Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för mjöl ....................... 13,289.96
„ råg ........................ 11,373.00
„ rågförmalning ......... 470.00
„ brödbakning ........... 4,545.81
„ brödhemkörning ...... 1,895.22
Härtill komma nu ytterligare hyra, löner
och diverse omkostnader, efter hvilkas
fråndragande ofvannämda vinst uppstår.
Vid föreningens i dessa dagar hållna
sammanträde upplästes revisionsberättelsen, ur
hvilken ofvanstående är ett utdrag, och
beviljades, i enlighet med revisorernas
tillstyrkan, styrelsen full och tacksam decharge.
Vidare förelades föreningen af styrelsen
upprättad tablå öfver föreningens
verksamhet under januari—mars 1888.
Enligt denna tablå hade föreningens
verksamhet under årets första kvartal gifvit en
förlust af kr. 149.78. Orsaken är lätt att
gissa. Rågen har nämligen under denna tid
Stigit från 75 till 85 öre pr lispund och
rågsikten från 1.20 till l.80. Prisstegringen
började redan den 10 februari, således
ungefär en vecka förrän de nya
spanmålstullarne trädde i kraft, men styrelsen har ej
under vinterköldens och arbetslöshetens
dagar velat höja brödpriset, hvadan
ofvannämda förlust uppstått. Och äfven sedan
föreningens brödpris något höjts i denna
månad, är det grofva likvisst 16 och det fina
13 öre billigare än gällande torgpris å
motsvarande kvantitet. Styrelsen anser ej att
tullen å färdigbakadt bröd kommer att
utöfva något inflytande å brödpriset i Malmö.
Medlemsantalet, som under årets första
kvartal ökats med 24 och således den 31 mars
utgjorde 496, har sedan dess öfverstigit
siffran 500.
Vidare förekom till behandling äfven
frågan om en utvidgning af föreningens
verksamhet, i det nämligen gemensamma inköp
af ved och stenkol i parti skulle
verkställas. Förslaget gillades af samtlige
närvarande, men utspann sig en längre
diskussion rörande ordnandet af inbetalningar,
uppköp och leveranser. Resultatet af
öfverläggningen blef, att styrelsen erhöll i uppdrag
att genom kringsändande af sirkulär till
medlemmarne tillkännagifva de vilkor, som voro
förenade med dessa inköp. Därjämte
beslutades att minsta parti stenkol, för
hvilket medlem finge teckna sig, skulle blifva
5 tunnor, och skola samtliga tecknade
partier inbetalas i förskott under loppet af 3
månader med minst 1 krona pr vecka.
Statens postregale är i allmänhet
erkändt i utlandet. I Norge tillåtas enskilda
poster visserligen på de orter där staten ej
ordnat brefbefordran, men detta års
storting har beslutat att det ej häller där får
ske annat än efter postverkets tillstånd. I
Danmark hafva bestämmelserna angående
stadsposter nyligen undergått en skärpning.
I Tyskland finnes många sådana poster, men
klagomålen öfver deras opålitlighet lära vara
allmänna, och det berättas att vissa dylika
inrättningar för sin existens väsentligen bero
af — frimärkessamlare.
I Frankrike, Belgien, Österrike och
Ungern finnes ingen enskild postbefordran, ej
häller i Storbrittanien, hvarest anordnandet
af dylik är belagd med höga böter,
hvarjämte vitesbelopp stadgas äfven för den som
med dylik inrättning afsänder bref. Och i
Förenta staterna är likaledes statens
uteslutande rätt öfver postbefordring uttryckligen
stadgad.
Ertappad tjuf. För någon tid sedan
tillgreps vid Stockholms centralstation en
kappsäck innehållande icke mindre än 91,000
kr. i värdehandlingar.
Tjufven är nu ertappad. Han heter Grop
Olof Pettersson samt påstår sig ej vara
förut för brott straffad. Alla
värdehandlingarne äro tillrättakomna.
Tjufven röjdes därigenom, att han
föreslog annan person kompaniskap, och att
denne skulle söka realisera handlingarne.
I dess ställe fann den föreslagne
kompanjonen för godt att anmäla tjufven i polisen.
A. B.
Bref från Indal.
I dag är första maj.
Men i går var här auktion på
elgkött. Och det var festligare. Köttet hade
förskaffats på följande sätt: I fredags for
en Bäcks-bo till skogs, men när han kom
norr om fäbodarne märkte han några nyss
afhuggna granriskvistar liggande i en hög
på ett ställe. Förundrad däröfver gick han
att undersöka förhållandet och — hast du
mir gesehen, sa tysken — under granriset
fann han en säck, fullproppad med kött
»Aha», tänkte han. »Förstår. Elgkött.
Förbjuden tid. Skall väl hemtas, gissar jag;
men då vill allt jag också vara med,
gossar». Han förde sin häst på sidan och
stälde sig själf på post för att afvakta de
väntade köttafhemtarne. Han stod där i
timmar, han stod där väl tre, och flera till
ändå, men tyst och lydt det var uti skogen.
Emellertid blef man i hemmet orolig
öfver den aldrig återkommande skogsköraren.
Man befarade någon olycka. Skallgång
uppbådades. Man ur huse tågade ut ur
byn för att uppsöka den bortkomne. Till
sin glädje funno de honom ståndande vid
sin säck, där han nu troget postat i — sju
timmar. Han och hans häst aflöstes.
Rapport om händelsen afgafs till länsmannen,
denne afsände följande morgon
upptäckaren och två andra män för ytterligare
spaningar. När dessa kommo till Bjässjön,
fingo de vid stranden sigte på två personer,
som knogade med en säck på en kälke,
Då de sistnämda å sin sida fingo syn på
spejarne, togo de till harvärjan och
öfvergåfvo allt hvad de hade. Spejarne voro ej
sene att lägga vantarne på
kvarlåtenskapen. Den bestod af ytterligare en säck
kött och en ny, för ändamålet afsedd kälke
med mycket breda medar, på det han skulle
glida lätt och icke visa spår efter sig i
skaran. Hade ni en säck till, så kan ni ha
ner, tänkte spejarne. De fortsatte
spaningen och lyckades verkligen upptäcka två à
tre köttsäckar till. Nu lastade de
alltsammans på den nyförvärfvade kälken och förde
hela baket öfver isen till en närbelägen
holme, Tjärnholmen kallad. Därefter
begåfvo de sig öfver till de långt från
holmen på fasta landet belägna fäbodarne, för
att där afvakta den dit till kl. 2 e. m.
bestälda skjutsen. Där upptände de eld,
mojade sig framför densamma, helsade på sina
matsäckar, langade slutligen in hvar sin
mulbänk och funno dagen glad. I sinom
tid anlände ock skjutsaren. Ny glädje och
nytt glam. Och så bar det af till
Tjärnholmen för att hemta jagtbytet. Men —
o, nesa! Inte ett dugg, sa Settervall, titta
i kassakistan. Alles putzweg. De voro
skamligt bestulna. Gårdagens postering och
dagens hela arbete voro gagnlöst förspilda.
Hvad var nu att göra? — Efter att hafva
gifvit den första häpnaden behörig tid,
vältrade de allesammans betänksamt sina
mulbänkar öfver på andra sidan och togo sig
en stark funderare. Därefter började de
dock undersöka terrängen och funno till
slut här ocn där spår uti skaran, ty den
stora lasten hade på sina ställen varit
densamma för tung. Ledda af dessa spår
kommo de slutligen till en annan holme,
Löfholmen; och där återfunno de
ändtligen det förlorade godset, men intet spår af
de oförskämda annektörerna. Intet märke
på köttet hade de häller lemnat efter sig
och sägarna voro omärkta, utom en, som
var märkt med bokstafven M (som
förmodligen skulle betyda Min).
Hela bagaget öfverlemnades nu till
hästen att på dragande kall hemföras och i
går var, som sagdt, auktion å det i beslag
tagna köttet. Hvar och en som högst ropa
ville kunde då få sig en bit. K. m:t och
åklagaren blefvo heller icke utan. Och skytten
eller skyttarne blefvo förmodligen icke heller
alldeles lottlösa ty af de funna köttstyckena
kunde man godt få ihop en elg. men att
konstruera en till af de öfverblifva, därtill
fattades något.
— Och så var det slut med den jagten. —
Hjälp oss, mäktiga Diana!
Skogens drott vi vilja spana.
Kommer han: Gif akt, pass på!
Vi honom falla må, hallå!
Och dela sedan, som vi få.
Hallå! Skv.
Rättegångs- och Polissaker.
Bränvinsmålen i Småland. Utslag i
bränvinsmålen afkunnades i lördags. I
Grimslöfsmålet dömdes Samuelsson för två
försnillningar att böta kr. 3,000 och betala i
skatt kr. 92,084; Lindahl för två
försnillningar kr. 2,000 i böter och i skatt kr.
51,667; Gummesson för en försnillning kr.
1,000 i böter och i skatt kr. 13,582.
Därjämte förklarades redskapen förbruten.
Svarandena ålades att gälda
rättegångskostnaderna. I Ströbymålet frikändes Söderström;
rättegångskostnaderna kvitterades. I
Qvarnagårdsmålet dömdes Håkansson för fyra
försnillningar att böta kr. 4,000 och att
erlägga skatt med kr. 36,423, hvarjämte han
för åverkan å kontrollapparaten dömdes till
1,000 kronors böter. Samuelsson dömdes
att skatta 3,364 kr. Straffet för
försnillningar ansågs förfallet. Redskapen
förklarades förbruten. Svarandena ålades att gälda
rättegångskostnaderna.
Ett kvinnofridmål. L. J. Larsson från
Backgården, Banhällan, Väring, hade till Sköfde
rådhusrätt den 16 april instämt underlöjtnanterne
från Karlsborg E. E. Grape, B. Ribbing och Å.
Axelson Natt och Dag med yrkande, att de måtte
ställas till laga ansvar, därför att de den 9 januari
på aftonen strax före Karlsborgstågets afgång från
Sköfde station till sig i en andra klass kupé
»våldsamt och hastigt inryckt» samt sedan kvarhållit
hans 15-åriga dotter oaktadt hennes böner och rop
att få komma ut, tills hon slutligen geuom
stationsbefälets hjälp befriades. Käranden yrkade
vidare ersättning och upprättelse för den skymf,
hans dotter lidit.
Käranden och hans dotter instälde sig
personligen. Svarandena inlemnade däremot endast en
skrifvelse, genom skrifvaren hr Johan Björck.
I denna skrifvelse bestredo de helt och hållet
kärandens yrkanden såsom grundade på alldeles
osanna påståenden, hvarjämte de antydde, att den
at honom väckta prosessen vore att anse såsom
präjeriförsök. Ehuru de icke inställt sig inför
rätta, yrkade de vidare ersättning för inställelse med
10 kr. till dem hvardera samt ansvar enligt lag för
oförtjänt beskyllning. Om deras uppförande mot
flickan vid det omstämda tillfället innehöll
skrifvelsen i korthet följande: Underlöjtnant Ribbing
hade sett flickan gå och se sig om efter plats på
tåget och hade då visat in henne i nästa kupé, där
underlöjtnant Grape ingått. Underlöjtnant Natt
och Dag hade varit så vänlig att klappa flickan på
axeln och fråga, hur gammal hon var. Då
konduktören kom och förklarade, att flickan icke fick
sitta i vagnen i fråga, hade de tre militärerna tyckt
synd om henne öfver att hon skulle utvisas, och
underlöjtnant Grape hade, med konduktörens
medgifvande, sprungit in på stationen och betalat
prisskilnad för henne, så att hon skulle få följa med
till Karlsborg i den vagn där hon inkommit. Att
hon blott skulle till Tibro visste icke löjtnant
Grape. Emellertid hade konduktören sedan förklarat,
att hon icke alls finge sitta i en vagn, som vore
afsedd endast för militärer. Då hade visserligen
ovänliga ord vexlats mellan löjnanterne och
stationsbefälet, men flickan hade de icke gjort något
ondt, utan hade hon fått rycka både ut och in utan
deras medverkan. Det hade aldrig varit deras
mening att förolämpa henne, utan endast göra henne
en tjänst genom att låta henne resa i deras
sällskap till Karlsborg.
Sedan denna skrifvelse upplästs, hördes flickan,
som berättade, att hon, utan att dock våld öfvats
mot henne, blifvit tagen i armen och dragen in i
vagnen. Hon hade förklarat, att hon blott hade tredje
klassens biljett och hade velat ut, men de hade
gjort invändningar och uppfört sig så mot henne,
att hon brustit i gråt. Mot hennes vilja hade de
löst biljett åt henne och då hon förklarat, att hon
icke skulle fram till Karlsborg utan blott till
Tibro hade de sagt, att nu måste hon följa med till
Karlsborg: därifrån kunde hon sedan återvända
med tåg antingen samma afton eller morgonen
därpå. Vid Tibro, då hon steg af tåget, hade
konduktören gått fram till henne och förklarat, att
han velat hjälpa henne, så att hon skulle komma
ifrån dem.
Därpå hördes såsom vittnen stationsinspektoren
Tullström och konduktören Nordgren.
Hr Tullström berättade, i korthet återgifvet, att
han icke visste, huru flickan kommit in i kupén.
Konduktör Nordgren hade kommit till honom och
upplyst, att några officerare tagit in en flicka i en
kupé och icke ville låta henne gå ut. Hr
Tullström gick då bort till kupén, vände sig till flickan
och förklarade vänligt, att hon finge lof att gå ut
ur kupén i fråga och sätta sig i en annan.
Häremot uppträdde då underlöjtnant Grape, stälde sig
i vägen för flickan och protesterade under
svordomar mot att hon skulle gå ut. Flickan gret och
var mycket upprörd. Först när stationsinspektoren
stigit in i vagnen, tilläts flickan gå ut.
Hr Nordgren tyckte sig märka att underlöjtnant
Grape lyft flickan vid armen upp i en andra
klassens vagn. Då han sedermera hade gifvit
tillkänna, att flickan icke fick sitta där, hade Grape,
svarat, att det icke angick honom. Det var
fullkomlig osanning, att konduktören gifvit Grape
anvisning eller medgifvit honom att lösa prisskilnad åt
flickan. Då konduktören icke förmått få ut flickan,
hade han vändt sig till inspektoren. Ty
konduktören tyckte synd om flickan (att hon skulle
lämnas i sådant sällskap) och dessutom hade hon icke
rätt att åka i en militärvagn. Flickan hade hela
tiden gråtit och sett uppskrämd ut. Visserligen
hade de icke öfvat våld mot henne, men de hade
hindrat henne att komma ut.
I måndags meddelades utslag i detta mål. De
tre löjtnanterne befriades från allt ansvar.
Däremot dömdes käranden att böta 30 kr., därför att
han af oförstånd yrkat ansvar å Ribbing och Natt
och Dag, ett ansvarsyrkande, från hvilket han
under målets gång afstått. Underlöjtnant Grapes
yrkande om ansvar lämnades utan afseende.
Meddelanden fr. allmänheten.
Är visering af Sjömansrulla „en
olaglig pålaga?“
Med anledning af en uppsats under
rubrik »En olaglig pålaga», hvari uppgifves,
att fartygsbefälhafvare ej hafva skyldighet
att låta visera sjömansrulla, som är
upprättad för seglationstid; anser undertecknad
sig böra ådagalägga att kongl.
kommerskollegii omfömälda skrifvelse ovilkorligen
måste hafva blifvit oriktigt tolkad.
Uti ifrågavarande skrifvelse förklaras
visserligen, att fartygsbefälhafvare vid fartygs
ankomst till svensk hamn ej har skyldighet
att uppvisa sjömansrulla, men där finnes ej
ens ringaste antydan därom, att sådan
skyldighet icke förefinnes vid svenskt fartygs
afgång eller utklarering. En sådan
skyldighet måste ock förefinnas, ty svenskt
sjömanshus är vid laga bot förpligtadt, att å olika
tider af året till respektive länsstyrelser och
vederbörande militärbefäl aflemna listor eller
rapporter angående svenskt
sjöbeväringsmanskap. Men såväl de förenade rikenas
konsuler, som fartygsbefälhafvare ega att på-
och afmönstra svenskt sjöfolk och således
ändra sjömansrulla, och detta utan att
behöfva föra mönstringsböcker. Följden är
klar: sålunda på- eller afmönstrade sjömän
falla helt och hållet utom de uppgifter,
rikets militära myndigheter böra bekomma,
enär dessa uppgifter komma nämda
myndigheter till handa endast och allenast
genom sjömanshusen i riket.
Då sjömansrullan är det enda dokument,
hvarur sjömanshusen själfva kunna hemta
förenämda uppgifter, så torde ensamt nu
omförmälda förhållande vara tillräckligt att
ådagalägga nödvändigheten af
sjömansrullornas visering. Denna nödvändighet
ådagalägges ock i:
kongl. m:ts nådiga förordning af den 22
november 1878 angående befälet å svenska
handelsfartyg;
kongl. m:ts nådiga förordning af den 6
december 1886 (enligt hvilken uppgifter af
sjömanshusen månatligen till
kompaniområdes-befälhafvarne skola afgifvas); samt
de från kongl. kommerskollegium mot
lösen erhållna sjömansrulle-blanketterna (med
rubriker för ifrågavarande visering).
Angående lösen för påtecknad handling
hänvisas till »Svensk författningssamling»
No 64 för år 1883.
Af nu omförmälda sakförhållanden
framgår ju uppenbarligen, att visering af
sjömansrulla icke är afskaffad, utan i samband
med andra författningsenliga åtgöranden ej
allenast nödvändig utan ock fullkomligt
lagenlig. Sjömanshus-Ombudsman.
Strödda underrättelser.
Hypnotiska seanser i Jönköping. Puck
i Sm. Allehanda, skildrar några hypnotiska
seanser hos d:r Velander i Jönköping. Hr
Velander har af d:r Wetterstrand
härstädes tagit undervisning i konsten att
hypnotisera.
En ung kvinna hade lidit af någon
sjukdom i ena ögat, som medfört blindhet och
som nödgat d:r Velander till en operation
för att ej sjukdomen skulle öfvergå äfven
till det andra ögat och fördärfva detsamma.
Operationen hade skett under hypnotisk
sömn. Doktorn hade både skurit och klipt
i ögat. Patienten hade ingenting känt utom
vid den allra sista akten af operationen ett
klippande, hvaraf hon vid uppvaknandet
hade ett svagt minne. Det hade dock ej
gjort vidare ondt. Det blinda ögat skelade
alldeles förskräckligt, så att pupillen
tycktes vara placerad rent af i ögats yttre
öfverkant. Hon var en god somnambul. På
doktor Velanders tillsägelse hann hon knappt
sätta sig i en stol, förrän hon var insomnad.
Läkaren suggererade henne med hög röst
att skelandet skulle upphöra och hon se rätt
fram med det blinda ögat. Såväl jag som
en närvarande yngre läkare afvaktade med
nyfikenhet, huru försöket skulle aflöpa. Till
vår ytterliga öfverraskning såg patienten vid
uppvaknandet verkligen rätt på det
ifrågavarande ögat; den förskräckliga skelningen
var i det allra närmaste borta; men det
varade endast några minuter. Innan
patienten hunnit lemna sjuksalen, skelade hon
som förut. Men suggestionen hade dock
någon stund förverkligats.
En yngling sades ha lidit mycket af
stamning; men denna hade påtagligen
minskats, sedan han kom under d:r Velanders
behandling. Vid mitt besök kunde man
ej märka det minsta af hans åkomma; han
talade ledigt och tydligt Söfdes och
suggererades att på inga vilkor få stamma
vidare.
Ett yngre fruntimmer klagade öfver
smärtor och hål i bröstet. Hypnotiserades och
föll genast i slummer, suggererades, att
smärtorna under sömnen skulle så småningom
försvinna och slutligen alldeles upphöra. Vid
uppvaknandet bad doktorn henne att fullt
sanningsenligt och ärligt säga, huru hon
kände sig. Hon försäkrade upprepade
gånger, att smärtan i bröstet var borta.
Detta såsom prof på hvad jag sett. Se
här ett par andra fall, som jag hört
berättas:
En 6-års flicka hade under en månad
lidit af en ytterst svår hufvudvärk. Anfallen
kommo häftigt flere gånger om dagen samt
varade en stund, olika länge vid olika
tillfällen. Under våldsamma skrik förde hon
händerna mot hufvudet. Doktor Velander
frågade, om han fick söfva flickan.
Föräldrarne, som förut förlorat barn, ville ej
tilllåta detta af fruktan för det okända i den
hypnotiska sömnen. Doktorn tog
emellertid den lilla, fängslade hennes
uppmärksamhet, fixerade henne skarpt samt suggererade
henne, att hufvudvärken skulle försvinna
och att hon skulle känna sig lätt om
hufvudet. Följande dag kunde modern berätta
för doktorn, att hufvudvärken liksom genom
ett trolleri försvunnit. Den har ej
sedermera återkommit. Fallet visar, att
suggestionen är hufvudsaken och den hypnotiska
sömnen endast behöfs för att öka patientens
mottaglighet för suggestionen.
En ung arbetare var starkt begifven på
dryckenskap och under rusets inflytelse stal
han obetydligheter. För en dylik stöld satt
han å länsfängelset härstädes. Vid
strafftidens slut förde fängelsedirektör Eriksson
honom till doktor Velander. Han söfdes
och suggererades, att han skulle få afsky
för bränvinet, undvika krogar och
supkamrater samt gå direkte hem till brodern, som
bor ett godt stycke utanför staden.
Oaktadt arbetaren vid frigifvandet hade några
kronor på fickan, samlade under fängelsetiden
föll det honom nu ej in att förslösa dem på
krogen. Han gick direkte hem till sin
broder, har sedan dess ej förtärt en droppe
bränvin, har ej ens känt begär därefter samt
gör långa omvägar för att undvika forna
dryckeskamrater.
Mollskinnsbyxor i parti. Några
arbetare vid Köpings mekaniska verkstad
behöfde nya mollskinnsbyxor och för att
erhålla tyget billigare öfverenskommo flere
att köpa på en gång. Priset blef
emellertid icke detta oaktadt så lågt, som man
väntat, ty affärsmännen menade att byxor
voro en »nödvändighetsvara», hvarå priset
kunde hållas uppe. Detta förtröt den lilla
gruppen, och så beslöto de sig för att
utfärda en lista bland hela
verkstadspersonalen för — teckning af mollskinnsbyxor. Och
på ett litet huj upptog listan omkring 1,000
fot mollskinn eller tyg till öfver — 100 par
byxor. Så skickade man till en fabrik i
Norrköping och frågade på priset å varan.
Svar ingick, och det befans då, att priset
skilde sig från det i Köping med — 10 öre
för fot. Sedan man nu auktionerat bort
tillverkningen af byxorna till den
minstbjudande, beräknar man öfver 1 kronas
förtjänst på hvarje par eller en sammanlagd
behållning af — öfver 100 kronor.
Köp. T.
8,160 fot öfver hafvet, på toppen af
Norges högsta berg, Galdhöpiggen, håller
man på att uppföra en hydda till de
resandes bekvämlighet.
Materialerna till bygnaden hafva först
med oerhörda ansträngningar forslats med
hästar genom den djupa snön, så långt de
kunnat komma, därefter har man dragit
detsamma på kälkar öfver Styggebräen,
hvilkens namn talar för hans beskaffenhet,
och den sista biten, uppför den branta
fjällsidan till toppen, har man nödgats bära de
timmer och bräder, som erfordras till
bygnaden. Men mödorna komma att godt
betalas, ty Norge väntar i år en större
turistström än någonsin förr.
Tullarnes „välsignelse“. Från
Frankrike har den brittiska konsuln i La Rochelle
ingifvit en rapport om jordbruket i vestra
Frankrike. Efter Daily News återgifver
Sk. A. därur följande:
Ehuru jordbruksintresset är skyddadt af höga
tullar på spanmål och boskap, är dock allt hvad
konsuln hört om svårigheterna i England icke på
minsta sätt jämförligt med tillståndet bland
jordegare och arrendatorer i Frankrike. Man har många
exempel på att jordegarne icke på ett och ett halft
år uppburit några arrenden, och de, som betalt
sådana, hafva fått mycket stora nedsättningar,
uppgående under det senaste året till 33 procent.
Och likväl tillerkänner franska lagen jordegaren
mycket stora rättigheter öfver sin arrendator.
Arrendet skall betalas på utsatt dag och brister
arrendator i fullgörandet af sin likvid, har
jordegaren rätt att skicka på honom en »huissier», som
ålägger honom likvid vid äfventyr af utmätning
inom 24 timmar. Kommer det så långt som till
exekutiv auktion, har jordegaren förmånsrätt för
sin fordran framför alla andra.
Då jordegaren i Frankrike har sådana
rättigheter och icke kan begagna dem, utan i stället
nödgas nedsätta arrendesumman med 33 prosent, kan
man lätt inse huru mycket bättre lottade de icke
tullskyddade länderna äro, än de, som i rikt mått
åtnjuta skyddets välsignelser. Här vore något för
herrar svälttullsapostlar att lära, ifall de icke
hyste ett så suveränt förakt för alla erfarenhetens
fingervisningar.
Det krönta hufvudet och modellerna.
En Romtidning berättar:
Ett krönt hufvud, som reser inkognito och som
så mycket som möjligt undviker alla offentliga
hedersbevisningar, sätter i stället stort värde på
»lokalfärgen» — en färg, som ty värr allt mer
försvinner från Europa — och på scener ur
folklifvet.
Några artister, som tvifvelsutan kände furstens
smak, läto fråga honom om han skulle tycka om
att på en gammal blygsam osteria (vinkrog) åskåda
en tantarella och andra folkdansar.
— Med nöje, svarade fursten.
Man infinner sig på en öfverenskommen osteria,
artisterna, som ej sagt något om det höga besöket,
ha tagit med sig 15 af sina modeller, män och
kvinnor i nationalkostym. Man anskaffar en
improviserrd orkester med viol, gitarr, mandolin och
tambour de basque.
På slaget 10 inträder fursten, enkelt klädd i
lång, brun öfverrock och med liten hatt, åtföljd
af två likaledes enkelt klädda adjutanter.
— Hvem är den der långa herrn?
— En af våra vänner. Uppför er väl, han är
en italiensk målare, som söker modeller!
Främlingen slår sig ned vid ett bord, beställer
hvitt Frescati-vin, finner det godt, doppar biscuiter
i sitt glas och visar sig mycket frikostig mot
sällskapet. Danserna börja och fortgå med lif och
lust till midnatt. Kl. 12 reser sig främlingen,
trycker de dansandes händer som en god kamrat
och tackar dem.
Modellerna omringa honom:
— Min herre, välj mig!
— Min herre, jag poserar som madonna.
— Min herre, jag är en ung, bedjande
bondflicka.
— Min herre, vill ni ha en bacchantinna?
— Vi få se, mina barn; nu är det sent. God
natt!
Och den förträfflige fursten, som var förtjust
öfver att hans inkognito blifvit så väl bevaradt
och att han fått bevittna en antik scen, som
konung Humbert sanuolikt ej själf sett i sin egen
hufvudstad, beger sig till sitt hotell för att gå till
sängs lik en annan dödlig.
Telegram t. Sundsvalls Tidning.
Gefle den 3 maj. Grosshandlaren P.
Murén afled i går middag i en ålder af
80 år.
Stockholm s. d. Första kammaren
har i går bifallit men Andra med 126
röster mot 76 afslagit eftergift i
kronoarrenden.
— Första kammaren har med 62
röster mot 51 återremitterat
konstitutionsutskottets utlåtande angående
ändring i paragraferna 6, 13 och 16 i
riksdagsordningen.
— I kvällsplenum beslöt Förste
kammaren att val till riksdagsman för
Andre kammaren skall ske andre lördagen
i september månad före närmaste
treårsperiod.
— Andre kammaren har
återremitterat förslaget om bestämmande af
riksdagsmännens antal samt afslagit
förslaget om gemensam valdag. Kammaren
biföll skrifvelse till regeringen om post-
och telegrafverkens sammanslagning.
Från utlandet.
Storbrittanien. Inför ett utskott af
underhusmedlemmar, som blifvit nedsatt för
att träffa bestämmelser med hänsyn till
främmandes tillträde till engelska
underhuset, har en polisämbetsman för några
dagar sedan lemnat intressanta upplysningar
om besök af dynamitmän. Ifrågavarande
polisämbetsmän påpekade, att två af de
värsta dynamitmännen, Harkins och
Melville, genom att vara försedda med bref till
irländske parlamentsledamoten Nolan två
gånger besökt underhuset. Nolan förde
dessa två beryktade personer upp på
åhörareläktaren.
I torsdags måste Nolan möta inför
utskottet och underkastades där ett förhör,
som för honom bör ha varit mycket
generande. Nolan anklagades bland annat för
att vid flere tillfällen ha visat två fröknar
Millen, döttrar till den beryktade
dynamitmannen, omkring i underhuset. Man gick
Nolan hårdt in på lifvet, och han måste
erkänna, att han kände »generalen», med
hvilken han samtalat i England, samt att
han visat två fröknar Millen omkring i
underhuset, »men han visste ej att de voro
döttrar till generalen».
Innan utskottssammanträdets slut mottog
Nolan det obehagliga meddelandet, att man
i ett följande förhör skulle se sig
nödsakad att begära ytterligare upplysningar af
honom.
— Den bekanta engelska radikala ledaren
Chamberlain har nyligen återvändt från
Nordamerika, hvarest han afslutat den flera
gånger omtalade fiskeritraktaten mellan
England och Förenta staterna. Den 19 april
mottog han i Birmingham en större mängd
adresser, som olika politiska föreningar
öfverlemnade till honom, och hvari han
tackades för sina stora förtjänster vid
ordnandet af fiskerifrågan.
I sitt svarstal inkom Chamberlain på
irländska frågan och sade att hans personliga
iakttagelser ginge ut på, att alla intelligenta
amerikaner vore motståndare till
Gladstones Home-Rule-program. Irländarnas
fordringar kunna jämföras med mormonernas
fordringar om mångkvinneri, men Förenta
staternas regering hade icke dragit i
betänkande att utfärda en tvångslag, som var
ännu strängare än den irländska.
Mormonerna trodde dock åtminstone, att deras
lära grundade sig på gamla testamentet,
men irländska nationalpartiets fälttågsplan
och de i dess namn utöfvade grymheterna
hade icke en skymt af berättigande vare
sig i guddomliga eller menskliga lagar. Om
en sådan fråga som den irländska funnes
för amerikanerna, skulle de hastigt expediera
den.
Den just i dessa dagar ingångna
underrättelsen, att amerikanska senatsutskottet
för utrikes ärenden förkastat fiskeritraktaten,
torde komma mycket olägligt för
Chamberlain.
Frankrike. Mot Boulanger ha såväl
Seinedepartemangets deputerade som den
franska hufvudstadens munisipalråd uttalat
sig.
Af Seinedepartemangets 38 deputerade
ha 29 undertecknat ett manifest till
valmännen, hvari de förklara sig »beslutna att
bekämpa hvarje casarisk lystnad, hvilket
namn den än begagar sig af». De vilja
»beslutsamt försvara friheten och upprätthålla
republiken.»
Af de nio deputerade, som icke
undertecknat, äro två sjuka, två ledamöter af
regeringen, tre neutrala och endast två,
Laisant och Michelin, boulangister.
Paris munisipalråd åter har med 57
röster mot 3 energiskt ogillat det till förmån
för allmän folkomröstning anordnade
boulangistiska fälttåget.
— Det bonapartistiska krigsråd, som
nyligen hölls hos prins Victor Napoleon i
Bruxelles, har uttalat sig för en nära
sammanslutning tills vidare mellan bonapartister
och boulangister för att genomdrifva
kammarens upplösning. Däremot vilja
bonapartisterna icke vara med om att förskaffa
Boulanger presidentvärdigheten eller
framkalla ett plebiscit (omröstning) till hans
förmån.
Förbundet mellan de båda
omstörtningspartierna kommer att tillämpas redan
under de närmaste dagarne. I Dordogne
skola nämligen boulangisterna understödja
en bonapartists, förre ministern Fourtous
kandidatur, medan bonapartisterna skola
rösta på en af general Boulangers
anhängare vid fyllnadsvalet i departementet
Savoyen.
— Från Paris skrifves: Det börjar blifva
allvarligt. Ännu skjuter man visserligen
icke på Paris gator, men ingen kan veta
huru många dagar det kan dröja, innan
det blir nödvändigt. Staden är delad i två
läger. Den ena håller ena trottoaren
besatt, det andra den andra. Man slungar
skällsord och nidvisor tvärs öfver gatan till
hvarandra. Slutligen far man i lufven på
hvarandra.
— Från annan källa talas om att lugn
nu inträdt men att det anses endast vara
af en mera underordnad betydelse.
Förhållandet är nämligen, att
boulangisternas hufvudarbete icke längre förrättas
på gatorna, utan inom ämbetsverlden, armén
och polisen. Utsigterna för statsstrecket,
hvarpå generalens nuvarande görande och
låtande syftar, bero af ett framgångsrikt
eller misslyckadt förvärfvande af inflytande
inom ämbetsmannakåren.
Belgien. Splittringen inom de liberales
led tilltager mer och mer. Förra
kammarpresidenten Guillery, hvilken åtagit sig att
upprätta en gemensam liberal-radikal
kandidatlista för de förestående valen, har
afstått därifrån, då det är omöjligt att finna
en modus vivendi mellan de båda liberala
fraktionerna. Den belgiska »liberalismens»
ställning kommer med anledning däraf att
rent af blifva tröstlös.
Rumänien. De oroligheter, hvilka
utbrutit i Rumänien, fortfara ännu och
oaktadt offisiela rapporterna säga motsaten, så
tyckas de verkligen antagit en mycket
oroande karaktär. Bönderna — heter det i
en korrespondens från Bukarest — hafva
visat ovanlig hårdnackenhet i sitt motstånd
mot myndigheterna, hvilket synes tyda på
en hemlig organisation, och flere bondbyar,
som hittills hållit sig lugna, hafva nu
upprepade gånger gjort uppror. I Perisch,
några mil norr om Bukarest angrepo
bönderna järnvägsstationen. I Budescht blefvo
tjugu bönder ihjälslagna och flere än åttio
sårade. I Fundule blef ett bantåg just som
det kommit in på stationen, anfallet och
räddades blott genom lokomotivförarens
själsnärvaro, i det denne plötsligt satte
tåget i full fart, så att ett tjog bönder, som
redan stigit upp på detsamma, hoppade af, då
de märkte, att det satt sig i rörelse. På
senatsordförandens furst Ghikas gods, kom
det till en mycket allvarlig sammanstötning.
Bönderna försökte bryta sig in i
hufvudbygnaden, men det lyckades dem icke,
enär det fans järngaller för alla fönster,
hvarför de nöjde sig med att tända eld på
några uthus. Bönderna säga, att när
stadsbefolkningen förmått genomdrifva sin vilja
genom oroligheter, kunde de också försöka
detsamma.
Afgångna och ankomna fartyg.
»Mathilda», hemma i Sundsvall, från Hull till
Port Natal, och »Carin», hemma i Sundsvall, från
Rotterdam till Newport, hafva den 23 april
passerat Lizard.
Lille Axel skref följande kria om hästen:
»Hästen är det nyttigaste djur i världen. Kon
också; jag hade en gång tretton ankor och två
ankbönder, och en fjollig pojke dödade den ena. Jag
är bekant med en gosse, som hade 7 kycklingar,
men hans fader ville ej låta honom behålla dem,
hvarför han blef alldeles rasande. Jag ville gärna
hafva en häst. En häst väger 6O pund.
— 330 —
Hon drog förtviflad i Sids klädning och
påkallade till och med Susans hjelp.
— Miss Westerfield stannar här, medan du
går och talar med din mamma, sade barnpigan
med tårar i ögonen. Lofva det! hviskade hon
till Sid, det är enda utvägen.
Kitty ville först ha ett bestämdt löfte, och
hon dikterade det sjelf.
— Säg efter, Sid, liksom jag gör, när jag
lär mig mina lexor. Säg så här: Kitty jag
lofvar att vänta på dig!
Hur skulle någon, som älskade henne, kunnat
neka dertill? Dessutom hade Sid redan så
många gånger funnit sig försatt i den bedröfliga
nödvändigheten att ljuga, allt sedan det första
felsteget begicks. Hon gaf löftet.
Kitty blef nu lika angelägen att komma å
stad, som hon förut varit att stanna. Ropande
till Susan att följa, sprang hon mot hotellet.
— Frun låter henne ej gå tillbaka, sade
tjenstflickan sakta. Ni kan komma ut ur
trädgården den der vägen.
Dermed pekade hon åt gången till venster
och skyndade efter barnet.
Sid var åter ensam.
Skilsmässan från Kitty bräddade lidandets
bägare. Den enda varelse, som älskade henne,
var detta trofasta barn, som hon aldrig mer
skulle återse.
— I Kittys ögon är jag ännu oskyldig — och
henne måste jag lefva skild ifrån, suckade hon.
Efter att ha följt den lilla, lifliga flickan med
ögonen, så länge hon syntes, vände sig miss
Westerfield om för att taga den anvisade
vägen. Men till och med på afstånd var barnet
— 335 —
med armarne stödda mot bordet och ansigtet
doldt i händerna, en bild af den djupaste
förtviflan.
Denna syn ingaf den gamla damen en lätt
förklarlig harm. När hon på morgonen
lemnade hotellet, visste hon, att hennes dotter
lofvat Bennydeck svar under dagens lopp och den
slutsats, hvartill hon nu kom, uttrycktes
lakoniskt i två ord:
— Stackars kapten!
Kate såg hastigt upp.
— Jag läser i ditt ansigte, hvad som händt,
återtog gumman strängt. Du har afslagit
Bennydecks anbud.
— Nej, Gud nåde mig så visst, jag har
varit dålig nog att ge honom mitt ja.
Andra mödrar skulle måhända frågat, hvad
detta märkvärdiga svar betydde, men mrs
Presty hörde ej till den vanliga typen. Hon tog
fasta på den glädjande underrättelsen, utan att
bry sig det minsta om, hur den kom fram.
— Mitt kära barn, tillåt din gamla mor
lyckönska dig. Jag har aldrig hört till dem, som
ständigt och jemt slaska och kyssas, men här
är ett undantagsfall, som måste högtidlighållas
på ett ovanligt sätt. Kom och kyss mig!
Kate tog ingen notis om detta utbrott af
moderlig kärlek.
— Jag har glömt, hvad jag aldrig bort
glömma, sade hon. I min fåfänga, min svaghet,
min sjelfviska njutning af ögonblickets lycka
har jag ej tänkt på mina sorgliga erfarenheter
och den falska ställning, hvari de försatt mig
gent emot en man, som jag bort blygas att
bedraga. Det var min lilla flicka, som kallade
— 334 —
grannlagenheten för långt. Kanhända väntade hon
honom till och med, för att få afgifva en
förklaring, som kunde blifva till lättnad för dem
bägge. Också var han just på väg till henne,
då han råkade miss Westerfield.
Att se en kvinna olycklig och hjelplös, utan
att söka bistå henne, skulle varit oädelt, och
ingen menniska med en smula hjerta kunde ha
gjort det. Kaptenen hade blott följt sin
naturliga ingifvelse och handlat på samma sätt,
som mången gång förut.
Då Sid lemnat honom, gick han mekaniskt
några steg åt samma håll som hon, men
stannade genast. Hvarför skulle han egentligen
följa efter henne? Hon hade ju hemtat sig,
hade erhållit hans adress och dessutom fått
anvisning på en person, som kunde öfvertyga
henne om hans rena, menniskovänliga afsigter.
Något vidare vore ej att göra för denna gång.
Han vände om och gick upp i hotellet.
Hunnen halfvägs in i korridoren, som ledde
till den unga fruns rum, hejdade han sig och
lyssnade. Åtskilliga personer kommo från
andra sidan uppför trappan, och han kände igen
mrs Prestys högljudda, tvärsäkra röst. Utan
att blifva bemärkt, väntade Bennydeck, tills hon
tagit afsked af sina vänner och gått in. Då
han ej i hennes närvaro kunde erhålla den
förklaring, han önskade, begaf han sig åter ned i
trädgården.
Mrs Presty var vid det ypperligaste lynne.
Hon hade roat sig utomordentligt vid festen,
der hon varit den tongifvande och blott
rekvirerat, utan att behöfva betala något. Muntert
öppnade hon dörren. Men hvad såg hon? Kate
— 331 —
hennes goda engel. De själskval, hon led, gåfvo
sig ändtligen luft i tårar, som lättade hjertat.
Emellertid skymde de på samma gång hennes
blick, och hon råkade trampa i en rabatt samt
skulle fallit, om ej en hand fattat tag i henne.
I detsamma yttrade en djup, manlig röst:
— Ni är synbarligen för mycket upprörd att
kunna gå ensam, mitt barn Låt mig bistå er
— och äfven trösta er litet, om jag förmår.
Han förde henne tillbaka till den stol, hon
nyss lemnat, och stod en stund tyst bredvid
henne.
— Ni är bra ung för att bära på en så
bitter sorg, sade han slutligen, när hon börjat hemta
sig. Jag frågar icke, hvarför ni sörjer, men
kan jag ej på något sätt hjelpa er?
— Ingen kan hjelpa mig.
— Vill ni icke låta mig föra er till edra
vänner?
— Jag har inga.
— Ursäkta, ni har åtminstone en vän — ni
har mig.
— Er? En främling?
— Jag är ej främmande för någon som har
behof af deltagande.
Hon vände sig för första gången emot
honom, och månskenet föll på hennes ansigte. Han
betraktade henne uppmärksamt.
— Jag måtte ha sett er någonstädes förut,
återtog han.
Hon hade ej lagt märke till honom, då de
passerade förbi hvarandra i Sandyseal, och
svarade derför:
— Ni misstager er visst. Tillåt mig tacka för
er vänlighet, och ursäkta att jag redan tar afsked.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
