Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Våra rustningar vid Fårösund
våren 1885, då man ej minst i England
antog, att krig mot Ryssland stod för dörren,
voro, berättar en brefskrifvare till
Göteborgsposten, ingalunda i engelsmännens smak,
hörde jag svenskar berätta. Under
orientaliska kriget på 1850-talet ville man i
England ingalunda betrakta besittningstagandet
af den utmärkta svenska hamnen Fårösund
som något brott mot neutraliteten,
emedan enligt dess åsigt sundet var en farled,
ej en hamn. Detta är ock delvis en
sanning, ty sundet är verkligen en farled för
mindre fartyg af 10 fots djupgående, dock
ej för större krigsfartyg. Påståendet kan
dock en gång leda till förveckling.
I England skämtade man emellertid
öfver våra ingalunda så obetydliga rustningar,
och i de engelska tidningarna stodo med
fetstil: »Svenskarne rusta; sändt till Gotland
50 par byxor och en kanon.»
En svensk, som hedrar sitt
fosterland. Kammarherre Nordenfelt är
onekligen den svenske man, skrifves till
Göteborgsp., som i England under det sist
gångna desenniet mest hedrat det svenska
namnet. Han har nu bildat ett ofantligt
bolag med, som jag hörde uppgifvas, under
bygnad varande verkstäder i Skotland.
Bolagets tillverkningar skola uteslutande
bestå af krigsmateriel. Patenträtten till sina
uppfinningar till krigiska ändamål har han
sålt till England och Spanien till ett visst
pris, men förbehåller sig, att äfven i andra
länder försälja tillverkningar. På hans
kontor i London tjänstgöra 25 ingeniörer och
äfvenledes c:a 25 kontorsbiträden. Hela
denna stora personal utgöres af svenskar
på några få när.
„Upsala myror“. Under denna
benämning har, efter föredöme från Göteborg,
bildats ett sällskap i Upsala, hvilket gjort
till sin uppgift att, genom att samla och
tillgodogöra olika slags affall, äfven sådant
som eljest gifves till spillo och icke
kommer till någon användning, småningom samla
ett kapital, som skulle användas till
bildande af ett hem för fattiga gamla fruntimmer.
Om hvad som samlas meddelas:
Allt papper kan samlas, små bitar och äfven det
som varit i torgkorgen. Hela tidningar bedes få
särskildt. Allt sönderslaget glas. Alla små
lappar af linne, bomull, ull och ylle, slitna skurtrasor,
säckar, mattor, klädespersedlar och tågstumpar.
Alla filthattar. Utslitna gummigaloscher och
skodon. Buteljkapslar, det vill säga det bly som
numera öfvertäcker korkarne. Gamla flaskor,
tombuteljer och korkar. Järnbitar och annan metall,
men ej anjovisburkar. Cigarrstumpar. Brefmärken
af alla slag.
Internationela utställningen i
Bruxelles skulle öppnas i lördags den 19
maj. På söndagen skulle det vara
musikfest i parkerna omkring utställningssalarne,
hvilka skola stråla i elektrisk belysning.
Härom ha vi mottagit direkt meddelande
från »presidenten i Exceutif-Comiteten Leon
Somzée, lem af den belgisk Representanten
Kammer». Meddelandet är affattadt på
besynnerlig, men dock begriplig svenska och
lyder sålunda:
Storen Internationalen Väddestrid pa Brussel i
1888. — De store trädgarderna af den Storen
Internationalen Väddestrid äro öppnad till det
Publikum af den 5 Mai. De indrettning af de
Hallerne äro i god tillstandet af progress, och blifvar
Udskottet hoppande om att kunna öppna till
publikum det storste del af de Hallerne, — (och
eventuell de helt Udstillning i falld del öill är möjlig)
den 19 Mai kommande. För den 20 Mai där äro
store elektrike illuminationerne och musikfiester i
de trädgarderne, som presentera nu atskillige
attractionerne (aquarium, russiske glidebanerne, och
flere restaurantere).
Ovanlig exportartikel. Såsom
bevis på Sverges goda skörd förlidet år kan
anföras att förliden fredag med ångfartyget
Alpha från Norrköping afsändes till Bergen
en last korngryn om 100,000 kilo, s. k.
»Bankebyg». Afsändaren var
Bergsbrokvarnen. Till och med till Amerika har under
förliden vinter af danskarne utskeppats korn,
köpt från Sverge, och i dessa dagar
hitväntas en ångare vid namn »Aage» för
intagande af full kornlast till Danmark.
Nya tulltaxan och våra fabriker
och handtverk. »Hvilket inflytande på
våra fabriker och handtverk kan man
beräkna, att de vid 1888 års riksdag beslutna
ändringarna i tulltaxan skola komma att
utöfva?» har uppstälts af tidningen Norden
såsom prisfråga. Svar mottagas af
redaktionen intill den 15 juni och öfverlemnas
sedan till en prisnämd, bestående af:
fabrikör E. Boëthius, kanslirådet L. A. Forssman
och fabrikör J. Ohlsson.
Första mötet vid Lill-Jans
innevarande år, anordnadt af sosialdemokratiska
förbundet, hölls pingstdagen och hade
församlat bortåt ett tusental personer å den af
polisen anvisade mötesplatsen.
Hr Hj. Branting talade om »ställningen
för dagen» och fann denna hafva genom
senaste riksdag tillspetsat sig allt mera till
likhet med förhållandena i Frankrike
närmast före 1848, hvilka framkallade nämda
års revolution. Tal. slöt med ett lefve för
sosialismen och för organisationen under dess
röda fanor, hvari åhörarne lifligt instämde.
Hr Janhekt talade om »de lottlöse», ville
icke utså hat bland människorna, ty de äro
ju alla bröder, men rådde till att »kasta ut
basarne då de blefvo näsvisa», hvarjämte han
afrådde från emigration.
Hr F. Sterky talade om »huru sommaren
helar de sår vintern slagit arbetarne», och
kom till det resultat, att dessa endast af det
stundande nya samhällsskicket kunna vänta
att blifva helade från de sår, det nuvarande
vintriga samhället oupphörligt slår dem.
Liksom de föregående talarne manade äfven
hr Sterky till anslutning till sosialismen.
Nordiska utställningen i
Köpenhamn. Utställningens öppnande egde rum
fredagen den 18 dennes i hufvudbygnadens
festligt prydda kupolsal i närvaro af en
talrik församling, i hvilken märktes ministrarne,
corps diplomatique med damer, en stor del
af riksdagens medlemmar, Köpenhamns
kommunalstyrelse, ett stort antal högtstående
civila och militära embetsmän, de
främmande kommissarierna, ledamöterna i
utställningskomitén samt många utställare. Kl.
1.30 anlände den k. familjen.
En kör af 400 damer och herrar afsjöng,
med orkesterackompagnement af omkring
80 musici kantaten. Utförandet af dess
första hälft upptog omkring en half timmas tid,
hvarefter utställningens president, länsgrefve
Frijs-Frijsenborg höll öppningstalet.
Konungen förklarade därefter
utställningen öppnad och gaf signal att sätta
maskinerna i rörelse. I samma ögonblick
afskötos från utställningsterrängen 27 kanonskott,
som besvarades med lika många skott först
från batteriet på Amager, därefter från
sjöfortena och slutligen från kastellet samt de
på redden liggande tyska och ryska
örlogsfartygen. Därefter afsjöng kören andra
delen af kantaten.
En ofantlig massa människor, hvaribland
många främlingar, fylde Köpenhamns gator
och dagen firades som en helgdag.
Domaren: — Anklagade, ni har hört hvad
käranden säger. Hvarför stal ni sex apelsiner af den
stackars flickan?
— Jag viste inte hvad de kostade.
— Ni skulle ha frågat om priset på dem.
— Omöjligt, hr domare! Jag har alltid varit så
blyg för fruntimmer.
Rättegångs- och Polissaker.
Att böta dömdes i går af Sundsvalls
rådstufvurätt: 7 personer för fylleri 10 kr.
hvardera och en person 15 kr.; 7 personer
för försummad renhållning 5 kr. hvardera;
en person för orenande af allmän plats 5 kr.;
en dito för fortkörning 10 kr.; en dito för häst
lemnad utan tillsyn 10 kr.; en dito för
förseelse emot åkarereglementet 5 kr. och 5
personer för förseelse emot gällande
bygnadsstadga 5 kr. hvardera samt en person
för liknande förseelse 15 kr.
För olaga ölförsäljning dömdes i går
ogifta Anna Sofia Forsberg att böta 10 kr.,
och ogifta Beda Hamrin 15 kr. samt
sockerbagaren J. W. Rådström för det han
under söndag försålt öl och sålunda öfverträdt
gällande föreskrift för Sundsvalls stad,
angående ölförsäljningslokalers öppenhållande
10 kronor.
Olaga utskänkning. Restauratrisen Märta
Nordström dömdes att för olaga
utskänkning af spirituosa ombord å ångaren Fjäl
att böta 45 kr. och erlägga
utskänkningsafgift med kr. 112.50, hvarjämte
källarmästarne C. J. Dahné, A. F. Knaust och Alfr.
Andersson dömdes att för öfverträdelse af
sina rättigheter, genom försäljning af punsch
under söndag böta 30 kr. hvardera.
Djurplågeri. För sådant brott dömdes
handlanden Isak Hammarberg och Oscar
Rydqvist att böta 15 kr. hvardera.
Trafikhinder. Stadsfiskalen C. E.
Jansson hade till i går instämt fru Christine
Edberg och smeden Nils Olins hustru med
yrkande om ansvar å dem för det de å
vestra ändan af järnvägen hvardera
uppfördt en kiosk, den förra för försäljning af
hattar och mössor och den senare af
läskedrycker. Svarandena tillstädeskommo genom
ombud och förevisade ett intyg ifrån
drätselkammaren att de förhyrt ifrågavarande
platser emot en ersättning af 25 kr. pr år.
Åklagaren vidhöll det oaktadt sitt
ansvarspåstående, då de af drätselkammaren
upplåtna platserna bestå af en del af gatan med
dess trottoar och då drätselkammaren icke
har rätt att upplåta några
försäljningsplatser, hvilket enligt ordningsstadgan för
rikets städer är magistraten förbehållet.
Utslag afkunnas den 29 nästa juni.
Utslag afkunnades i går i målet
emellan bonden J. Åsman i Selånger och
slagtaren A. Hansson angående den senares
misshandlande. Som Åsman med ed friat
sig från åtalet kunde han icke till ansvar
fällas.
Romantisk hämd. En piga Anna Märta
Hamberg från Ållsta, Vesternorrlands län,
hade den 25 oktober förra året uttagit
stämning å torparen Johan Lundgren i Ållsta,
påyrkande barnuppfostringshjälp för ett af
henne den 28 september framfödt gossebarn,
hvartill L. skulle vara fader. Vid
ransakning å tingsstället i Hammar den 6 sistlidne
april infann sig dock endast svaranden,
hvaför målet afskrefs.
Emellertid hade ogifta Hamberg strax
före sista mantalsskrifningen i Dals socken
infunnit sig å pastorsexpeditionen därstädes
och, med föreetende al en med pastor A.
Lundströms i Hernösand namn
undertecknad dopsedel, rörande ofvannämde
gossebarn, anhållit att anteckning om barnet måtte
göras i kyrkboken. Komminister Bergman
i Dal insåg genast att dopsedeln var falsk
och efter brefvexling i ämnet med pastor
Lundström, erhölls bekräftelse därpå. I
anledning af denna förfalskning blef Hamberg
häktad.
Hörd öfver åtalet, sade hon sig hafva
framfödt barnet den 28 september förlidet
år i en hölada i Säbrå socken, och att hon
låtit barnet döpas af en mormon vid namn
Anton Lundström från Umeå i stället för
att anmäla saken för pastorsembetet i Säbrå
eller Hernösand. Sedermera hade hon
påträffat ett zigenarband, till hvilket — hon
sålt barnet för 30 kronor.
Sedan hon under fortsatt ransakning
dagen därpå vidhållit denna historia och
afgifvit detaljerad beskrifning öfver hur det
hela gått till, hade komminister Bergman,
såsom hennes själasörjare, ett enskildt
samtal med henne, erkände hon slutligen efter
mycken betänksamhet att hon aldrig födt
något barn. Stämningen å Lundgren hade
uttagits af hämd därför att denne, till
hvilken hon stått i ett ömmare förhållande,
talat illa om henne och gifvit henne
öknamn.
Vid följande ransakning den 21 april
erkände hon ytterligare, att hon själf skrifvit
dopattesten och att sålunda ingen mormon
varit med i spelet, hvarpå häradsrätten
frikände henne och hon blef försatt på fri fot.
Allmänna åklagaren har dock besvärat sig
häröfver.
Jordtvisten i Skeninge. Hofrättens dom
i detta mål har nu fallit. Svarandenas
besvärsinvändningar ha lemnats utan afseende
och rådstufvurättens dom faststälts,
hvarigenom svarandena förpliktas att före den 30
nästkommande september afträda den
omtvistade jorden.
Riksdagens frihandlare ha aftagit i styrka, men
icke i kvickhet. Med förtjusning omtalar
»Aftonbladet» huru nämde herrar höllo ett hvad
frälsningsarmén kallar »farvälmöte», hvilket vid hr
Herslows skåltal för snart kommande frihandelssegrar
desslikes gestaltade sig till ett sannskyldigt
»hallelujamöte». Det kvicka skulle, förutom i hr
Herslows orimmade jubelkantat, bestå däri, att
middagen kostade kr. 11.58 pr man eller presis beloppet
af stackars gjutarens oguldna skatt, och bålarna
på kvällskvisten kr. 2.50 d:o eller rågtullens hela
belopp.
För min del tycker jag att dessa siffror bort väcka
mycket allvarliga och förnuftiga tankar hos
festätarne. Då de icke ens kunde få sig ett enda mål
mat, sådant de ansågo sig värdigt, med mindre de
kontant erlade kr. 11.58, borde de insett
orimligheten af sin fordran att med stöd af »folkombud»,
de där icke förmådde gälda ens denna lilla
pänning, få hålla på med att äta upp hela Sverges rike.
Och då folkets, hufvudsakligast af landtmännen
lönade representanter sutto och tärde sprit till
belopp af kr. 2.50 pr man, borde det varit dem en
hugnad att veta, det den stackars bonden genom en
om möjligt motsvarande prisökning på sina
produkter fått mera förmåga att bygga millionstall åt
sin konung och furstliga palats till sina
påskfirande, permissionstagande riksdagsmän samt betala
dem 10 kr. pr dag för deras i de flesta fall kanske
icke just så öfvermänskliga sträfvanden till landets
fromma. Sigurd.
Meddelanden fr. allmänheten.
Det hör numera icke alldeles till
sällsyntheterna att offentligt betyg, utfärdadt
af prest, såsom flyttningsbetyg,
ledighetsbetyg till äktenskap, dödsattest m. fl., äro
af utgifvaren märkta.
Af insändaren observerad märkning
utgöres af hänvisning till ett bibelspråk eller
någon vers i svenska salmboken. Detta
skulle kunna vara godt och väl, möjligen
oskyldigt, således oförargligt, men alltid
onödigt och, efter insändarens åsigt, i hvad
händelse som hälst, olagligt, om det
inskränker sig till uttrycket af en from själs
hjärtliga välmening. Beklagligen visar sig dock
att anvisningarna häntyda om
personligheter. Antingen ledes afsändaren utaf
fåfängan att vilja meddela mottagaren eller en
hvar, i hvars händer betyget faller under
färden, och som observerar den kanske
med ytterst fin stil och alltid i största
förkortning affattade märkningen, sin egen
religösa ståndpunkt, eller ock söker han att
på detta sätt gifva anvisning om sin
uppfattning af religiösa ställningen eller
karaktären med dess många lyten m. m. hos den
person betyget gäller. Vi veta ju att Guds
ord lämpar sig för framhållandet af allt
möjligt.
Enhvar som mottager sitt prestbetyg må
noga tillse att han ju icke till sin blifvande
själasörjare, eller kanske äfven till andra,
framlemmar sin egen medborgerliga
dödsdom eller möjligen en nedrig insinuation
mot sig själf, afgifven af en oansvarig, som
i händelse af tilltal väl nog förstår att
slingra sig undan. En dunkel häntydan
genom ett illa valt bibelspråk hvilket
afsändaren, ledd af sin uppfattning, anser
passande, kan af mottagaren, eller hvilken
annan som hälst, upptagas på helt annat sätt
än hvad meningen dermed egentligen
varit, och man må väl kunna tänka sig alla
de olyckor märkningen kan medföra.
I sin grund innebär denna märkning ett
klumpigt försök till åstadkommandet af en
slags oansvarig hemlig polis, hvilken
samhället hatar.
Om märkningen sträcker sig vidare än
till det nu angifna känner insändaren icke,
men tror att så icke är, ännu åtminstone.
Märkning kan, som vi väl veta, äfven ske
genom hemliga tecken, hvilka endast den
invigde känner. Detta förutsätter en
hemlig organisation och är en genomförd
jesuitisk polis. Så långt må det väl icke ännu
kunna ha gått, men om hämsko icke
lägges på oskicket i dess början, så arbetar
det sig nog långt fram.
För motarbetandet af det nu antydda
onda påräknas biträde af det öfvervägande
flertalet bland Lutherska kyrkans upplysta
presterskap, som ännu är frisinnadt, af
vederbörande embetsmyndigheter och af den
stora allmänheten, som nu blifvit gjord
uppmärksam.
Två elementarlärare gå promenerande i
korridoren i slutet af terminen.
— Jag vill ha sedlighetsbetyget nedsatt för
lärjungen Carl Pettersson, emedan han skymfat dig
genom att lägga namnet »noshörning» på dig.
Läraren i naturalhistoria invänder ifrigt:
— Min kära kollega, min åsigt är, att Calle
Pettersson bör få ha kvar sitt sedebetyg, men däremot
tänker jag underkänna honom i mitt ämne, då han
visar sig så okunnig, att han ej kan skilja mellan
en noshörning och mig.
Strödda underrättelser.
Trelleborgsmysterier. Från Trelleborg
skrifves till tidningen »Lund»: En nu i
Stockholm bosatt, för några år sedan här boende
dam söker gång på gång genom bref förmå
en tjänsteman, som eger en gård härstädes,
att på angifvet ställe företaga gräfning,
emedan där skulle vara en skatt och ett barn
begrafvet. Den åsyftade damen säger sig
hafva fått uppenbarelse därom af en
vålnad, som följer henne och lemnar henne
ingen fred, hvarken där hon nu bor eller
då hon bodde i antydda gård. Men då
gårdens egare hvarken själf ej häller hans
husfolk visste om några spökerier där,
ansågos hennes uppenbarelser blott såsom
foster af en sjuklig hjärna, och man har
därför ej velat företaga någon undersökning,
ehuru damen lär ha erbjudit sig betala
kostnaden. Äfven en annan för några år
sedan i gården boende dam, som ville vara
och här förblef okänd, sade sig medan hon
bodde där vara förföljd af ett spöke; dock
lade man ingen vigt vid hennes utsago, ty
man ansåg henne icke fullt normal.
Dyr kärleksaffär. Från Finspånga län
skrifves till Motala tidning:
En förmögen hemmansegare här i
trakten hade för någon tid sedan intagits af en
okuflig böjelse för sin grannes hustru, trots
det att han själf är gift. Han började göra
henne sin kur och hade jämväl den »lyckan»
att få sig några möten beviljade, vid hvilka
han i glödande ordalag tolkade sin kärlek,
som hon jämväl sade sig besvara.
Emellertid underrättade hon det oaktadt sin man
om den älskogskranke grannens beteende,
öfver hvilket den äkta mannen till en
början blef utom sig af raseri och lofvade
befria den oförskämde från en eller annan
fortkomstledamot, om han finge tag i honom,
men då han var en praktisk karl och
desslikes fattig som en kyrkråtta, beslöt han
vid lugnare sinnesstämning att taga en på
samma gång mera raffinerad och för honom
själf inbringande hämd.
Följande dag infann han sig hos den rike
tillbedjaren och anhöll om ett tillfälligt lån
på några hundra kronor, hvilket han äfven
erhöll. Sedermera upprepades
lånetransaktionerna, och ett fullständigt
»plockningssystem» bringades å bane af den fattige
hemmansegaren. Under tiden bombarderade
hustrun den rike tillbedjarrn med ömma
kärleksbiljetter och ljufva löften, så att
denne, alldeles yr i hufvudet af sällhet,
beviljade det ena lånet efter det andra, ända till
summan uppgick till inemot 5,000 kr. Då
ansåg sig slutligen långifvaren berättigad
att ändtligen kunna begära ett möte med
den älskade samt lät henne genom en
kärlekslågande biljett förstå detta.
Något svar på denna sin hemställan
erhöll han icke, men i stället fick han några
dagar senare underrättelse om att
gäldenären tagit sin hustru med sig och styrt
kosan till Amerika.
Studentkarnevalen i Lund. Redan
tidigt på morgonen vimlade gatorna af
främlingar och det ena tåget efter det andra
bragte ny tillökning i folkskarorna. Kl. half
ett gafs studentkonsert och oaktadt denna
var fulltaligt besökt, märktes icke någon
minskning i folkskarornas mängd. Vid 4-
tiden satte sig karnevalståget i rörelse.
Det långa tåget framstälde i vexlande
bilder pessimismens väldiga verldstragedi
blottande tillvarons intighet. Från när och
fjärran, från forntid och nutid samlade sig
gestalterna. En vårdag — de svekfulla
löftenas dag — drog tåget fram. För häpna
blickar tedde sig »en sorg i rosenrödt».
Direktris för sällskapet var Hin Ondes
mormor. Bland verldstragediens
grundelementer märktes bl. a.: den oförnuftiga
viljan, framstäld af m:lle Sensitiva Amorosa,
och Das ewig weibliche, framstäldt af m:lle
Albertine, sökande »Mannfolk». Bland
sällskapets mera framstående aktörer
återfunnos: herr Löwenstein, utskrattas alltid;
de lycklige älskarne: don Juan och
chevalier de Faublas (ej klädd som dam); de
olycklige älskarne: prinsen af Battenberg,
segrare utan Victoria, och Werther mit
seinen Leiden; ingénuer: Josef (utan mantel)
och den begåfvade fröken Agnes.
Af spesialscenerna må framhållas
Kasperteatern med följande personal: regissör:
sagospelsdiktaren kardinal K. R., nyutnämd
påflig nuntie (egen fullmakt), uppvaktad af
påfligt schweizargarde. Frih. Flinkorström
och lektor Ballreström, bedjande om ursäkt
för sina prestationer.
I foyern märktes följande stamgäster:
Jöns Sprundbäck, öfvervakande
stängningstiden; fru Marianne, festande på
akademiens bekostnad, och gubben Didrik,
underhållande en bildad konversation med sir
John Falstaff.
Teaterns tjänstemän voro legio, ty de voro
många. Af de samma må nämnas:
dekoratris: m:me Limousin; påhittare: Brunius
med elektrisk stång och skinka, och för
brandväsendet: hr Laurentius, chef för det
personliga skyddet.
Den belgiska arbetarekomiténs
förslag. Den i april år 1886 tillsatta
arbetarekomitén har nu till regeringen
öfverlemnat sina förslag, hvilka kunna
sammanfattas i följande hufvudpunkter:
För hvarje industrigren eller för hvarje
grupp af sådana skall ett kompromissråd,
bestående till hälften af arbetare och till
hälften af arbetsgifvare, bildas med
uppgift att bilägga tvister mellan arbetarne och
arbetsgifvarne.
En laglig reglering af arbetstiden skall i
allmänhet icke ega rum, men genom lagen
skall bestämmas, att icke gifta kvinnor och
flickor få användas till grufarbete.
Barn under 12 år få icke sysselsättas i
grufvor och fabriker; barn mellan 10 och
12 år få dock arbeta halfva dagen i
fabriker.
Arbetstiden för personer af 12—15 års
ålder inskränkes till 13 timmar, däri
inbegripet 2 timmars rast; nattarbete är
förbjudet för kvinnor.
Helsovården skall bättre tillgodoses bland
arbetarne.
Arbetarebostäderna skola verksamt
öfvervakas, och man skall underlätta bildandet
af bolag för uppförandet af dylika. Hus
under ett värde af af 3,000 francs skola
vara befriade från utskylder.
Arbetslönen får endast utbetalas i reda
penningar; hvarje tryck af arbetsgifvaren
på arbetaren att taga varor i bestämda
bodar bestraffas med böter från 100 till 500
francs. (Härifrån medgifves dock undantag
för landtbruksarbetare och tjänstefolk),
Inrättandet af yrkessparkassor skall
understödjas, och man bör underlätta
öfverförandet af dessa kassors behållning till
hufvudkassan för sparpenningar och
åldersräntor.
Man bör understödja bildandet af
föreningar, som taga vara på arbetarnes
intressen, såsom platsanskaffningsbyråar,
emigrantagenturer, yrkesskolor och
försäkringskassor för arbetare.
Dryckenskapen skall bekämpas genom
nedsättande af ölskatten och ökande af
bränvinsskatten, genom begränsande af
krogarnes antal, genom fastställande af tiden för
deras stängning och genom en sträng
kontroll.
Personlig tjänst i hären föreslås.
En arbetareolycksfallsförsäkring införes,
hvarför kostnaderna utgöras af arbetsgifvaren
ur en för likartade yrken bildad kassa.
Hjälp- och ålderskassor, isynnerhet för
grufarbetare, skola upprättas.
Konsumtionsföreningar och föreningar för
upprättande af arbetarebostäder erhålla
karaktären af aktiebolag.
En sällsam naturhändelse inträffade i
januari i fiskarbyn Kerchkaranza i kretsen
Kola vid hvita hafvet. Byn ligger 30
famnar från stranden. Kl. 4 på morgonen
väcktes invånarne af ett egendomligt, dämpadt
buller, som plötsligt öfvergick till ett dån,
som om man aflossat en mängd kanonskott.
Bönderna sprungo ut och blefvo nu vittne
till en underbar syn. Från nordvest
började isen tränga upp på land, tornade sig
upp till väldiga isblock och sköt ohejdadt
fram mot byn. Då den nått fram till byn,
trängde den bygnaderna från deras platser,
tillintetgjorde och begrof allt, som kom i
deras väg. Bönderna kunde endast rädda
en del af sin egendom, men förlorade i
öfrigt allt hvad de egde. Kl. 8 på
morgonen stannade isen. Då var stranden på en
sträcka af 400 famnar betäckt med en
ismur, 30 famnar bred, 5—8 famnar hög.
Mellan isblockena såg man här och där
lemningar af de förstörda husen. Två
boningshus med tillhörande uthus, 27 lador,
en mängd fiskredskap och ett större fartyg
samt 42 fiskarebåtar ödelades.
Ett karaktäristiskt ord af furst
Bismarck omtalas i tyska tidningar. Då en
gång i familjen talet föll på fåfängan, sade
han till en af sina söner: »Akta dig för
fåfänga. Fåfängan är den värsta
inteckningen i det mänskliga förståndet».
Englands kanongjuterier. För 15 år
sedan hade England endast ett
kanongjuteri, Woolwich, hvars arsenal år 1837
sysselsatte knappt 200 arbetare; nu uppgår
antalet till 12,550. Emellertid kom
England för 10 år sedan underfund med, att
det måste taga den enskilda industrien till
hjälp för att vara beredd på alla
eventualiteter. Parlamentet beviljade 600,000 pund
för beställningar af kanoner och lavetter vid
enskilda verkstäder. Den största af dessa,
sir Armstrongs fabrik Elswick, sysselsätter
13,000 arbetare och tillverkar kanoner af
ända till 110 tons vigt. Dessutom finnes
Whitworths faktori i Manchester med de
starkaste hydrauliska hamrar, Browns,
Cammels och Brands järnverk, som lemna 3,500
—7,500 tons smidjärnstycken om året, för
att icke tala om åtskilliga andra stora
fabrikanter som, vid anfordran, inom kort tid,
kunna förse försvarsverket med dess behof
af kulsprutor, projektiler, krut, kulkranar,
järntorn m. m.
Allt detta är nu mycket godt och väl;
»skada blott» — anmärker en tysk
facktidning — »att den levererade krigsmaterielen
icke sällan lemnar mycket öfrigt att önska,
särskildt hvad angår kanontillverkningen».
Icke mindre än tio stycken af de senast
tillverkade 9.2 t:s kanonerna lära hafva måst
kasseras.
En ny religiös sekt, »De fria i Kristo»,
har enligt »Frkf. Ztg» nyligen bildat sig
och räknar sina anhängare i närheten af
Zwickau. De »fria» sjunga metodisternas
sånger, tro med irwingianerna på en snart
inträffande Kristi återkomst i synlig måtto,
anse med baptisterna döpandet af späda
barn såsom en synd och fira i stället för
»nattvarden» en kärleksmåltid. Den nya
sekten har, som vanligt, i synnerhet
förvridit hufvudena på fruntimmer.
Stillande af hafvets vågor. Wilhelm
Meissel, andre officer på Bremen-ångaren
Werra, har gjort en uppfinning för att
genom utgjutande af olja lugna den upprörda
sjön från ett fartyg på en vida större yta
än detta hittills kunnat ske. Uppfinningen
består däri, att med olja fylda raketer
uppkastas hvarigenom oljan i form af regn
sprides öfver en vidsträckt yta. Raketen
består af en oljecylinder af tunnt bleck jämte
en med krut fyld sprängkammare. De
hittills med den nya uppfinningen anstälda
försöken ha utfallit ganska tillfredsställande
och bekräftat att oljan medelst nu omnämda
raketer sprider sig öfver en yta af omkring
2,000 kvadratfot. Uppfinnaren ämnar efter
sitt system förfärdiga oljebomber.
Då man under sin barndom gick ut i dessa vackra,
härliga skogar, kunde man få höra icke blott
foglarnas vackra melodier, utan äfven vallflickornas
muntra sånger gifva eko bland bergen. Sådant får
man nu icke höra, då man går ut på de afröjda
bergskullarna, utan endast vindens dystra tjut, och
det finnes nu, där skogarne fordom stått, intet som
smeker, vare sig hörseln eller synen eller lukten
eller något annat sinne.
Hr Fredholm i Saleby den 17 mars om vården af
enskildes skogar.
Från utlandet.
De brasilianska kamrarna hafva, efter
hvad telegrafen meddelar, antagit
regeringens förslag om negerslafveriets
ögonblickliga afskaffande och därigenom
undanröjt en institution, som var en fläck på
kejsardömet Brasilien såsom modern stat och
ett hån mot nittonde århundradets humana
kultur. Med upphäfvandet af
negerslafveriet i Brasilien afslutas en pinohistoria, som
räckt en period af trehundra år, ty det var
i senare hälften af sextonhundratalet som
införseln af negerslafvar började i landet,
som då var en portugisisk koloni, hvilket
det fortfor att vara till
oafhängighetsförklaringen 1822. Det nya kejsardömet fick
genast en konstitutionel författning, som var
bildad efter europeiskt mönster, men under
det att den uppåt var baserad på
demokratiska prinsiper för den portugisiska
befolkningen, bibehöll den nedåt ett
samhällstillstånd, hvars betecknande drag var den ena
människorasens förtryckande af den andra.
Det var endast portugiserna, som drogo
fördel af författningen, ty de andra
befolkningselementen i landet fingo hvarken
bekläda offentliga embeten eller hafva säte i
representationen, och rättigheten att vara
embetsman eller lagstiftare var därjämte
betingad af att vederbörande tillhörde den
romersk-katolska kyrkan. Häri skedde först
en förändring genom valreformen af år 1881,
som genomfördes af den liberala
ministären Saraiva. Enligt denna reform blefvo
äfven icke katoliker, naturaliserade
främlingar och frigifna negrer valbara till cortes,
under det att rösträtten inskränktes till de
medborgare, som kunde läsa och skrifva,
voro i besittining af en viss årlig inkomst
eller drefvo något fast yrke. Denna
valreform betecknades som ett stort framsteg i
Brasiliens inre utveckling och efter dess
genomförande kom också slafemancipationen
i starkare strömning.
Liksom Brasilien fortsatte slaf-införseln
från Afrika långt efter det andra stater
upphört därmed, så har det också längre än
någon annan makt med europeisk
kulturpregel bibehållit själfva slafveriet. England
förbjöd för sin del negerslafhandeln 1808,
sedan Danmark redan föregått med
exempel i detta hänseende, därpå togs ett
motsvarande steg af Frankrike, efter hvilket
Spanien och Portugal följde, dock endast
för deras kolonier norr om ekvatorn. Den
engelska regeringen skred därefter till
afskaffandet af själfva slafveriinstitutionen i
sina kolonier år 1833, i det att den
utbetalte till plantageegarne en ersättning af
tjugu millioner p. st. Efter
februarirevolutionen 1848 afskaffade franska republiken
slafveriet i sina kolonier. I
nordamerikanska unionen blef frågan om negrernas
frigörande orsaken till ett fyra års
inbördeskrig, som ledde till den stora sakens seger
1865, och slafveriets afskaffande
genomfördes därefter äfven på ön Kuba. Hela denna
rörelse till förmån för negerslafvarnes
emancipation hade den inverkan att saken städse
var föremål för den allmänna opinionens
intresse i Brasilien, hvilket land samtidigt
väckte alla europeiska negrofilers djupaste
förtrytelse. År 1831 hade de brasilianske
cortes utfärdat ett förbud mot
negerinförsel från Afrika, men denna nyhet blef
endast en bestämmelse på papperet, ty i själfva
verket importerades den följande tiden
årligen tusentals slafvar till Brasilien.
Slutligen företog sig den brasilianska
regeringen år 1850 den förpligtelsen till England
att verksamt motverka slafinförseln, som
hädanefter skulle straffas som sjöröfveri.
Sedan kabinettet i Rio de Janeiro förbundit
sig att hindra införseln af främmande
slafvar, gjordes genom lagen af den 1 juni 1871
det första stora steget till själfva
slafemancipationens genomförande. Enligt denna
lag förklarades slafvars barn, som föddes
efter dess utfärdande för fria, under det att
föräldrarne endast kunde vinna sin frihet,
om de kunde lösköpa sig. Domstolarne
skulle i tvistiga fall bestämma köpesummans
storlek och en skatt, som pålades de
slafhållande plantageegarne, skulle användas till
emancipationens befrämjande.
Men lagen af år 1871 tillfredsstälde långt
ifrån negrofilerna, som fordrade att
slafveriet skulle afskaffas med ett enda tag,
något hvarpå regeringen icke ville gå in.
Den ville visserligen göra de största
medgifvanden åt humanitetsprinsipen, men å
andra sidan icke för mycket skada
plantageegarens materiela intressen. Det gälde
då närmast att finna en övergångsform för
emansipationen, genom hvilken båda
partiernas intressen kunde skyddas. För tre
år sedan framlade kabinettet Saraiva för
cortes ett lagförslag, enligt hvilket
slafemancipationen skulle genomföras med tillhjälp
af fem prosents skatteförhöjning och
utfärdande af skatteobligationer till ett belopp
af femton millioner francs, men detta
förslag förkastades, hvarpå kabinettet afgick.
Det efterföljdes af den konservativa
ministären Cotegipe, för hvilken det lyckades
att få lagförslaget antaget i förändrad
gestalt. Cotegipes lag bestämde att
slafveriet skulle småningom afskaffas, men att de
slafvar, som voro öfver sextio år gamla,
genast skulle frigifvas. De öfriga slafvarne,
som indelades i olika klasser, allt efter
deras ålder och värde, skulle alla vara fria
efter sjutton års förlopp. Staten förpliktade
sig att betala slafegarne en skadeersättning,
som skulle åvägabringas genom en
skatteförhöjning. Lagen bestämde slutligen att
slafvarne skulle arbeta hos sina herrar för
en låg aflöning tre år efter frigifningen, för
att på detta sätt blifva liksom uppfostrade
för att inträda i sina nya lifsförhållanden.
Men denna lag tillfredsstälde icke allmänna
opinionen, som fordra en ögonblicklig och
allmän emancipation, och en af de
verksammaste ledarne för denna rörelse blef
ministern för allmänna arbeten, Antonio Prado,
som afgick ur ministären. De s. k.
antislafvisterna hade till slut segrat. I slutet
af juni förlidet år företog kejsar Pedro II
en längre resa till Europa och orienten.
Han öfverlemnade regeringen med full
suverän makt åt tronarfvingen donna Isabella,
som är gift med den orleanske prinsen
grefven af Eu, en son af hertigen af Nemours.
Mot regentinnan, hvilken skildras såsom
både konservativ och klerikul, reste sig från
det liberala partiets sida en storm och
några kommunalråd uttalade sig till och med
för önskligheten af en revision af
författningsparagrafen angående arfföljden. Denna
situation förmådde donna Isabella att göra
en eftergift åt antislafvisterna i fråga om
negeremancipationen, hvarigenom hon tillika
kunde vinna personlig popularitet. Hon
bytte därför i mars om ministär, i det hon
uppdrog åt senatorn Alfredo de Oliviero att
bilda ett nytt kabinett. Den nye
ministerpresidenten tillhör det konservativa partiet
liksom hans företrädare, men är, liksom
Antonio Prado, som fått plats i hans ministär,
en anhängare af den omedelbara
slafemancipationen. Det var också med ett försök
härtill han debuterade och cortes hafva, som
ofvan är nämdt, bifallit hans förslag.
— Hörru, hvart ska’ du ta vägen? Till apteke’ å’
köpa drakblod. Åh, hörr’u då kan du ju så gerna
gå hem å’ åderlåta mor din.
Norrlands Skeppslista.
Mars 20. Frej, Westman, gt. Buenos Ayres fr.
Rosario.
— 24. Johan, From, anländ t. Rosario fr.
Marseille.
April 5. Anna, Uddenberg, segelkl. t. Newcastle
(N. S. W.) fr. Brisbane.
— 8. Oscarsvarf, Teglund, segelkl. t. Pensacola
fr. Montevideo.
— 13. Sylphide, Törnell, segelkl. t. Kanalen f.
o. fr. Laguna de Terminos.
— 23. Frithiof, Dalén, gt. Santa Fé från
Rosario.
Maj 13. Elisabeth, Sjölander, anl. t. Cardiff fr.
Havre.
— 14. Curry Treffenberg, Edlund, fr. London t.
Port Natal pass. Dungeness.
— — Daphne, Pettersson, utkl. till Gefle fr.
London.
— — Axel, Carlsson, segelkl. till Sundsvall fr.
Glasgow.
— 15. Rosalie, Andersson, segelkl. till Rio de
Janeiro fr. Antwerpen.
— — Medora, Lund, anl. t. Punta Arenas fr.
Gaymas.
— — Aurora, Nordin, segelkl. t. Rio de Janeiro
fr. Glasgow.
— 16. Chili, Sågström, fr. Altona, t. Gefle pass.
Cuxhaven.
— — Aurora, Svensson, fr. Hamburg t.
Veracruz pass. Cuxhaven.
— 17. Aracan, Hedberg, anl. t. Liverpool från
Singapore.
— 18. Hertig Oscar Fredrik, Söderholm, segelkl.
t. Sundsvall fr. Wolgast.
— — Harmonie, Lindström, segelkl. t.
Sundsvall fr. Bremerhaven.
— — Svante, Eriksson, segelkl. till Gamleby
fr. Odense.
— — Frans, Westman, afsegl. t. Sundsvall fr.
Köpenhamn.
Afgångna och ankomna fartyg.
Nieuwediep d. 16 maj. Antelope, Hut och
Barsingerhorn, v. d. Woude, gå båda t. Sundsvall.
Ymuiden d. 17 maj. Gerrit & Willem, Visser, gt.
Sundsvall.
Calais d. 15 maj. Hannah. Saxgaard, gt.
Sundsvall.
Gravesend d. 15 maj. Johann Smidt, gt.
Sundsvall.
Jersey d. 14 maj. Egmont, Andersen, gt
Sundsvall.
London d. 17 maj. Prinds Mauritz. Kröger, utkl.
t. Sundsvall.
En Bacchidyrkare i Vesterås kryssade gatan
framåt andra böndagen. Två flanörer betraktade den
sorgliga företeelsen.
— Hvad skall man kalla en så’n där?
— Fylax.
— Nej, böndagsplakat.
En roman ur verkligheten.
Från Athén skrifves till »Daily News»
om en tilldragelse, som i dessa dagar egt
rum i Grekland och som är väl så
intressant som en diktad novell.
Ni känner vår premierminister. Men ni vet
kanske ej att »premierminister» icke uttrycker hälften
af hvad Trikupis är för oss. Han är
premierminister, parlamentsledare, krigsminister och
finansminister; för öfrigt är han faktiskt marinminister,
utrikesminister — nästan allting. Trikupis har
från den dag han tillträdde sin post egnat tio af
sina nitton dagliga arbetstimmar åt ett område,
som särskildt behöfde en sådan man, nämligen
finansdepartementet.
Frukterna af hans verksamhet behöfde ej lång
tid för att mogna. Landets tillgångar ökades,
skatterna inflöto ymnigare, och för första gången på
många år visade balansräkningen en vacker
kreditsida. Skattkammaren tycktes emellertid ej hafva
någon nytta häraf. Trikupis kunde ej förstå
orsaken; han hänvände sig till »centralkassachefen»
och lät denne hvarje afton förelägga sig en balans
öfver inneliggande kassan. Denna handling
presenterades regelbundet som ett urverk, och det
enda, som föll Trikupis i ögonen var att kontot
»förestående utbetalningar» oupphörligt växte och
kassabehållningen oupphörligt minskades.
Samtidigt med denna ebb i statens
skattkammare, visade sig i oppositionsbladen långa artiklar,
som på förhand beklagade den missräkning
nationen skulle komma att göra, då statsbalansen en
gång framlades. Den mera stridbara delen af
oppositionen tog ledningen och man hotade med
revolution. Vid en procession genom gatorna
affyrades på en plats midt i staden några revolverskott,
med det resultat att en skräddarelärling, som
befann sig bland åskådarne, stupade på fläcken. Just
dagen därefter inträffade att centralkassachefens
balansräkning visade en brist af — 25 francs.
Oppositionens hetta hade nått sitt maximum och
ebben i skattkammaren sitt minimum på en gång.
Ministern var förvånad öfver detta
sammanträffande. Han sade ingenting, men en misstanke
genomkorsade hans hufvud. Han företog sig att med
största noggrannhet jämföra de dagliga
balansräkningarne och upptäckte i själfva verket mycket
snart oegentligheter. Hans betänkligheter blefvo
allt starkare och en vacker dag (den 13 april)
visade han sig i finansdepartementet på en mycket
tidig timma — kl. 7 på morgonen, — lät sända
bud efter tre af dess högste embetsmän, lät
uppsätta och underteckna alla nödiga dokument och
tillsatte därpå en »komité för undersökande af
skattkammarens verkliga tillstånd» eller något
dylikt.
Kort därefter stod komitén vid dörren till
skattkammaredepartementet och när centralkassechefen
visade sig, anmodades han höfligt att framlägga
sina böcker och utlemna nycklarne till sina
kassahvalf och kassaskåp. Han syntes högst
öfverraskad, men det fans ingen undflykt; nycklarne
måste lemnas. Och hvad upptäckte
undersökningskomitén? Ett deficit? Tvärtom, ett öfverskott;
ett rundligt öfverskott, i reda penningar.
Balansräkningen föregående dag hade visat en kassa af
35,000 francs; döm om komiterades förvåning, då
de nu fingo i sina händer stora sedelbundtar och
räknade 40, 50, 60, 100, 200 tusen francs! Man
kan föreställa sig huru de gnedo händerna af glädje
och på nytt döko ned i kassaskåpen. Nya
sedelbundtar, nytt räknande: — en totalsumma af 400,000
francs. Än flere neddykningar i hvalf och skåp,
än flere sedelpackor, napoleondorer i rullar,
dollars i påsar; och när undersökningen var slut och
fyndet uppräknadt fann man sig ha ett öfverskott
i statskassan af 6 millioner och några tusen francs!
Nyheten härom spred sig som en löpeld och hela
finansdepartementet, från ministern till yngste
sekreteraren dansade rundt af glädje. Förbigående
fingo veta hvad som händt, smittades af febern,
spredo den vidare, och snart gick hela Athen som
i ett rus; gatorna voro fylda af menniskor, som ej
talade om annat än fyndet i skattkammaren.
Efter den första öfverraskningen började litet
hvar spekulera öfver meningen med detta rufvande
af hemliga skatter. Hvad kunde
centralkassachefen ha för afsigt därmed? Undansnilla dem? Nej,
han är känd öfver hela landet för sin skrupulösa
redbarhet i penningeaffärer. Men hvad var det
då som låg under förhemligandet af denna
statstillgång? Mannen säger nu att han handlat i ren
välmening, i det han afsett att låta de sex
milioonerna växa till tolf och därpå vid slutet af
finansåret öfverraska ministern med en lysande
ställning. Ledsamt att säga voro athenarne litet
misstänksamma gent emot denna tolkning, och
plötsligt erinrade man sig att 10 à 12 millioner, eller
samma summa som kassachefen haft för afsigt att
i hemlighet samla, just samma belopp hade
oppositionsbladen förutsagt att Trikupis skulle få som
brist i sin statsreglering. Häraf föddes i sin
ordning tanken på, hur verksamma dessa millioner
skulle vara om det gälde att störta regeringen,
hur förträffligt de, skickligt framlockade ur sitt
gömställe, skulle vittnat om en ny regerings bättre
statshushållning. Jag kan icke uttala något
omdöme i denna fråga; det torde vara bäst att afvakta
huru kassachefen och statsåklagarcn komma att
göra upp sitt mellanhafvande.
Ett senare bref till »Daily News»
meddelar, att man ytterligare funnit 3 millioner
francs. Denna summa består af
garantibelopp, som på olika tider deponerats hos
regeringen af leverantörer. Enär desse brutit
kontrakt eller i öfrigt försummat att
uppfylla bestämmelserna, är nästan hela summan
förverkad och tillhör nu staten.
Af de upptäckta 7—8 millionerna har
Trikupis nu inbetalt till nationalbanken 6
mill. att användas till afbetalning på
tvångslånet.
Centralhufvudkassören anses äfven vara
moraliskt ansvarig för en försnillning af
300,000 francs, som för tre år sedan
begicks af hans företrädare — en herre, som
nu sitter inom lås och bom — och som han
torde vetat af. Själf har han undansnillat
omkring 200,000 francs. Det är osäkert,
om han användt dessa för egen räkning —
det är i så fall oförklarligt, hvarför han
icke lika väl skulle tillegnadt sig alla de
»bortkomma» millionerna — eller om äfven
denna summa användts för
oppositionspartiets räkning. Centralhufvudkassören var i
stånd att i en hast inbetala 185,000 francs,
hvilket vittnar om, att han hade mäktige
vänner.
I en annan gren af kassaförvaltningen har
upptäckts en brist 240,000 francs. För
öfrigt synes, dess bättre, allt vara i ordning.
Centralhufvudkassören är naturligtvis afsatt
och häktad jämte två medbrottslingar.
Orsaken till, att dylika vidunderliga
händelser kunnat inträffa, ligger i ett föråldradt
bokföringssystem, som försvåradt
öfversigten och kontrollen. Trikupis lär nu vara
betänkt på att afskaffa det och ersätta det
med ett tidsenligare och tryggare.
Illustrerade Modetidningen
FREJA
anmäler till prenumeration för 1888
sin sextonde årgång.
Tidningen kommer med dennas början att
utgifvas
samtidigt
med den tyska upplagan, så att hvarje
nummer hädanefter utkommer 14 dagar tidigare
än hvad hittills skett.
Årgången omfattar allt framgent 24 rikt
illustrerade nummer, i hvilka afbildas och
beskrifves det nyaste af allt hvad som faller
inom damtoilettens område, och på de
hvartannat nummer åtföljande bilagorna lemnas
noggranna och fullt tillförlitliga
tillskärningsmönster för större delen af de i
hufvudnumren afbildade drägterna.
De kolorerade plancherna ökas med fyra
fina färglagda broderimönster, hvaraf ett
bilägges sista numret i hvarje qvartal, i följd
hvaraf dessa planscher, hvilka tillhöra den s.
k. stora upplagan, hädanefter blifva till
antalet 28 i stället för 24.
Priserna bibehållas vid de gamla, så att
upplagan med de kolorerade plancherna
fortfarande kommer att kosta för helt år 14 kr.,
och upplagan utan de kolerade plancherna
för helt år 8 kronor,
samt båda upplagorna i proportion
härefter för kortare tid.
Prenumeration emottages å alla boklådor
och postkontor.
— 10 —
Henning läste ännu en gång igenom brefvet,
hvarefter han vek ihop det och log. Ansigtet
hade återfått sitt lugna, älskvärda uttryck.
Några dagar derefter erhöll pastorn från
grefvinnan ett bref, som både förvånade och gladde
honom. Det lydde sålunda:
»Käre Bach!
Jag är lycklig. Kom och gläd er med er
gamla väninna öfver att hon får tillbringa
återstoden af sitt lif i frid och ro. Verldens brus
kommer blott att i förbifarten nå Hallermark.
Mitt barnbarn, hvars framtid hotade min
lefnads afton med bekymmer, har nu begärt min
välsignelse till sin trolofning med kaptenen i
generalstaben, friherre von Beckebach. Det är
samme officer, hon talade om i det bref, ni
läste. Den kära fru von Decken yttrar sig i
mycket berömmande ordalag om denne man,
hvars yttre ställning lär vara lysande. Kom ut
till mig, så att jag får visa er Teodoras korta
bref. Hon kan icke nu väntas till Hallermark,
emedan herr von Beckebach omöjligen får
permission i dagarne. Men han ber mig resa till
Berlin för att sedan tillsammans med dem göra
ett besök hos friherrens mor i Magdeburg. Då
jag finner denna önskan välgrundad, har jag
beslutit mig för färden. Skrif genast, käre
skriftfader, när jag skall sända mina hästar för
att hemta er.
Konsistorialrådet, som tyckte om långa
promenader i ensamheten, föredrog att genast
samma afton gående begifva sig till Hallermark.
— 15 —
Hon måtte ha kommit, ty punktligt på det
utsatta klockslaget höll den lätta, öppna
vagnen från Hallermark utanför prestmannens
bostad.
Det var temligen sent på aftonen. Han hade
samma dag begrafvit en ung flicka, som varit
enda barnet, och tankarne sysselsatte sig med
denna sorgliga akt, under det han åkte till
godset. Först då vagnen passerade förbi
trädgården, erinrade han sig det förestående
sammanträffandet med Teodora, och ett slags
förskräckelse kom öfver honom.
När han inträdde i det trefliga
hvardagsrummet, fann han gamla grefvinnan sittande ensam
framför det dukade tebordet.
— Förlåt, käre vän, att jag redan druckit
mitt te, sade hon och räckte honom handen.
Jag sätter ett löjligt stort värde på att intaga
mina måltider å bestämda tider. Gammalt folk
har alltid sina idéer.
— De unga också ibland, inföll han leende.
Hon suckade lätt.
— Teodora väntar på er, fortfor hon. Ännu
ha vi icke talat närmare om hvad som händt.
Hon är vid godt lynne och tycks ej bry sig
synnerligt om saken. Hittills har hon
egentligen blott tagit reda på vårt lif här. Vi ha
också språkat mycket om er.
Brann öppnade i detsamma dörren.
— Unga grefvinnan! anmälde han i sin
egendomliga, hviskande ton.
Bach stod i spänd väntan vid bordet, der
ljuset från lampan föll öfver honom och lät den
imponerande gestalten tydligt framträda, under
— 14 —
— Ja, om måndag. — Hon lutade hufvudet
i handen. — Allt hopp är nu ute. Min ende,
högt älskade son, min kära svärdotter, min
dyrbare make, alla kallades de bort, och jag har
måst söka hålla ihop den lilla förmögenheten åt
Teodora. Och hon, mitt barnbarn, gör mig nu
denna stora sorg, då jag trodde henne väl
försörjd, och jag måste framlefva mina sista
dagar i oro och bekymmer.
Henning stod tyst framför henne, här
gagnade det till intet att söka trösta.
Då grefvinnan lemnat honom, kunde han
omöjligen återtaga sitt arbete. Tankarne
kretsade oupphörligt kring Teodora. Först sedan
han tagit en promenad i skymningen, blef han
herre öfver sig sjelf. Nu satt han och skref
till långt in på natten. Men när ban omsider
somnat, sysselsatte han sig åter med den unga
damen och for till sist upp ur sina drömmar.
— Teodora, mumlade han. Jag känner, att
hon kommer att gripa in i hela min tillvaro.
Gud vare oss nådig!
Då konsistorialrådet Bach följande morgon
såg sig i spegeln log han litet spefullt åt
»drömmaren Henning», det öknamn man gifvit honom
som student, på den tiden han sökte utforska
öfvernaturliga och mystiska ting. Emellertid
kommo mera ovanliga personer så sällan i hans
väg, att han fann sitt intresse för den originela
flickan lätt förklarligt, helst hon var dotter till
hans käraste ungdomsvän.
Han hade aftalat med grefvinnan, att om den
unga damen verkligen anlände på måndagen,
skulle han hemtas till herregården dagen derpå.
— 11 —
Hans gamla väninna hade nästan väntat det
af honom, som hon skrattande sade, i det hon
med glädjestrålande min räckte honom de
ankomna brefven. Friherre Beckebachs var icke
vidare anmärkningsvärdt. Men Teodoras korta
skrifvelse lade han tankfull framför sig på
bordet. Hon skref:
Ȁlskade farmor!
Jag har beslutit att framlefva återstoden af
mitt lif tillsammans med Ludvig Beckebach.
Han är en verkligt god menniska, den enda här,
som mitt hjerta känner sig böjdt icke blott att
älska, utan äfven att högakta. Jag har alltid
hyst den åsigten, att en man älskar på samma
sätt som han arbetar. Beckebach arbetar, tror
jag, med hela sin själ, med den fullkomligaste
hängifvenhet för sin sak, således för arbetets
egen skull, icke för att lefva. Men hvad som
eljes rör denna sak, finner du i fru von
Deckens bref. Jag afvaktar med spänning
lösningen på den stora gåtan, huru två för hvarandra
temligen främmande varelser skola kunna dela
ljuft och ledt i allt och finna sin lycka deri.
Farväl, kära farmor! Jag vågar knappt
instämma i Ludvigs bön, att du måtte komma till
Berlin, då jag ju vet, hvilken sjelfuppoffring
det vore för dig. men deremot tackar jag dig
på förhand af hjertat för din välsignelse, ty den
vet jag, att du ej skall neka mig.
Din egen
Teodora».
Grefvinnan Olowström satt med händerna
sammanknäppta i knäet, en bild af den
innerligaste tillfredsställelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
