbelt ersatt.
De förherskande språken pa jordklo-
tet. Professor Kirchhoff i Halle medde-
lar, att det mest utbredda språket under
de senaste 1,000 åren är kinesiskan, som
för närvarande talas af mer än 400 mill.
menniskor. Därnäst kommer hindostanskan,
som talas af öfver 100 mill. och engelskan,
som talas af sirka 100 mill. menniskor.
Ryskan talas af mer än 70 mill., tyskan af
mer än 57 och spanskan af 47 mdl. men-
niskor.

,De underjordiska lotterierna i Kö-
peuhamn" omtalas nu åter af Politiken.
Ett par ungherrar, som varit på Hossys
kontor, Bartholmsgade n:r 1, och fått inblick
i lotterihandteringens hemligheter, inrättade
på hösten 1886 ett eget kontor i n:r 5 Thure-
sensgade. Dessas namn vore E. C. Schier-
beck och C. W. S. Fahrenholtz. De kallade
sin affär »Köpenhamns Industrilotteri». Mer-
endels var det klent med kassan, men vid
midten af nånaden, då lotterna förnyades,
strömmade pangar in i ufvertfud, och det
lefdes flott i Thuresensgade n:r 5. För öf-
rigt voro de båda danskarne icke ensamma
om geschäftet; de hade till vän och rådgif-
vare en svensk — det finnes svenskar i alla
Köpenhamns privatlotterier — som hade
två namn att begagna skiftesvis. I hvar-
dflgslag hette han Johansson men vid hös-
liga tillfällen Gerner. Snart flyttade de
sitt industrilotteri ut på Vesterbro, där det
ligger ännu. Hr Hossy var naturligtvis för-
bittrad på sina förra lärjungar, som nu så
djärft konkurrera med honom, och han ut-
sände för någon tid sedan till sina svenska
kunder ett cirkulär, innehållande en sträng
och sakkunnig kritik öfver deras »svindel-
affärer» och »numbuglotteriverksamhet.»

Redan i andra dragningen, eller knappt
en månad efter det Köpenhamns, industri-
lotteri blifvit inrättadt, försökte Schierbeck
undanhålla en vinst på 100 kr., som en
svensk landtman Per Larsson i Ågerup pr
Blentarp erhållit. Polisen fick i rätt tid
nys om saken, Per Larsson fick sina pan-
gar och Schierbeck undslapp för den gån-
gen straff för bedrägeri.

Schierbeck har en autoriserad kollektör
som heter »F. Larsen, Gasvejen 12, Köpen-
hamn». Han annonserar i tidningarna. Men
när så vederbörande annonsbyrå skall ha
betaldt, finnes det ingen som heter F. Lar-
sen, Gasvejen 12. Man söker, honom ge-
nom polisen öfverallt, men förgäfves. Slut-
ligen får man genom en posttjänsteman veta
att F. Larsen är ingen annan än Schierbeck
själf. Han hade fullmakt för F. Larsen men
icke häller denne fans under uppgifven
adress, han har soin näradt sitt kontor på
Vesterbrogade— hvar vet nian ej så noga.
Hvad hr Hossy beträffar, supponerar Poli-
tiken, att icke blott firman »Direktör L. Jör-
gensen» och »Lars Jörgeusen & Co.», som i
lagenlig form äro öfverlåtna på Hossy, utan
äfven »Oluf Rasmussen & Co.» och »Pet-
tersson & Co.» i själfva verket har en och
samme chef. Det egendomliga med de två
sistnämda firmorna är att deras adress icke
blott är Bartholinsgade 1 (Hossys adress)
utan äfven efter behag kan vara Gothers-
gade 150 eller Nansensgade 57, men allt-
sammans är nämligen samma hörnhus.

SUNDSVALLS TIDNING TorsJtg 15 M»rs

1888

Prinsipalen: — Pettersson, hvarför skrattar ni?
Kontoristen: — Hvarför?... ja, det kan inte häl-
ler jag begripa med min lilla lön.

Från utlandet

Storbrlttanien. I marshäftet af Fort-
Review gifver sir Charles Dilke en

–––-1 af engelska armén, sådan han före-
ställer sig den. Han vill förverkliga den
genom decentralisering och lokalisering. I
enlighet därmed skulle flottan bli fullstän-
digt oberoende, så att den icke längre be-
höfver tjäna till försvar af fästningar och
kolstationer. De senare måste därför med
en kostnad af tre millioner pund Sterling
sättas i stånd att med egna krafter försvara
sig mot en anfallande flotta.

Enligt sin lokaliseringsprincip vill Dilke,
att garnisonerna i fästningarna och kolsta-
tionerna uteslutande skola rekryteras bland
invånarne i närliggande trakter, så att för-
utom flottan äfven armén blir oberörd af
dessa platsers behof.

Dilke fordrar vidare arméns decentralise-
ring så till vida, att en ny armé eller nya
arméer med lång tjänstetid uppsättas för
Indien och kolonierna, hvilka arméer icke
ha något att göra med de inhemska strids-
krafterna.

För inhemska armén föreslår Dilke i alla
händelser icke någon allmän värnpligt, då
han först vill organisera det förefintliga ma-
terialiet, innan massan blifvit förstärkt.

Det som särskildt ligger honom om hjär-
tat är upprättandet af en fullständig armé-
kår, hvilken genast skulle göras slagfärdig,
och förberedelsers vidtagande till upprät-
tande af en andra, hvilken kunde intaga
den förstas plats. England har nämligen
för närvarande icke någonting som kan lik-
nas vid en armékår.

Preussen. »Vi stå inför ett nytt upp-
slag i kulturkampen», säger »VVeser. Ztg»
— »inför den af Windthorst bebådade stri-
den om skolan. Sedan de ultramontane seg-
rat så godt som på hvarje punkt, medan
de ännu höllo sig på definsiven, sedan de
kunnat pockas på en ny Canossa-färd åtta
hundra år efter den första, skrida de själfve
till angrepp.»

Dessa ord ha afseende på Windthorsts i
den preussiske landtdagens deputeradekam-
mare väckta förslag om folkskolans ställande
under kyrklig uppsigt. Förslaget talar ju
blott om presternas inflytande på den re-
ligiösa undervisningen; men finge desse rätt
att utgallra ur lärarkåren alla element, »mot
hvilka invändningar kunde göras i religiöst
afseende», så hade de ju därmed folksko-
lan i sina händer — och med henne fol-
kets andliga väl och ve. Allt sedan reforma-
tionens dagar har den andliga utvecklingen
i Tyskland gått i riktning mot bildningens
frigörande från presterligt inflytande, med
Lessing och encyklopedisterna fick denna
riktning medvind i seglen; den schiller-göt-
heska perioden betecknar den fria tankens
seger. Det är ju ej att undra på, om det
blad, vi of van citerat, med harm nämner
de ultramontanes försök att åter rycka till
sig förmynderskapet öfver bildning och ve-
tande; mellan raderna i frisinnade tyska tid-
ningars artiklar läser man smärta och far-
håga — det fins utan tvifvel möjlighet för,
att de kyrkliga kunna mot sina ja-röster i
andra frågor köpa bifall till sin plan.

Det windthortska förslaget lyder ordagrant
som följer:

Deputeradekammaren behagade besluta att upp-
fordra den kongl. regeringen att snarast möjligt
inför landtdagen framlägga utkastet till en lag, ge-
nom hvilken kyrkan och hennes organ komme i
fullt åtnjutande af den befogenhet med afseende
på undervisningen i folkskolorna, som tillförsäk-
rats dem genom författningens 24 artikel*. »Den re-
;iösa undervisningen i folkskolan ledes af veder-
„ jr ande religionssamfund». Deputeradekammaren
behagade dessutom hemställa, att regeringen vid
lagförslagets utarbetande måtte taga hänsyn till
följande rättmätiga kraf:

1) Till folkskollärare få befordras endast
sådana personer, mot hvilka de kyrkliga myn-
digheterna ej göra någon invändning i kyrk-
ligt-religiöst afseende. Göres senare dylik
invändning, må läraren i fråga ej tillåtas att
vidare meddela religionsundervisning.

2) Det tillkommer uteslutande den kyrk-
lika öfverheten att utse de organ, som ega
leda den religiösa undervisningen.

3) Den presterlige inspektören har rätt,
att. när han så finner för godt, själf medde-
la religionsundervisning i överensstämmelse
med den faststälda läroplanen; och likaså
har han rätt att närvara vid skollärarens un-
dervisning, att i denna ingripa samt att gifva
läraren anvisningar, hvilka denne vare plik-
tig att följa.

4) De kyrkliga myndigheterna bestämma
lämpliga läro- och andaktsböcker för den
religiösa undervisningen och uppbyggeisen i
skolorna; de bestämma ock läroplanen så till
omfång och innehåll som äfven med afse-
ende på undervisningens fördelning på de
olika klasserna.

Det är, som man ser, ett fullständigt sko-
lans underordnande under kyrkan* som ge-
nom Windthorsts förslag ställes i utsigt.
Men blefve folkskolan ett kyrkans redskap
— ja, det vore liktydigt med folkets ute-
stängande från den nutida forskningens re-
sultat. I stället för den moderna naturve-
tenskapens upptäckter, finge det uppväxan-
de slägtet till lifs en orimlig skapelsehisto-
ria; i stället för att underordna sig den
sunda begränsning som ligger i den mö-
derne forskarens »ignorabimus» skulle det
få lära att blindt tro på obegripliga dog-
mer.

»Och dock står det fast», säger Weser
Ztg vidare, »att tron på dogmer och un-
der gent emot kunskapen om naturlagarne
väger så föga, som skuggan tynger i våg-

skålen». ––––»Kyrkan hade ögon och såg

icke, hon hade öron och .hörde icke. Till
sist bräckte dock vetenskapens flod de dam-
mar, kyrkan bygt. Äfven utprägladt ka-
tolska land som Frankrike och Italien lös-
gjorde sig ur prestadömets bojor; de ha gif-
vit sin kyrka en underordnad ställning som
en oskadlig lyx eller ett vördnadsvärdt min-
nesmärke från svunna tider — men hon har
ingen rätt att öfva inflytande i politiken,
ingen makt att kvåfva ungdomens forsk-
ningsbegär.v

Det är katolikerna, som nu uppträdt med
stora fordringar. Att de, om deras kraf be-
viljas, vinna ökade rättigheter äfven för den
protestantiska kyrkan, det förbättrar ej sa-
ken. Kyrka som kyrka. Går det Wind-
thorstska förslaget igenom, så följer däraf,
dels att samtlige preussiske folkskollärare
— och de räknas i hundratusental — be-
röfvades sin rätt till fri tanke och tro, dels
ock att det hädanefter berodde på prester-
nas goda vilje — och i det fallet ha de säl-
lan visat sig frikostige — att tillmäta fol-
ket dess mått af bildning. Det heter ju
visserligen, att kyrkan skall ega inflytande
blott på den religiösa undervisningen, men
denna inskränkning har, som vi redan på-
pekat, ingen praktisk betydelse: faktiskt
finge de kyrkliga myndigheterna rätt att af-
och tillsätta lärare efter eget godtfinnande.

»Må ingen såga, att det blir de ultramon-
tane omöjligt att genomdrifva sina fordrin-
gar! Efter hvad vi nyligen upplefvat, kan
ingenting i den vägen förefalla omöjligt.
De ultramontanes förslag är snarare typiskt
för den strömning, som nu är den förherr-
skande i Tyskland.»

Berlin den 11 mars. Under kejear Wil-
helms sista natt befunno sig vid den döen-
des hufvudgärd de båda lifmedici. Vid
dan af sängen satt i en rullstol kejsarinnan
hållande kejsarens vensta hand. Tidigt på
morgonen, sedan kejsaren sofvit en timme,
omvexlade feberfantasier med ljusa ögon-
blick. Kejsaren talade om militäriska äm-
nen, tyckte sig se trupper rycka an, nämde
vissa trupper vid deras namn, hade erin-
ringar af franska kriget och uttalade nam-
nen på franska härförare.

Mot morgonen drack kejsaren ett glas
rödvin och strök sig med handen om mu-
stascherna, såsom han i lifstiden brukade.
Kort före sitt afsomnande frågade kejsaren:
»Hvar är kejsarinnan?» Storhertiginnan sva-
rade : »Mamma sitter ju vid din sida.» Kej-
saren gaf med hufvudet tecken att han för-
stått, nickade med belåten min och sade:
»Gå till sängs!» Personer, hvilka stodo vid
dödsbädden, säga öfverensstämmande, att
kejsaren, då döden nalkades, icke var i be-
sittning af medvetande.

— Berlin e. d. Kejsarinnan Augusta mot-
tog i går eftermiddag kl. 5,45 rikskansle-
ren, hvilken förut länge uppehållit sig vid
kejsar Wilhelms lik. Kl. mellan 4 och 5
var rikskansleren hos kronprins Wilhelm i
slottet. Prins Heinrich och arfprinsessan af
Meissingen inträffade härstäds i går afton kl.
9 och begåfvo sig genast till palatset, där de

ingingo i likrummet, där kejsarens lik, redan
iklädt första gardesregementets uniform, lig-
bädden. Senare uppehöllo sig båda

hos storhertiginnan af Baden, där äfven stor-
hertigen af Weimar befann sig.

I dag eger åter sorgegudstjänst rum,
hvari dock nere personer än i går deltaga.
I natt förflyttas kejsarens lik till domkyr-
kan, där det kommer att förblifva utstäldt
i morgon från kl. 1 till 5 samt om tisdag
och följande dagar från kl. 11 till 5. Till-
trädet till domkyrkan är frijtt.

— Berlin den 10 mars. Redan ser mai
tusental sorgklädda personer på gatorna.
Damer och herrar bära den aflidne keja-
rens älsklingsblomma, blåklint, omvirad af
flor.

— Hamburg den 11 mars. Den aflidne
kejsarens enda kvarlefvande syster, enke-
storhertiginnan Alexandrine af Mecklenburg,
har allvarsamt insjuknat till följd af bud-
skapet om broderns död.

— Paris den 11 mars. Presidenten Car-
not öfversände till kejsar Fredrik ett sor-
gebeklagelsetelegram, som af denne besva-
rades i ytterst förbindliga uttryck under
omnämnande tillika af de talrika bevis på
sympati som under hans vistelse i San Remo
kommit honom till del från fransmäns sida
samt under uttryckande af förhoppning, att
förhållandena mellan Tyskland och Frankrike
måtte fortfarande förblifva vänskapliga.

— Petersburg den 11 mars. Kejsaren
har befalt att, i anledning af kejsar Wil-
helms död, hela ryska hären skall i fyra
veckor bära flor om venstra armen och Ka-
lugaregementet i fem veckor. Bisättnings-
dagen skall hären vara fullt sorgklädd. Ka-
lugaregementet kommer alltid att behålla
namnet »Wilhelm I».

Kejsar Fredrik har blifvit utnämd till
chef för Petersburgska grenadierregemen-
tet och Kalugaregementet.

General Werder har afrest till Berlin.

Den officiella tidningen innehöll inom
sorgkant en sympatisk nekrolog lofprisande
den hädangångne kejsaren, som under hela
sin regeringstid varit trogen vän till Ryss-
land och det ryska kejsarhuset, för hvilket
han intill sista andedraget bevarade en orubb-
lig tillgifvenhet och kärlek.

Petersburg s. d. Journal de St. Péters-

bourg säger, att i de telegram som vexlats
mellan San Remo och Petersburg uttalats
ömsesidigt fast förtroende till beståendet af
den traditionella vänskapen mellan de båda
länderna och det kärleksfulla förhållandet
mellan de båda familjerna. Tidningen hop-
pas, att minnet af den hädangångne skall
alltid svåfva öfver de båda dynastierna och
rikena till deras egen lycka liksom till för-
del för den sociala ordningen och freden i
hela verlden.

Petersburg s. d. »Ruski Invalid» brin-
gar i en artikel kejsar Wilhelms minne sym-
patiska ord och talar om hans förhållande
till ryska hären. Han var älclste S:t Ge-
orgsriddaren och hade för icke länge sedan,
vid emottagandet af en deputation från Ka-
lugaregementet, uttalat den uppriktigaste
välvilja för ryska hären, som nu är försänkt
i djup sorg. Ryska hären skall i den hä-
dangångne alltid högakta den berömlige kri-
garen och mannen med de sällsynta själs-
egenskaperna, kejsarens uppriktige vän.

Tyska kolonien i Petersburg sänder ett silf-
verkors till den aflidne kejsarens kista.

— Varsjava den 11 mars. Tyska kolo-
nien härstädes afsänder en deputation till
likbegängelsen i Berlin och ämnar anslå be-
tydliga medel för välgörande ändamål till
kejsarens åminnelse. Härvarande teater kom-
mer att hållas stängd i tre dagar.

— Melbourne den 11 mars. Enligt här
föreliggande underrättelser framkallade kej-
sar Wilhelms död i alla australiska kolo-
nier deltagande och sorg. Ofverallt i de
större städerna synas flaggor hissade på half
stång, och i hamnarne hafva kanonsalvor
aflossate såsom sorgetecken.

— Berlin, måndagen den 12 mars. Kej-
sar Fredrik syntes vid sin ankomst till Char-
lottenburg sent i går afton gripen af en
djup rörelse. Hans utseende — er korres-
pondent såg honom på mycket nära håll
— var föga förändradt, ansigtsfärgen något
blekare, hållningen upprätt, gången elastisk.
I anseende till det starka yrvädret ämnar
kejsaren först i dag göra ett besök i dom-
kyrkan, där det kejserliga liket nu är ut-
stäldt på sin »Ut de parade». Under resan
mellan Leipzig och Charlottenburg hade
kejsaren ett långt och förtroligt samtal på
skriftlig väg med furst Bismarck. I utri-
kespolitiken kommer ingen, i den inre tills
vidare få, om ens några väsentliga förän-
dringar att göras.

Berlin s. d. kl. 5,21 e. m. Kejsaren har
förlänat Svarta örns orden åt kejsarinnan
Victoria samt åt justitieministern doktor
Friedberg och f. d. föredragande hofrådet
grefve von Unruh.

Grefve Stolberg Wernigerode är anmo-
dad att kvarstanna i sin befattning såsom
interimschef för hofdepartementet (ministä-
ren för det kungliga huset). General von
Albedyll skall äfven kvarblifva såsom chef
för kejsarens och konungens militärkabinett.
Till dennes efterträdare är utsedd genera-
len vid gardeskavalleriet Winterfeld.

Kejsaren har i dag icke varit i domkyr-
kan. Däremot har kejsarinnan varit där.

Riksdagens talman lade en hyllningskrans
på kejsar Wilhelms sarkofag. Kejsarinnan
af Österrike hade sändt en väldig krans.

En ofantlig människoskara har strömmat
till föp att se den aflidne kejsaren. Många
vänta förgäfves 4 å 5 timmar.

Furst Biamarck är mycket angripen af
sorgen, men har dock i dag kl. 2 föredra-
git ärenden för kejsar Fredrik.

— Ett klokt djur, den där elefanten, anmärkte
en ung herre till en menageriegare.

— Mycket, svarade denne kallt.

— Han är läraktig, inte sant?

— Förvånansvärdt! Vi ha lärt honom att lägga
ned pänningar i lådan, som ni ser däruppe vid ta-
ket. Försök med en 50-öring.

Den unge mannen sträckte fram eu 50-öring, och
elefanten tog den mycket rigtigt med snabeln och
lade den i lådan uppe i vid taket.

— Åh, alldeles utomordentligt, beundransvärdt i
sanning! Han kan naturligtvis också taga ned den
igen?

— Det ha vi inte lärt honom, svarade egaren med
ett skälmaktigt leende och återgick till sitt arbete.

Norrlands Skeppslista.

Jan. 22. Blenda, Trapp, segelkl. t. Newyork från

Melbourne.
Febr. b. Caesar, Sundqvist, gt. Newyork via Gu-

antanamo fr. S:t Jago de Cuba.

— 10. Vulcan, Lenander, Begelkl. t. Rio de Ja-

neiro fr. Macao.

— 15. Engelbrekt, Eckman, ligg. Savannah

destin. t. Östersjön.

— 17. Solid, Hallqvist, anl. t. Savannah fr. Bor-

deaux.

— 18. Elisabeth, Sjölander, segelkl. t. Havre fr.

Laguna.

— 20. Carin, Westerlund, anl. till Tybec från

Tunis.

— 25. Australia, Sandin, segelkl. t. Göteborg

fr. Cette.

— — Laura, Lindgren, anl. t. Cagliari fr. Mar-

seille.

Mars 1. Rosalie, Andersson, fr. Pensacola t. Ant-
werpen anlöpt Plymouth.

— - August, Hultman, Begelkl. t. Cardifffråu

Belfast.

— 8. Cyrry Treffenbcrg, Edlund, anl. t. Queeus-

" town fr. Bangkok.

— - Prima, Holm, anl. t. Port Elisabeth fr.

Hamburg.

— 11. HernöBand, Sandström, aul. t. Liverpool

fr. Bahia via Queenstown.

Hr X är så blyg, "att han inte törs kyssa sin
fästmö, en gammal, rik enka, innan han först i
tamburen öfvat sig på hennes vackra kammar-
ungfru.

- 170 —
llaudal försökte att få ett ordentligt svar.

— Är det verkligen möjligt, mra Presty, att
Herbert ej fått nfigra underrättelser, trots hans
uttryckliga tillsägelse derom?

Den gamla damen lyfte sitt vördnadsvärda
hufvud ännu högre an vanligt.

— Jag tioner ingen anledning att brådska,
efter hans brutala uppförande mot mig. Sätt
er sjelf i mitt ställe! Hvad skulle ni känna,
om ni blefve tillsagd att hålla mun?

Handal spilde ej vidare tid med att tala för
döfva öron. Han frågade blott hvar svägerskan
fans.

— Jag har fört Kate ned i trädgården. Lä-
karen föreslog det sjelf — ja, jag kan till ocb
med säga, att han befalde det. Han är rädd
för, att turen enart kommer till henne, stac-
kare, så vida hon icke får frisk luft och motion.

För mrs Linleys egen skull ville Sandal
bedja henne skrifva till mannen och förklara att
hon ej var skuld till det oförlåtliga dröjsmålet.
Utan att yttra något vidare, lemnade han rum-
met. Mrs Presty ropade honom dock tillbaka.

— Hvart ämnar ni er? frågade hon.

— Jag går ned i trädgården.

— För att tala med Kate?

— Ja.

— Onödigt besvär, Rand al. Hon är här igen
om en kvart.

En kvarts timme mer eller mindre betydde
ingenting för rars Presty! Kandal gick. Den
alltid misstänksamma gumman började nu be-
fara, att han skulle ställa till obehag mellan
henne och dottern. Också fanu hon för godt
att genast följa efter.

— 175 -

Hon darrade. För andra gången vände hon
Big om for att taga upp kappan. För andra
gången hejdade han henne.

— Nej, icke ännu! sade bau. Du anar ej,
hur det kostar på mig att se dig så sorgligt
förändrad. Jag min» den tid, då du var deu
lyckligaste menniska på jorden. Kommer äfven
du ihåg det?

— Fråga mig ej! var allt hvad hon fick fram.
Han såg på henne med en suck.

— Det är förfärligt, att din uugdom, som
borde vara så glad och ljus, skall skoflas på
detta sätt!

Hans sinnesrörelse ökades, och ögonen hvi-
lade nu på henne med ett lidelsefullt uttryck.
Hon gjorde en kraftansträngning för att bibe-
hålla sitt lugn.

— Farväl, mr Linley!

Det var fruktlöst. Han stälde sig mellan
henne och dörren.

— Icke en dag går, utan att jag tänker på dig!

— Det borde ni ej säga mig.

— Hur kan jag se dig — och icke säga det ?
Hon tog hela ein motståndekraft till hjelp.

— För Guds skull, låt mig gå!

Han blef öm och slog an en ton, 10m väckte
hennes medlidande. Det var det farligaste af allt.

— Ack, Sid, det är så hårdt att skiljas
från dig!

— Skona mig 1 utbrast hon häftigt. Ni vet
icke, hvad jag lider.

— Min älskade, jag vet det — jag gissar
dertill af hvad jag lider sjelf. Känner du dock
någonsin för mig, hvad jag känner för dig?

— Herbert, Herbert!

— 174 —

Fattande hennes känder, betäckte han dem med
kyssar. — Kära Sid! Kära, goda Sid!

Hon drog eig undan, men icke häftigt, icke
som om hon funnit sig förolämpad. Hennes
iakttagelaeförmfiga kunde ej misstaga sig på dessa
kyssar. Det var i grunden en känsla af lätt-
nad, som omotståndligt skaffade aig utlopp.
Emellertid bytte hon om ämne. Mrs Linley,
sade hon, hade varit nog god att befalla fram
vagnen, så att hon genast finge fara tillbaka.

Dermed vände hon sig om för att taga kap-
pan. Linley hejdade henne.

— Ni får icke lemna Kitty, yttrade han be-
st&mdt.

Ett svagt leende upplyste för ett ögonblick
hennes ansigte.

— Kitty har fallit i sömn, en lugn stärkande
sömn. Eljes tror jag knappt, utt jag kunnat
g4 ifrån henne. Barnpigan sitter vid längen,
medan mrs Linley är ute på en stund.

— Dröj ännu ett par minuter, bad han, det
är aå länge sedan, vi sågo hvarandra.

Tonen i bana roat varnade henne för att
gifva efter.

— Jag har överenskommit med mrs Mac
Edvin, att om allt ginge väl...

— Tala om dig ajelf, afbröt ban. Säg mig,
om du ar lycklig.

Hon låtsade icke höra.

— Doktorn tror ej, det kan vara farligt, om
jag är borta några timmar, återtog hon. Mra
Mac Edvin har lofvat att sända mig hit i af-
ton, så att jag får aofva i Kittya rum.

— Du eer icke frisk ut, Sid Dn är blek
och mager... du ir ej lycklig!

— 171 —

Båda togo kortaste vägen till trädgården, det
viU Bäga genom biblioteket, som stod i förbin-
delse med korridoren och den hvälfda trapp-
gången dit ned. Salongens två andra dörrar
ledde, den ena åt veneter ut till stora trappan,
den andra åt höger till en baktrappa, som van-
ligtvis begagnades, när man hade bråd t.

Salongen hade ej stått tom mer än ett par
minuter, då dörren till höger gick upp. Mr
Linley inträdde med hastiga, osäkra steg. Han
sjönk ned på närmaste stol, öfverväldigad af
sinnesrörelse och trötthet.

Herbert hade ridit i fullt galopp från mön-
etergården, orolig öfver att ej ha fått något
bud hemifrån. Af denna eljes oförklarliga om-
ständighet slöt han, att allt hopp var ute, för-
modligen hade hane hustru ej vågat meddela
honom den förfarliga sanningen.

Efter en stund steg han upp ocb gick in i
biblioteket. Här närmade han eic klocketrän-
gen och lyfte handen för att ringa, men den
sjönk åter ned. Så man ban var, lärde ban nu
känna, hvad fruktau ville säga. Fäderna mod
avigtade vid tanken på att han af en tillkal-
lad tjenare ekulle erfara barneta död.

Hur länge ban stod på detta sätt, kunde han
sedan aldrig erinra aig. Allt, hvad han visste,
var att ett buller från salongen omsider ådrr>£
eig hans uppmärksamhet.

Det var helt enkelt en dörr, som öppnades.
Omedelbart derpå hörde han någon inträda i

Skiljande dörrförhängena åt, kastade han en
blick dit in. En kvinna stod med ryggen mot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:48:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sundtidn/1888/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free