Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Faran för lifvet var öfverhängande, dock
tros samtliga de angripne kunna räddas,
fastän för deras tillfrisknande lång tid
åtgår.
Lifförsäkringsbolaget Nordstjernans
styrelse har vid sitt senaste sammanträde
beslutit att till nästa bolagsstämma
göra framställning om ökning från och med
nästa vinstperiod, eller år 1890, af de
försäkrades andel i bolagets vinst från hälften
till trefjärdedelar.
Anledningen till detta beslut lär vara, att
styrelsen anser bolaget under dess
mångåriga verksamhet ha uppnått en så
ansenlig utveckling och styrka, att bolaget med
bibehållande af god soliditet skulle kunna
medgifva de försäkrade nämda fördelar.
Liberala valmansföreningen i
Stockholm i hade fredags afton sammanträde,
hvarvid meddelades att föreningens
inkomster uppgått till 1,682 kr, och att
behållningen utgjorde kr. 37.84.
Till ordförande återvaldes fil. lic. W.
Lagerholm. Styrelseledamöter blefvo jur. stud.
J. Olsson, redaktör O. Eklund, pastor K. A.
Jansson, bokbindaren A. Bratt, barberaren
L. Nyström och kapten J. F. Borg med
hrr f. d. riksdagsmannen Gustaf Ericson,
grossh. E. Abrahamsen och geologen N. O.
Holst till ersättare. Till revisorer utsågos
handlanden J. Österman, byggmästaren N.
M. Hammarlund med hr L. O. Staf till
ersättare. Till ledamöter i rådgifvande
utskottet invaldes prof. G. Retzius, lektor N.
Linder, skräddaren C. Pettersson, pastor E.
J. Ekman, brefbäraren A. Westin, löjtnant
S. Palme, fabrikör O. Olsson, skolföreståndaren
A. P. Larsson, redaktör E. Beckman,
bokhandlaren J. Palm, skolläraren
Fridtjuv Berg, bokbindaren V. T.
Winkrans och bokhållaren L. Lindblad.
Svensk industri. Ett arbete, som i
fjärran land skall göra det svenska namnet
heder, har i dessa dagar åter utgått från
G. W. Linderoths urfabrik i Stockholm, det
är ett större torn-ur med kvartslag som
blifvit afsändt till staden Santos i
Brasilien. Urverket är dekoreradt i blått och
guld med rika ornament, urtaflorna äro
transparenta med genomskinliga visare af
rödt glas, efter samma modell som finnes
uppsatt på posthuset i Leipzig.
Resan utför. I onsdags f. m. stannade
en person utanför handlanden Lilius’ bod i
Södertelje, nedskar med en knif en såsom
skylt upphängd kappa, rullade lugnt ihop
den och gjorde min af att gå sin väg med
bytet, då han anhölls och af till hands
varande polis häktades. Tjufven, som tydligen
verkstält stölden på detta sätt i akt och
mening att varda häktad, befans vara Adolf
Edvard August Stenberg, son till aflidne
stadsfiskalen Stenberg i Halmstad och född
1844. Stenberg, som började sin bana
såsom farmaceut, men bytte om och blef
aktör, har sedan oupphörligt gjort resan
utför. Han har utom mycket annat varit
gardist, sappör och kronoarbetskarl samt är förut
straffad för första resan stöld.
Sitt skiftande lif har han skildrat i en bok,
som just bär titeln: »Resan utför» och till
hvars andra tillökade upplaga han lär ha
medfört manuskript hit. Senast har han
varit vid kronoarbetskåren på Borghamn,
därifrån han utkom den 2 maj. Friheten
hade dock för honom icke större lockelse,
än att han den 9 maj begick stöld i uppenbar
afsigt att åter få fängelsets tak öfver
hufvudet. Så långt har en, som det vill
synas, begåfvad personlighet nu kommit på
»resan utför».
Dödsfall. Kristi himmelsfärdsdag afled
handelsresanden Carl Ahlbom å hotell
Mårtensson i Halmstad till följd af kväfning
genom ett köttstycke som fastnat i luftstrupen.
Öresundstunnelfrågan. De af svenska
regeringen utsedde komiterade,
generaldirektören grefve R. Cronstedt m. fl., hafva,
hvad angår Sverge, förklarat det af den
franska ingeniören framlagda förslaget rörande
Öresundstunneln oantagligt.
Från Stockholm skrifves till Smål.
Post., att då pastor Lindström härom
dagen afreste från hufvudstaden, lemnade han
Sverge äfven för framtiden. Han gör sig
förhoppning att få anställning såsom svensk
sjömansprest i rysk-tyska Östersjöprovinserna.
I hvarje fall lär han emellertid ej mera
hit återkomma.
Hvarken gratis eller på kredit.
Regeringen har af känd anledning uppdragit
åt fångvårdsstyrelsen att utarbeta en
samling af gällande författningar och andra
föreskrifter rörande fångvården samt därjämte
föreskrifvit, att styrelsen, sedan arbetet
blifvit fullgjordt, egde hos regeringen göra
framställning om godtgörelse af kostnaderna
därför. Nu har styrelsen, »enär, såsom
erfarenheten redan visat, något verksamt och
oafbrutet biträde med ifrågavarande arbete
af de e. o. tjänstemän, som af styrelsen
användas, icke kunde påräknas med mindre
än att styrelsen sattes i tillfälle att till dem
i mån af fullgjordt arbete utbetala skälig
förskottsersättning»., hemstält till regeringen,
huruvida icke denna täcktes till
fångvårdsstyrelsens disposition af förslagsanslaget till
fångars vård och underhåll för här nämda
ändamål anvisa ett belopp af 3,000 kr.
Regeringen har den 27 sistlidne april till denna
hemställan lemnat bifall.
Det kan ej förtänkas tjänstemännen att
de vilja ha förskott för hvad de uträtta, fast
sådant just icke är vanligt i det enskilda
affärslifvet, men väl må man finna det
besynnerligt, att det ifrågavarande arbetet icke
kunnat utföras af fångvårdsstyrelsens
administrativa personal utan någon särskild
ersättning.
Friveckan i Stockholm — från den
23 till den 28 april. Kristliga föreningen
af unga kvinnor i hufvudstaden hade äfven
vid denna tjänstflyttning som under två
föregående ordnat möten hvarje afton på
föreningens lokal, 13 Norrlandsgatan.
Detta år var tillströmningen af tjänstsökande
ovanligt liten, troligen till följd dels af att
sjöfarten ej är öppen, dels af att emigrationen i år
varit så stor, möjligen ock till följd af varningar i
landsortstidningar. Alla de tjänstsökande blefvo
bjudna på kaffe fritt, och uppgick hela antalet
under veckan till 185, hvaraf naturligtvis många
återkommo afton efter afton.
Under veckan voro flera af medlemmarne med
sina föreningsmärken som igenkänningstecken
posterad vid de ankommande tågen för att utdela
inbjudningskort till mötena samt lemna anvisning
till herberget för tjänarinnor. 200 bjudningskort
utdelades. Genom välvilligt tillmötesgående af
Williams affischeringsbyrå har plats blifvit upplåten
åt föreningen för stora affischer om skydd och råd
för resande unga kvinnor vid båda
Stockholmsstationerna samt vid några af de större stationerna i
landsorten. Som aftontågen under veckan ett par
gånger voro försenade till omkring kl. 11 kunde
föreningens medlemmar vara de resande flickorna
till stor nytta, ty vid denna sena timma är ej godt
för en främling att blifva insläpt i ett främmande
hus.
Det är förunderligt huru oförsigtiga
landsortsflickorna äro. Så fans t. ex. en som ej ens hade
50 öre med sig till att lösa sina betyg på det
kommissionskontor dit de voro skickade. Föreningens
medlemmar hafva ett rätt hårdt arbete i bland att
lotsa de resande ungdomarne lyckligt till
herberget, ty de bjudas på många förespeglingar om
godt och billigt logis, hvilka dock ej alltid äro att
lita på.
En för kyrkoherden Nymansson
hedrande protest är af 47
hemmansegare inom Skepparslöfs församling införd i
Kristianstads-Bladet och lyder som följer:
»Undertecknade röstberättigade
medlemmar inom Skepparslöfs församling få
härmed afgifva en liflig protest emot Gärds
härads presters tilltag att besvära vår
kyrkoherde med besvarande af officiel skrifvelse
angående förment oriktigt tillvägagående af
honom. Församlingen i gemen har inte skäl
att säga annat än godt om honom i alla
afseenden och skulle för ingen del vilja mot
honom byta sig till någon af hans
vedersakare och ingen annan prest heller så länge
den vi nu hafva vill vara det, hvilket vi
önska han måtte vilja fortfara med mycket
länge och därtill förunnas lif och krafter,
utgörande dessa få ord tillika ett svar på
kyrkoherden Nymanssons öppna
framställning för en tid sedan, huruvida han borde
afsäga sig prestembetet eller icke.»
Rättegångs- och Polissaker.
För fylleri och våldsamt motstånd
dömdes i tisdags af härvarande
rådstufvurätt arbetaren Lars Petter Pettersson att
böta 25 kr. och i går arbetaren Frans
August Näslund att för liknande förseelse
böta enahanda belopp.
Lösdrifvare. Kronolänsman Aug.
Sjöstedt i Skön har den 11 dennes för
lösdrifveri varnat ogifta Ännu Johansson, född
den 17 juni 1856 i Själevads socken,
Christina Hall född i Hernösand och
mantalsskriven å Skönsmon, samt Maria Gustafva
Dahlroth, född den 16 juli 1848 i Umeå
landsförsamling; hvarjämte ogifta Maria
Johanna Åkerlund, född i Hudiksvall den 13
sept. 1868, i Hudiksvall blifvit häktad och
till länsstyrelsen införpassad för vidare
förordnande. Samtliga för det de fört en osedlig
och oordentlig vandel.
Bedrägeri. Arbetaren Anders Nilsson,
hvilken under falskt namn tillnarrat sig ett
ur med kedja från urmakaren Joh. Lindelöf,
dömdes i går af Sundsvalls rådstufvurätt
att härför böta 15 kronor.
Hernösandsskandalen. Ur
Vesternorrlands Allehanda hämta vi följande referat:
för denna af oss förut omtalade sak.
Det Bergius—Schermanska målet, hvilket
som bekant rör sig om en af Scherman åt
Bergius gifven örfil på källaren Beckman
d. 22 april m. m., har i måndags förevarit till
förnyad ransakning inför Hernösands
rådstufvurätt. Parterna, underlöjtnant Carl
Bergius och grosshandlanden Nicanor Scherman,
voro personligen närvarande.
Sedan protokollet från föregående
ransakning blifvit godkändt, uppläste käranden
Bergius en längre skrifvelse, af följande
innehåll:
»Då det våld, som hr Scherman under yttranden,
som visa att hans gerning varit med full
öfverläggning begången, tillåtit sig emot mig å offentligt
ställe och i en mängd bekanta och obekanta
personers närvaro, tillika och hufvudsakligen måste
anses vara en ärekränkning genom missfirmlig
gerning som å tid, ort och sätt, att ärekränknigen
väckt synnerligt uppseende, blifvit föröfvad, yrkar
jag, att han måtte för denna flera brott innefattande
handling dömas till högsta straff enligt Strafflagens
16 kap. 9 § jemförd med samma lags 4 kap. 1 §
och anför såsom försvårande omständigheter ej blott
de yttranden om och till mig, delvis med
användande af tillmäle, som måste anses vara i
missfirmlig afsigt begagnadt, utan ock att han förklarat sig
begå brottet under fullt medvetande af dess
straffbarhet, men tillika med tydlig ringaktning för det
straff, som han förmenat därå kunna följa och som
han förklarat vara så betydelselöst, att han ej däraf
fann sig förhindrad att afsigtligen begå sin
brottsliga handling. Långt ifrån att hans straffbarhet på
något sätt eller i någon mån förringas af det
skriftliga erkännande han till rådstufvurätten låtit
ingifva, och hvilket erkännande så mycket mindre
kan anses vittna om önskan att återupprätta hvad
han brutit, som det snarare på skrytsamt sätt
innehåller ett sorts gillande af handlingen, måste
samma skriftliga erkännande anses såsom genom
det sätt hvarpå det framstälts, ytterligare
försvårande omständighet och innebär själft ett förnyadt
brott, nämligen en upprepad ärekränkning, då
däruti göres försåtliga antydningar på något
förhållande, som han säger sig ej vilja närmare
bestämma, men som föranlåtit, och som det vill synas af
honom ansetts berättigad till den brottsliga
handlingen. Men ett sådant hänsyftande kan ej anses
innebära annat än en tillvitelse så mycket mera
brottslig då den genom sin obestämdhet kan alstra
hvilka föreställningar som hälst, utan att möjlighet
finnes för mig att ärekränkaren bemöta, och då
denna ärekränkning tillika uppenbarligen är af
arghet fortspridd genom till domstol ingifven skrift,
yrkar jag ansvar å hr Scherman därför.
Dock vill jag, för den händelse hr Scherman
inför min chef och någon af mina äldre kamrater vid
den bataljon jag tjänar afbeder sina mot mig
föröfvade förbrytelser, icke bestrida att ett sådant
afbedjande, om det på ett lojalt, öppet och ärligt sätt
göres, må få såsom förmildrande omständighet vid
målets bedömande inverka. — Lagen är gifven för
att bestraffa människor för begångna förbrytelser
och sätta en hämsko för deras förnyande. Hvad
skulle egentligen ligga för straff i några hundra
kronors böter för en man som hr Scherman?
Dömes han till böter tror jag ej någon
sinnesförändring skulle försiggå inom honom, som, tvärt
efter sedan han ansett sig hafva skymfat mig
tillräckligt, helt lakoniskt utbrister: »detta här kostar
mig 50 kr.» och därefter utan vidare lugnt sätter
sig ner och fortsätter pokulerandet»
Svaranden Scherman anmärkte mot hrr
Cederlunds och Stenvalls vid förra rättegångstillfället
afgifna vittnesmål att de ej öfverensstämde med
verkliga förhållandet. Hvad det förra beträffar ville
han beriktiga det så, att när örfilen var utdelad å
Beckmans källare, stälde sig löjtnant Bergius vid
dörren och frågade: »vet ni hvad det här kostar
er?" Härpå hade Scherman svarat att han trodde
att det skulle kosta honom 50 kr. Svaranden hade
ej frågat hvad det af käranden fälda uttrycket
gamin betydge, utan käranden hade själf förklarat att
gamin betydde slusk, bondpojke. Mot hr Stenvalls
vittnesmål anmärkte svaranden att han ej yttrat,
att löjtnant Boltzlus ej borde få finnas i hederligt
olks sällskap. Det var helt och hållet gripet ur
luften.
Svaranden yrkade att kärandens skrift måtte
lemnas utan afseende. Hvad frågan om afbön
beträffar hade svaranden varit mycket villig att bedja
om ursäkt, innan stämning uttagits, enär
svaranden betett sig »dumt» genom att ge käranden en
örfil. Men han ville ej bedja om ursäkt, sedan
käranden stämt honom. För öfrlgt hade afbön ej
kunnat ifrågakomma för kärandens egen skull, utan
för dennes kamraters. Svaranden sade sig hafva
för major Thestrup enskildt förklarat hvarför
örfilen utdelats till löjtnant Bergius.
Käranden genmälde i fråga om de uttryck han
skulle ha fält efter det örfilen utdelats att han lät
verkliga förhållandet bero på vittnesmålen. Likvisst
hade han ej fält uttrycket slusk.
Som vittnen hade käranden inkallat
källarmästaren J. Fr. Beckman, bokhållarne Fr. J.
Andersson och Osk. Malmström, handlanden Hj. Wesmann,
agenten N. J. O. Ströman och kammarskrifvaren E.
O. T. Berglund. Käranden sade sig vilja låta höra
dessa angående uppträdet å källaren Beckman, med
undantag af hr Malmström. Denne hade inkallats
för att visa att Schermans hätskhet mot käranden
ännu dagen efter uppträdet hållit i sig. Scherman
hade nämligen då yttrat när de mötts på
Köpmangatan nära Versteeghska huset: »löjtnant Boltzius
går ej klädd i uniform!»
Svaranden anförde jäf mot hrr Malmström, enär
hvad han skulle intyga ej hörde till saken, och
Wesmann, hvilken, enligt hvad svaranden hört
ryktesvis, skulle utfäst sig att den dag, Scherman
blefve fäld, utbetala samma summa till stadens fattiga,
hvllken Scherman ålagts böta. På fråga af
ordföranden medgaf hr Wesmann att det vore sanning.
Parterna, vittnen och åhörare fingo afträda, rätten
öfverlade och förklarade därpå att han godkände
jäfven mot hrr Malmström och Wesmann. Härpå
fingo vittnena aflägga sina berättelser.
Beckman hade ej något vidare att omförmäla.
Han hade dock hört Scherman tala om löjtnant
Boltzius och var öfvertygad därom att Scherman
därmed menat löjtnant Bergius.
Andersson hade suttit tillsammans med Scherman
och de hade sinsemellan talat om löjtnant Boltzius.
Bergius med sällskap hade gått ut och när de om
en stund återkommit hade talet om löjtnant
Boltzius fortsatts. När de återigen aflägsnat sig, hade
Scherman stigit upp och tilldelat Bergius en örfil.
Vittnet hade dock endast hört smällen, enär han
suttit vänd från dörren.
På fråga af ordföranden medgaf vittnet, att han
med löjtnant Boltzius afsett löjtnant Bergius, och
trodde att förhållandet varit sammalunda med
Scherman. Scherman hade äfven yttrat att löjtnant
Boltzius ej hade folkvett, som ej helsade på folk.
Vittnet kunde ej komma ihåg något annat yttrande af
Scherman.
Ordföranden frågade hvad anledningen varit till
att Scherman utdelat örfilen, om ej Scherman
låtit undfalla sig något yttrande därom. Vittnet
svarade nekande, Scherman hade endast yttrat, att
Boltzius förtjänat en örfil.
Ordföranden: hade Bergius vid detta tillfälle på
något sätt förgått sig mot Scherman, genom
yttranden eller åtbörder?
Vittnet: nej.
Käranden: hörde ej vittnet, att Scherman yttrade,
när jag först kom in i salen och passerade honom:
»han skall inte komma ut härifrån förr än jag
slagits med honom?»
Vittnet: nej.
Käranden: har ej vittnet hört att Scherman
yttrat, att jag borde köras ut ur staden?
Vittnet: nej, ej vid detta tillfälle. Då hade dock
Scherman äfven yttrat att löjtnant Boltzius borde
uttittas.
Vittnet trodde sig äfven ana anledningen,
hvarför Scherman gifvit Bergius meranämda örfil.
Ordföranden frågade om denna aning
uppkommit af något som Scherman sagt vid oftanämda
tillfälle. Vittnet nekade härtill, hvarvid det fick
bero.
Svaranden ansåg att talet om löjtnant Boltzius
varit ett enskildt resonnement, på hvilken ingen haft
rätt att lyssna.
Vittnet Ströman, som suttit vid ett bord i
närheten af Schermans, hade hört Scherman flere
gånger tala om löjtnant Boltzius, och att denne borde
uttittas. Vidare hade Scherman sagt att löjtnant
Boltzius utspridt ett rykte att »Kena» Andersson
(förutnämde Fr. J. Andersson) rymt med 20,000 kr.
Vittnet kunde ej påminna sig att Bergius öfversatt
gamin med »slusk».
Vittnet Berglund, som suttit tillsammans med
Ströman, berättade i hufvudsak detsamma.
Hrr Malmström och Wesman begärde 15 kr.
hvardera i ersättning för inställelsen. De andra
instämda begärde ej ersättning.
Käranden anhöll att dom måtte fällas så snart
som möjligt, enär han redan om lördag måste
återvända till lägret.
Svaranden bestred allt utom hvad han själf
medgifvit och yrkade att den utdelade örfilen måtte
betraktas endast som en vanlig sådan. Svaranden ville
medgifva att han med löjtnant Boltzius afsett
löjtnant Bergius.
Bötfäld postmästare. Efter det
redaktionen af Eksjötidningen hos
generalpoststyrelsen anfört klagomål däröfver, att
postmästaren i Eksjö C. W. R. v. Baumgarten
den 9 februari vägrat exediera ett till
postkontoret kl. 6,40 e. m. aflemnadt
extrablad af Eksjötidningen, utan i stället
återsändt hela tidningsupplagan till redaktionen,
har generalpoststyrelsen under erinran om
innehållet af ett i postkontorets förstuga
befintligt anslag, enligt hvilket »tidningar och
tidskrifter varda till befordran mottagne
intill en timme före postens afgång», pröfvat
skäligt fälla von Baumgarten, för
tjänsteförseelse, att bota 25 kr., hvaraf halfva
beloppet skall tillfalla understödskassan åt
enkor och barn efter personer, som varit i
postverkets tjänst anstälde.
Beslaglagd tafvelutställning.
Målaren Sigfrid Hass var den 8 maj instämd
inför Helsingborgs rådstufvurätt för det han
i strid mot förordningen af den 23
september 1887, utan att vara svensk medborgare,
utbjudit till salu 48 st. oljetaflor, för
hvilkas förevisning han hyrt lokal i lifmedikus
Hafströms gård vid Storgatan i
Helsingborg.
Svaranden genmälte att han helt och
hållet handlat på god tro, ej egande vetskap
om den förändrade författningen, och
förklarade sig juridiskt taget vara egare till
tafvelsamlingen samt anhöll om lindrig dom.
Efter hållen öfverläggning dömde rätten
Hass att böta 25 kr., hvarjämte de i
beslag tagna taflorna förklarades förbrutna och
komma att försäljas.
Meddelanden fr. allmänheten.
Anhålles om plats för nedanstående.
Vi komiterade för petitionslistorna ogilla
det klander som »Absolut nykterhetsvän»
fått insatt i n:o 47, riktat mot hr H.
Dahlmark och för öfrigt mot stämmans fattade
beslut, på den grund att vi lika med
kommunalnämden ansågo oss ha större utsigt
att få inskränkning i utskänkningen. Om
vi endast begärde att få förbud på sön- och
helgdagar. Då vi äro nöjde med stämmans
beslut, som petitionerat, så borde den för
oss okände »Absolut nykterhetsvän» äfven
varit belåten och ej som skett förvränga
saken så att skenet fallit på petitionärerna.
Östrand den 13 maj 1888.
J. F. Dalin. C. Strandell.
Strödda underrättelser.
Grymhet mot djur. Till Dagens
Nyheter skrifves från Bohuslän: Nästan
öfver hela vår provins brukar man för att
hindra betesdjuren att löpa för långt omkring
sammankoppla två eller flera af djurens
lemmar. Man kan få se hästar bundna på
sådant sätt, att de ej förmå lyfta hufvudet en
fot från marken, och de små lättfotade
fåren ses endast med största svårighet släpa
sig fram med de tunga träkoppel som
sammanlänka deras ben. Det är en känd sak,
att betet här nere på vestkusten ofta
fortgår i det närmaste året om. Man kan då
tänka sig hvilken tillvaro de stackars
betesdjuren med sina sammanbundna lemmar få
föra. Det synes vara på tid att något
vidtages mot denna art af djurplågeri.
Omänskligt. I N. A. läses: Vid en
egendomsauktion helt nyligen i södra delen
af länet upplästes bland annat ett kontrakt
med en dagsverkstorpare, hvarur följande
praktblomma plockades:
»Om af sjukdom eller annan orsak
kontrakttagaren är urståndsatt att efter
tillsägelse för arbetets förrättande infinna sig hos
husbonden skall han därför böta kr. 1.50 för
hvarje dag sådant sker».
Auktionsförrättaren ansåg med rätta, att
dylikt borde offentligen brännmärkas.
I anledning af riksdagens beslut i
teaterfrågan ger D. N. ett förslag till
ändradt program för 100-årsfesten å Stora
operan den 17 dennes:
Bland annat skulle sluttablån få följande
utseende:
Ett k. stallpalats på Artilleriplanen i
elektrisk belysning. På frontispisen läses i
gyllene bokstäfver:
Lissorum II Patriis Equis,
hvilket lär betyda: »Den andre af slägten
Liss (reste detta palats) åt de k. hästarne.»
Ridån faller under den nya kungssången
»Ach du lieber Augustin, alles ist weg, weg,
weg», spelad på fosterländskt positiv
(tullskydd 10 kr.). Publiken aftroppar »på ett
konsten värdigt sätt» till folkteatern på
Kungsholmen.
Kanal mellan Östersjön och Hvita
hafvet. Tanken på att förena Östersjön
med Hvita hafvet genom en direkt kanal
närdes redan af Peter den store, men först
i senare tider har man med större intresse
börjat fullfölja denna plan. Förra våren
började man med att uppgöra planen för en
kanal mellan Hvita hafvet och Onegasjön.
Denna skall utgå från staden Povienez vid
norra ändan af Onegasjön och utmynna i
Onegabugten af Hvita hafvet. Kostnaderna
för denna nya kanal beräknas till ungefär
14 millioner mark. I betraktande af den
projekterade kanalens stora
nationalekonomiska och strategiska betydelse för
Ryssland får man antaga, att beviljandet af de
nödiga bygnadskostnaderna icke behöfva
möta några svårigheter.
Landtbrukarne hafva det svårt i Norge
att döma efter ett tillkännagifvande i
»Kundgjörelsetidende», hvarigenom
hypoteksbanken anmanar egarne till ej mindre än 2,000
egendomar på land och i stad om att inom
6 veckor inbetala förfallna räntor och
amorteringar, emedan egendomarne eljest
komma att säljas på auktion eller exekution att
hållas på egarnes lösören.
Svärmar af syrsor anställa stora
förödelser på den växande grödan i Algeriet.
De bilda moln, som skymma solen. Där
de slå sig ner, förtära de allt hvad som växer.
Ibland falla de utmattade till marken och
omkomma i massor, hvilka sedan ruttna och
förpästa luften. Järnvägståg mellan
Konstantineh och Batna hafva stoppats af
insekterna, som packat sig på banan. För
deras utrotande har regeringen i Algier
hittills utgifvit 700,000 francs och skall nu
anslå ytterligare en million.
Europa har sedan tertiärperioden
förlorat betydligt af sitt landområde. Nordsjön
fans då ej till, och Europas fastland sträckte
sig öfver Fåröarne och Island till Grönland
samt stod i fast förbindelse med
Nordamerika. Oceanens framträngande, som skilde
de britiska öarna från fastlandet, har,
geologiskt taladt, inträffat nyligen, sannolikt i
slutet af tertiärperioden. Förstöringsverket
utmed kusterna fortsättes hvarje år. Kap
Gris-Nez, den punkt på kusten vid
Kanalen, där Frankrike och England äro
hvarandra närmast, viker öfver hufvud taget 25
meter på århundradet, tillbaka. Häraf kan
man med någorlunda säkerhet draga den
slutsatsen, att för 60,000 år sedan ett näs
sammanband Frankrike med England.
Samuel Poliakoff, en rysk
»järnvägskung» har nyligen aflidit. Vid sin död egde
Boliakoff, som var född i Lithauen af
fattiga judiska föräldrar, fem stora
järnvägslinier, som tillsammans utgjorde en fjärdedel
af hela det ryska järnvägsnätet. Han
började sin bana som slagtare och var sedan
anstäld vid en brädgård med en lön af tio
rubel i månaden. 1850 öfverflyttade han
till Petersburg och tio år därefter var han
en rik man. Han utarbetade 1885 en plan
för järnvägarnes konsentrerande i statens
händer. Tsaren hade upphöjdt honom till
geheimeråd och gifvit honom Stanislausorden
af första klass för de tjänster han gjort det
ryska undervisningsväsendet. Han hade
grundat den första skolan för utbildande af
järnvägsingeniörer, en bergskola, ett stort
hospital i Moskwa, yrkesskolor för kvinnor,
ets. Innan judeförföljelserna 1881 börjat i
Ryssland, hade han visat sig likgiltig för
sina egna trosförvandter, men sedan gaf
han stora summor till judiska
välgörenhetsinrättningar, uppfostringsanstalter och
synagogor. För 6 år sedan hade han
tillsammans gifvit 6 millioner rubel till
allmännyttiga ändamål. Hans hus i Petersburg
var samlingsplatsen för den ryska
hufvudstadens utvaldaste sosietet.
Järnvägssignaler medelst trumpet.
Trumpetstötar på järnvägar i syfte att
signalera lokomotivförare, vexlare och andra
vid järnvägen sysselsatte personer användas
redan en tid tillbaka vid de stora
bangårdarne i och för afsigt att införa detta bruk
äfven vid alla Londonerjärnvägarne.
Trumpetsignalerna, sådana de användas vid
Glasgow-järnvägarne, äro hvarken många eller
synnerligen invecklade och omfatta långa
toner, korta toner och »crows» och ett
upprepande af de olika tonerna angifva olika
signaler. En lång ton t. ex. betyder
»framåt», två långa »tillbaka». Hvarje
järnvägstjänsteman, som har med signaleringen,
vexlingen eller dylikt att skaffa, är försedd
med en trumpet, elfva tum lång och af
synnerligen enkel konstruktion.
Den politiska vidskepligheten har i
Frankrike funnit otaliga beundrare. Där
sirkulerar för närvarande en ingalunda
dålig astrologisk saga.
År 1885 utkom hos bokhandlaren Jean
Stratius i Lyon en astrologisk afhandling i
form af en profetia af Nostradamus. En
belgisk tidning har nu i denna afhandling,
hvaraf ett exemplar finnes i Brüssels
offentliga bibliotek, upptäckt följande profetia om
de tre »Bo».
Tu dois vivre et mourir, ô Gaule, soubz trois Bo.
Deux siècles soubz Bo I, tu haulseras, ô Gaule.
Tu corseras Bo II, ains te feras lambeau.
Puis soubz mitron Bo III, Bis Clem clora ton
rôle.
Öfversatt lyder detta ungefär: »Lefva och
dö må du, o Gallien, under tre Bo. Två
århundraden skall du stiga, o Gallien,
under Bo I. Upphöja skall du Bo II, och
sedan skall du sönderstyckas. Därefter skall
Bis Clem under Bo III, bagargossen, sluta
din roll.»
De moderna politiska stjärntydarne i
Frankrike öfverföra ofvanstående spådom
på de tre dynasterna Bourbon, Bonaparte
och — Boulanger. Under Bourbonerna
(Bo I) har Frankrike i verkligheten under
två århundraden, 1589—1789, vuxit i makt.
Bonaparterna medförde invasion och förfall.
Med Bo III torde Frankrike måhända ha
spelat ut sin roll, och i så fall tack vare
Bismarck och Clemenceau, hvilken senare
— enligt den belgiska tidningens åsigt
åtminstone — efter ett nytt, olyckligt krig
skulle söka få till stånd en andra kommun.
— Nu komma vi till prästen, sade en
skjutsbonde till en resande, då de nalkades en vägvisare.
— Hvarför kallar du den där för prest? frågade
den resande.
— Jo, för han gör liksom vår prest: han visar
vägen åt andra, men går den inte själf.
Från utlandet.
Frankrike. General Boulanger
sysselsätter för närvarande mer än någonsin förut
den allmänna uppmärksamheten i
Frankrike. Medan den ärelystne generalen
börjat en politisk agitationsresa genom
departementet Le Nord, meddela tidningar af alla
färger utdrag ur de första kapitlen af hans
bok om fransk-tyska kriget.
Boulanger vill framförallt stå väl med
bonapartisterna. Därför påstår han, att den
dåraktiga krigsförklaringen mot Preussen i
juli 1870 icke blott var Napoleons och det
klerikala hofpartiets, utan äfven hela
franska folkets fel. Förträffligt yttrar därom
La Justice:
»Det är allmänt kändt, att det
imperialistiska partiet för att urskulda sig för att
det förklarat krig 1870, ansett det lämpligt
att förtala Frankrike och förklara, att det
var landet, som önskat krig. Det är äfven
kändt, att furst Bismarck vid flere tillfällen
ifrigt förfäktat denna sats.»
I första häftet af sitt arbete öfver den
tyska invasionen skyndar sig general
Boulanger att omfatta denna bonapartistiska
dikt.
»Jag påstår således», skrifver Boulanger,
»att krigsförklaringen mot Preussen af
flertalet bland Frankrikes befolkning mottogs
väl, då den kejserliga regeringen rådfrågade
prefekterna i detta afseende, ty jag har
framför mig deras rapporter; huru tillgifna de
än voro kejsardömet, voro de i första
rummet fransmän, och jag kan icke förutsätta,
att de voro nog låga att för sina egna
ämbetsmannaintressen uppoffra sin pligt mot
fäderneslandet».
»Det är nästan ordagrant det språk,
Napoleon III höll till konung Wilhelm, då
han öfverlemnade sin värja till honom. Det
är Frankrike, som önskat krig. Boulanger
kontrasignerar denna förklaring, och
kejsardömet rentvås, visserligen på Frankrikes
bekostnad, men hvad betyder det?»
— Med anledning af arbetarnes strejk vid
en glasfahrik i Pantin bildade
glasfabrikörerna i departementen Seine och
Seineet-Oise ett syndikat och beslöto att genast
upphöra med glastillverkningen, om
arbetarne i Pantin icke återupptoge arbetet. I
glasfabrikerna sysselsättas inalles 3,000
arbetare. Fabrikanterna underrättade
polisprefekten om denna åtgärd.
Tyskland. Underrättelserna från det
öfversvämmade Weichselområdet äro
fortfarande sorgliga. På många ställen står
vattnet fem à 6 fot högt och måste pumpas
bort, då marken är för sank för att kunna
dräneras. Weichsel stiger åter i följd af
det häftiga regnet under de senaste dagarne.
Där vattnet sjunkit undan, se de fordom
fruktbara ängarne och trädgårdarne ut som
hvita sandöknar och liksom de öde dynerna
längs Östersjöns kuster.
Storbrittanien i Amerika. Canada gör
oupphörligt fredliga eröfringar af det mest
storartade slag. Det är ännu endast några
år sedan det för kulturen öppnade
Saskatschavans väldiga flodområde, som blifvit ett
af verldens yppersta och rikaste
hveteländer. Nu umgås det äfven med tanken att
bebygga och uppodla det ännu större
Mackenzie-bäckenet, som upptar hela nordvestra
delen af dess område och i likhet med
Manitoba för ej så länge sedan i alla
geografiska handböcker skildrades som ej stort
bättre än en obeboelig isöken under nio
månader af året och ett enda, omätligt
moras under de återstående tre. Canadas
regering nedsatte förlidet år en komité för
att undersöka den väldiga landsträckans
odlingsbarhet, och denna komité har nu
afgifvit sin berättelse, stödd på uppgifter af en
massa personer, som haft i uppdrag att
utforska landet eller af gammalt äro förtrogna
därmed. Af berättelsen framgår, att
omkring 14,580 svenska kvadratmil äro
lämpliga för potatesodling, omkring 9,500 för
korn- och vid pass 7,200 kvadratmil för
hveteodling. Ej mindre än omkring 17,200
kvadratmil erbjuda förträffliga betesmarker.
Stora sträckor äro »guldförande», och de
undersökningar komitén låtit anställa göra
det högst sannolikt, att Athapescows och
Mackenzies floddalar innehålla Amerikas,
om ej verldens vidsträcktaste petroleumfält.
Landet innehåller tillika ett af de rikast
förgrenade flod- och sjösystem i verlden,
betäckande en areal af ej mindre än 280,000
kvadratmil. Af kustlinien vid Ishafvet och
Hudsons vik är mer än hälften tillgänglig
för hvalfångare och andra fartyg, och
floderna och sjöarna kunna befaras på en sträcka
af närmare 1,000 svenska mil. Komitén
tillägger, att det nya landet i omfånget af
sina vattenförbindelser, i ytvidden af sin
odlingsbara jord, sina betesmarker, sina
skogar och färskvattensfisken och förmåga att
underhålla en talrik befolkning öfvergår
Norge, Sverge, Danmark, Tyskland,
Österrike och en del af Frankrike och Ryssland.
De stora sträckorna i det inre innehålla
ännu en stor rikedom på pelsbärande djur.
Berättelsen har i Canada och hela Amerika
väckt stort uppseende.
Holland. Regeringen sammandrager
trupper i provinsen Drenthe i Nordholland för
att undertrycka de arbetareoroligheter som
anstiftats af sosialistiska agitatorer. De i
torfmossarne därstädes sysselsatta arbetarne
begära icke blott högre lön, utan bete sig
på samma sätt som grufarbetarne i södra
Belgien i fjol. De förstöra verkstäder och
fabriker, misshandla fabriksegarne och sätta
eld på deras bostäder. Rörelsen har sträckt
sig äfven till Overyssel. De byar där de
värsta våldsbragderna timat, äro besatta med
trupper. Där patrulleras natt och dag för
att hindra brandanläggningar. Holländska
krigsministern tillkännagifver, att inga
soldater komma att permitteras under
pingsthelgen. Tager upproret öfverhand,
erfordras det tämligen stora truppmassor, enär
torfmossarna i Drenthe och Overyssel ligga
på betydligt afstånd från hvarandra. Man
har lyckats fängsla de värsta orostiftarne
och man vaktar sig för att förfara strängt
mot dem.
Fadren: — Var alltid snäll och from, lille Fritz,
och gå ofta i kyrkan, så blir du salig.
Fritz: — Liksom du, pappa, inte sant?
Fadren: — Hur så, mitt barn?
Fritz: — Jo, mamma sade nyligen, att du hvarje
afton kommer salig hem.
— 370 —
tilltalad. Min första åtgärd var att söka få reda
på hans hustru och barn. Jag var rik nog
att kunna bereda dem ett sorglöst lif, och jag
förestälde mig, att pengar förmådde allt. Det
var ett misstag. Trots alla uppoffringar,
lyckades jag ej spana upp er familj. Gång efter
annan, när jag trodde mig ha fått ett spår,
fortsatte jag mina efterforskningar, men utan
framgång. En fattig enka och hennes barn
uppslukas så lätt af hopen i en stor stad. Flera år
förflöto, innan jag ändtligen fick någon ledning.
Då träffade jag emellertid en person, som
kände er.
— Hvem var det?
— En gammal, fattig, afdankad skådespelare.
Ni hade varit hans älsklingselev. Kommer ni
ihåg honom?
— Jag vore bra otacksam, om jag kunnat
glömma den snälle gubben. Han var den ende,
som visade sig vänlig mot mig under min
skoltid. Lefver han ännu?
— Nej, han har nu fått ro. Det gläder mig,
att jag blef i tillfälle göra hans sista dagar till
de lyckligaste i hela hans lif.
— Hur lärde ni då känna honom?
— Jag råkade läsa ett rättegångsreferat om
den stackarn. Han hade blifvit förd till ett
poliskontor, för det han slagit in en ruta.
Anledningen var, att han sökte bli häktad för att
undgå hungersdöden. Vid förhöret kom han
med en rent af hjertslitande beskrifning på den
nöd och det elände, han utstått, och på den
upprörande försummelsen från de myndigheters
sida, som varit skyldiga att hjelpa honom. Han
ålades att en annan dag inställa sig för rätten.
— 375 —
— Ni glömmer, att äktenskapet är upplöst.
— Jag har blott minne för, att det blifvit
vanhelgadt, svarade Bennydeck.
XVIII.
Fönstren i Brightwater Cottage, Middlesex,
lågo utåt en tyst sidoväg, hvilken nådde stora
landsvägen en tredjedels mil från staden
Uxbridge. En liten, klar bäck strömmade genom
den vackra trädgården. De få rummen voro
väl möblerade. I matsalen syntes taflor i
vattenfärg af gamla engelska mästare, och
hvardagsrummet hade omskapats till bibliotek.
Väggarne voro från golf till tak klädda med goda
böcker i vackra, smakfulla band, som ögat med
förtjusning hvilade på. Alltsammans hade gått
i arf till den nuvarande egaren, en af dessa
hundratals engelsmän, som ruinerat sig på
kapplöpningar. Mannen var nu i sådant trångmål,
att han hyrt ut sin vackra bostad, ehuru tills
vidare blott på en månad.
Kate och hennes lilla familj hade tagit villan
i besittning två dagar efter det de lemnat
hotellet i Sydenham.
De båda damerna sutto nu i biblioteket,
fördjupade i hvar sin bok. Kate kunde dock ej
länge hålla uppmärksamheten fäst vid innehållet,
och mrs Presty frågade till sist, hur det
var fatt.
Kate svarade, att hon tänkte på barnet. När
hon några dagar förut träffat Herbert, hade han
handlat både grannlaga och ädelt. Hon vore
— 374 —
Medan de voro sysselsatta härmed inträdde
Randal Linley.
— Stör jag? frågade han, förvånad öfver att
se så många papper på bordet.
Bennydeck tog på sig en vigtig min.
— Som ni finner, arbetar jag tillsammans
med min nye sekreterare.
Vännen förstod honom.
— Ni är en präktig menniska, sade han.
Gör mig nu den tjensten och låt mig tala ett
par ord med er mellan fyra ögon.
Sid steg upp. Sedan kaptenen berömt
hennes arbete, föreslog han, att hon skulle gå in
och taga på sig kappan för alt följa honom på
ett besök vid anstalten. Dermed öppnade han
artigt dörren för henne som om hon varit den
förnämsta damen i landet.
— Jag har talat med min vän Sarrazin,
Kates ombud, och lyckats få hennes adress, sade
Randal, när de bägge herrarne blifvit ensamma.
Också kan jag nu när som helst skicka Herbert
åstad, blott ni vill hjelpa mig.
— På hvad sätt då?
— Tillåter ni mig underrätta min bror, att
det ej blir någon förlofning af?
Han såg ett smärtsamt drag i kaptenens
ansigte och fortfor:
— Det gör mig ondt att nödgas återkomma
till detta ämne. Men så länge min bror ej vet
annat än att ni båda ha ett godt öga till
hvarandra, lär han knappt vilja tränga sig på henne.
— Säg honom, hvad ni vill, svarade nu
kaptenen. För fader och barn tillsammans.
Kanske skall det leda till en försoning mellan man
och hustru.
— 371 —
Jag gick då dit och fick bekräftelse på, hvad
han sagt. Sedan jag betalt plikten för den
beklagansvärde gubben, lyckades det mig skaffa
honom en liten anställning. Allt sedan visade
han sig mycket tacksam och besökte mig ibland.
Jag fick då veta, hur han sjunkit så djupt i
elände. Han hade bedt skolföreståndarinnan om
ett litet förskott, och kan ni gissa, hvad hon
svarade honom?
— Jag inser det allt för väl. Äfven jag
blef bortkörd.
— Det hörde jag af henne sjelf. Hon var
en obehaglig menniska. Allt, hvad som kunde
göra mig nedstämd, kom hon fram med. Hon
omtalade er mors andra giftermål, hennes
olyckliga slut och er stackars brors försvinnande.
Men när jag frågade, hvart ni tagit vägen, hade
hon intet besked att ge mig. Hon sade sig
hvarken veta det eller bry sig om den saken.
Om jag ej blifvit bekant med mr Randal Linley,
skulle jag aldrig fått reda på er. Men nu tala
vi ej vidare om det förflutna. Från i dag, kära
barn, börjar ni ett nytt och, med Guds hjelp,
lyckligare lif. Har ni uppgjort någon plan för
framtiden?
— Om jag blott hade respengar, kunde jag
kanske ge mig af till Amerika, svarade den unga
flickan. Något slags oberättigad stolthet lider
jag ej af, jag är färdig att åtaga mig hvad slags
hederlig sysselsättning som helst. Dessutom
kunde jag möjligen träffa min bror der ute.
— Kära barn, efter så lång tid är det föga
sannolikt, och mötte ni honom än på gatan,
skulle ni icke ens känna igen honom. Nej, slå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
