Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifva upptäckt innan dess, då polisen
spanade ifrigt efter Schurz.
Man uppgjorde därför genast en ny plan.
Brun skaffade aftryck af flere lås, och sedan
falska nycklar blifvit tillverkade, såg
Klinkel en natt dörren till sin cell öppnas. Två
portar passerades utan svårighet, men den
tredje, som genom ett järnstaket förde ut
till fängelsets yttre gård, var omöjlig att
öppna, nyckeln passade icke. Kinkel skakar
dörren af alla krafter. Brun hämtar en
tung hammare och bultar, så att det ger
genljud i hela huset. Slutligen lyckas
Kinkel att med öfvermänskliga ansträngningar
tränga sig mellan två af järnstaketets spjälor.
Ännu är han likväl inom fängelsets
område, han går öfver en gård, stiger upp i
andra våningen i ett hus, som har fönster
utåt vägen, och kryper genom en vindsglugg
ut på taket. Där utanför i mörkret väntar
Schurz.
»Är du där?» frågar Kinkel, och Schurz
kan icke få fram ett ord af rörelse. Han
ser en träbit, fäst vid ett snöre, hissas ned.
Vid detta knyter han fast ett starkt rep,
som han på förhand försett sig med.
Kinkel hissar upp snöret, fäster stadigt repet
vid taket, glider sakta ned utför det och
faller i sin räddares armar.
I ett rum i Spandaus värdshus bytte
Kinkel om kläder, hvarefter de båda vännerna
reste hela natten och anlände till Strelitz.
Kammarepresidenten i Mecklenburg
hjälpte dem att undkomma till England. Den lilla
däckade båt, på hvilken de gått om bord,
hade fått order att sätta i land hvar som
hälst utom på Tysklands kuster. En häftig
storm uppstod och kastade farkosten på
Skotlands kuster.
Under sin vistelse i England gifte sig
Schurz 1852 med dottern till en rik
köpman i Hamburg.
Kinkel dog 1882 i landsflykt i Zürich,
Schurz öfverflyttade till Amerika, där ett
nytt lif började för honom.
Första gången han uppträdde i det
politiska lifvet i den stora nordamerikanska
republiken var vid förberedelserna till
presidentvalet 1856. Schurz, som då var bosatt
i Wisconsin, lyckades vinna sina landsmän
i staten för det republikanska partiet.
Den 28 sept. 1858 höll Schurz i
Chicago ett tal för slafveriets afskaffande,
hvilket väckte ett ofantligt uppseende. Han
gjorde sig sedermera öfverallt till en
förkämpe för rättvisa oeh frihet, till de
förtrycktes försvarare, till en ifrig motståndare
till orättrådige ämbetsmän. Man kan med
skäl påstå, att han offrat en del af sitt lif
på att rena de politiska sederna i sitt nya
fädernesland. Då det republikanska
konventet lyckades få igenom sin kandidat
Lincoln vid presidentvalet 1860, hade Schurz
väsentligt bidragit till denna partiets seger.
Lincoln utnämde honom 1861 till Förenta
staternas sändebud i Spanien. Denna post
lemnade han likväl samma år för att
återvända till Amerika och deltaga i
suksessionskriget, i hvilket han avanserade till
general. Schurz, som allt framgent spelat en
inflytelserik politisk roll i sitt nya
fädernesland, blef 1869 af staten Missouri vald till
senator och 1877 under presidenten Hayes
utnämd till inrikesminister.
Andliga farsoter.
I en anmälan af Paul Regnards arbete
med detta namn skrifver Handelstidningens
K. W—g:
En berömd tafla af Brouillet, som f. n. finnes å
franska utställningen i Köpenhamn, föreställer en
föreläsning vid hospitalet La Salpetrière i Paris,
där Charcot, den framstående nervläkaren,
förevisar en hysterisk kvinna för sina yngre kolleger.
Bland desse är Paul Regnard, som synes
uppmärksamt lyssna till mästarens lärdomar. Dessa
så väl som hans egna studier i nervsjukdomarnes
och sinnessjukdomarnes historia hafva framkallat
denna högeligen intressanta bok, hvari han under
rubriken Andliga farsoter skildrar häxeriväsendet,
underverken på kyrkogården S:t Médard, sömnen
och somnambulismen, morfinen och etern,
storhetsvansinnet.
Af dessa båda kapitel äro utan tvifvel de båda
första de intressantaste.
Man nar nog förut läst skildringar af
häxprocesserna, dessa mörka fläckar på 1500-talets och
1600-talets kulturhistoria, dessa vanvettiga
justitiemord, hvilka man brukat anse såsom utslag af
religiös fanatism, blandad med ännu i sinnet
kvarlefvande hedendom. Men Regnard ger oss nyckeln
till denna företeelse då han undersöker
berättelserna om häxorna och undersöker dem medicinskt.
Han skildrar först efter tillgängliga källor
häxeriväsendet sådant det framträdde i Frankrike — det
utbredde sig ju för öfrigt äfven i Sverge på 1600-
talet, till dess Urban Hjärne afbröt dess makt.
Häxeriväsendet berodde naturligen på den
vanföreställningen från medeltidens teologi att en
människa kunde taga värfning i satans stridshär.
Hon blef då trollkarl eller häxa, blef satans
tjänare, hvilken enligt budet i 3:dje Moseboks 20:de
kapitlet skulle döden dö.
Det var nu många som själfva inbillade sig vara
försvurna till satan, och liksom genom en andlig
smitta bredde sig denna hallucination. Nervösa
kvinnor tyckte sig se den onde i behaglig
skepnad af en kavaljer träda in till dem och bjuda
dem stora gåfvor, med vilkor, att de afsvuro Gud.
I detalj skildrar Regnard dessa trollkarlars och
häxors hallucinationer, hvilka han betecknar som
ett slag af vansinne, som på grund af det
tidehvarfvets riktning tagit just denna form. Han
skildrar vidare häxans krampanfall, hennes
känslolöshet på en viss punkt å arm, panna eller bakom
örat (»djäfvulens sigill»). Han berättar hårresande
exempel på domarne öfver dessa häxor och öfver
de personer, hvilka af de ofrivilligt besatte
angåfvos såsom varande i djäfvulens tjänst och hvilka
de (i sin inbillning) sett intränga i cellen eller
deltaga i blåkulleridten, berättar om den tortyr
som användes och som rent af gjorde dem
känslolösa — ytterligare ett bevis för att de voro i
djäfvulens våld — o. s. v.
Men efter att sålunda ha på grund af historiska
urkunder upprullat häxprocessernas fenomen,
påvisar Regnard deras medicinska motsvarighet i vår
tid i vansinniga, af hallucinationer och fixa idéer
plågade människor, som lida af s. k. hysteroepilepsi.
Och så skildrar författaren dylika nutida
sjukdomsfenomen, de träffa i detalj in på häxprocessernas
häxor och »besatta» — djäfvulens insegel, halfsidig
känslolöshet, »tystnadens förtrollning»,
kontrakturer, vissa underliga tillställningar, allt detta
återfinner man hos våra dagars hysteriskt epileptiska
patienter, liksom också den hallucinationen att folk
tränger sig genom väggarne.
Men våra dagars »häxor» slippa tortyr och bål
och bödel, en hydroterapeutisk dusch och en
fredlig sjukhusläkare ersätta dessa.
Nästa »andliga farsot» är undergörelsen, som
skildras sådan den blomstrade under förra seklet på
kyrkogården i S:t Médard. Från att ha varit
fördömd blir nu den hysteriska kvinnan föremål för
underverk. Spådomen har ej förändrats, men
uppfattningen har blifvit en annan.
Författaren skildrar först en hel del olika fall
af hysterisk förlamning, hysterisk klumpfot o. s. v.,
och deras plötsliga botande genom inverkan af en
annan person, genom stark sinnesrörelse (jmfr
Björnsons Sang i Over Aevne), samt åtskilliga
andra intressanta fenomen af liknande slag.
Därefter berättar han ett antal underverk, som egde rum
vid en from själfplågares graf i S:t Médard från år
1727, till hvilken jansenisterne vallfärdade, och han
gifver med de förut beskrifna sjukdomsfallen såsom
parallelexempel en fullt naturlig förklaring på
dessa »underverk». Skildringen gäller emellertid
icke blott Frankrike, S:t Médard och 1700-talet,
den gäller lika mycket Norden, en del källor dit
man vandrade Midsommarafton att bli helbregda;
och vår tid den gäller också ett sådant fenomen
som vissa af Boltzius helbregdagörelser genom tro.
Regnard yttrar om dylika nutida underverk:
»Förefaller det er icke, som vårt stackars slägte
skulle röra sig i en cirkelgång? Det finnes i vår
tid inga konvulsionärer annorstädes än på
hospitalen; men underverk ske ännu; det är lätt att
finna ställen, där förlamningar, ledstyfheter,
vattusot verkligen botas som genom en förtrollning.
Där ser man liksom i den botgörande diakonens
graf talrika öfvergifna kryckor. Äfven där
uttrycker folket högljudt sin beundran.
Etthundrafemtio år af vetenskapligt arbete och
vetenskapliga upptäckter hafva icke förändrat
något. En del af allmänheten har återgått till gamla
villfarelser, som behaga och smickra densamma».
Det tredje kapitlet är egnadt sömnen och
somnambulismen samt i sammanhang därmed den
mystiska »animala magnetismen», hvarmed bl. a. i
slutet af förra seklet drefs så stor humbug.
Författaren yttrar, att somnambulismen är en
sjukdom, som kan framkallas, behandlas och
botas; den består i en förändring af sömnen.
Somnambulen är en varelse, hos hvilken de högsta
delarne af det centrala nervsystemet (själfva hjärnan)
icke äro verksamma, utan som handlar automatiskt;
den är en öfverdrift af drömtillståndet.
På La Salpetrière finnes en kvinna, som sofvit
i mer än 1 år utan att vakna, matad med sond.
Hon är en typ för letargien, en lång sömn utan
aning om tid. Detta är ett öfvermått af sömn.
En annan form af sömn är somnambulismen, som
dels kan vara naturlig, frivillig, dels uppkommen
genom s. k. »magnetiska» grepp.
I den naturliga somnambulismen sofver själen,
förnimmelse och medvetande äro förintade, men
det vegetativa lifvet är kvar. Förf:n anför
exempel på personer som i sömnen utan medvetande
stulit ja t. o. m. gjort mordförsök. Shapspeares
skildring af Lady Macbeth är en fullkomligt
trogen vetenskapligt giltig skildring en af somnambul.
Den framkallade somnambulismen alstras icke
genom något mekaniskt fluidum utan genom att få
ögat skarpt fixerat på en viss punkt eller ock
hörseln fixeradt genom entonigt ljud. Författaren
skildrar olika »magnetiseringsmetoder och framhåller
att det ej är magnetisören som låter något
magnetiskt fluidum verka, utan att att allt försiggår hos
subjektet, hvars hjärna för ögonblicket förintas och
försättes i ett sådant tillstånd att man genom
suggestion (äggelse) kan framkalla hvilken dröm som
hälst, kan behandla de somnambule som viljelöse
automater, få dem i hvilken ställning som hälst
(skulptörerne i forntiden lära ha begagnat
»kataleptiska» — stelnade — personer som modeller),
man kan få dem att lyda hvad det skall vara, gå
och dränka, stjäla, mörda o. s. v. Faran af detta
fastkedjande af en människas vilja vid en annans
är uppenbar.
Slutligen framhåller Regnard att magnetismens
och somnambulismens förvånande företeelser icke
äro annat än sjukliga öfverdrifter, en sjukligt
förändrad sömn, att de äro absolut lagbundua, att man
på vissa sjuka kan upprepa sömnen och huru man
vill utan fluidum och utan tillkallande af högre,
öfvernaturliga krafter.
De sista kapitlen egnas åt de förskräckliga
»farsoter» som bero på användandet af morfin och eter
som njutningsmedel, därvid författaren anför en
hel del sorgligt intressanta fenomen, samt åt
storhetsvansinnet, som han anser vara ett resultat af
våra dagars ohäjdade njutningslystnad, ärelystnad,
äflan att synas. Sorgliga, delvis tragikomiska
bilder framställas från dårhusen, excentriska fenomen
af märkligaste beskaffenhet.
Jag vet nog att det fins folk, som tror att den
som skrifver det här — säger Sigurd — skulle vara
i stånd att vid större frestelser något litet afvika
från sanningen, men den hin håle, som förre
studeranden Lennstrand säjer inte fins, ska få ta mej
om inte det är lifs lefvande sant att en
komminister i Vexiö stift för några år sen tog en stoppnål
och dubbel tråd nummer 25 och sydde in hustru
sin i brudlakanen som i en påse och låste in henne
och stoppade nyckeln på sig hvar gång han skulle
ut på sockenbud eller husförhör. Allt för att inte
bli bedragen. Och frun var ändå så ful, att om
hon ville ha filbunke i rappet, behöfde hon endast
ställa sig och titta på en bunke nysilad
morgonmjölk i fem minuter så rände den ihop och blef
sur bara af fasa.
Rättegångs- och Polissaker.
Dömda myntförfalskare. Handlanden
J. A. Norberg, arbetarne N. A. Westin och
N. J. Forsberg, häktade och tilltalade dels
för efterapning af Vesterbottens enskilda
banks 10-kronsedlar och dels för
utprångling af samma falska sedlar, dömdes i
torsdags af Sundsvalls rådstufvurätt, att
härför undergå: Norberg 8 års straffarbete och
8 års vanfräjd samt Westin och Forsberg
5 års straffarbete och 5 års vanfräjd
hvardera. För utprånglingen i Sundsvall af
falska sedlar, kunde de, i brist af bevis, icke
fällas.
Groft våld. För fjärde resan stöld
straffade bageriarbetaren Frans Gustaf
Mandelberg, boende i huset No. 32 vid Västra
Kyrkogatan, öfverföll den 20 dennes, å
öppen gata, kronolotsen C. F. Kåhrström och
tilldelade honom med knif en djup skåra i
ansigtet. I anledning häraf tillvaratagen och
i torsdags instäld inför härvarande
rådstufvurätt, blef han af rådstufvurätten
förklarad skyldig att träda i häkte, i afbidan på
ytterligare ransakning å kronohäktet. Han
erkände brottet.
Stöld. Arbetaren Anders Christian
Karlsson född den 16 april 1851 i Finland,
undergick i torsdags vid extra ting å Ljusta
tingsställe ransakning, såsom förvunnen att
i en arbetarekasern vid Fagerviks ångsåg
hafva olofligen tillgripit två fickur och en
tobakspipa; det ena uret från arbetaren Jon
Olsson och det andra uret och pipan från
Sven Halvarsen. På tillfrågan om
Karlsson begått stölden, svarade han att det väl
kunde hända, men han kom ej ihåg om så
var. Han bar emellertid på sig det ena uret
och pipan då han häktades. Stölden
begicks i ett rum där flera personer lågo och
sofvo. Tjufven hade tagit en båt och rodt
i land från ångaren Hilding, som låg vid
Fagervik under lastning, men han kunde
detta oaktadt ej komma ihåg något af
saken, emedan han var mycket öfverlastad.
Olssons ur var borta och Karlsson kunde
icke redogöra för hvart det tagit vägen.
Häradsrätten dömde Karlsson att för första
resan stöld undergå 3 månaders straffarbete
och att i 1 år därutöfver vara
medborgerligt förtroende förlustig. Han har de
senare åren varit mantalsskrifven i Nysäter å
Alnön, men är boende å Skönsmon.
Mened och bedräglig konkurs.
Bryggaren A. G. Palmqvist och gårdsegaren C.
A. Ångman, sysslomän i handlanden
Anders Fredrik Karlsson-Frykberg från
Filland i Sköns socken, hafva till allmänna
åklagaren, länsman Aug. Sjöstedt, anmält
gäldenären för undergående af ransakning
för dylikt brott. Frykberg är född den 9
maj 1861 i Kroppa församling af
Vermlands län. Han undergick i torsdags
ransakning inför Sköns häradsrätt vid extra
ting å Ljusta tingsställe, dittransporterad
från Sundsvalls kronohäkte, där han sitter
häktad. Brottet består däri, att han vid
bouppteckningsedens afläggande icke
uppgifvit två koffertar, innehållande några gamla
klädespersedlar, som han hade uppsatte hos
bonden Lars Olof Sjödin i Ådalen,
Ljustorps socken. Den tilltalade ingaf en skrift
hvari han anmärkte, att han före edens
afläggande förbehållit sig rätt att efteråt
uppgifva hvad han vid bouppteckningens
förrättande kunde hafva glömt, hvarjämte han
yrkade att blifva försatt på fri fot. Som
angifvarne uteblifvit från tinget, blef målet
uppskjutet till den 11 nästa juli å
Sundsvalls kronohäkte och skulle Frykberg
under tiden kvarsitta i häkte.
Att böta 250 kr. dubbelt har juryn fält
redaktör Danielsson i Malmö för den i
»Arbetet» återgifna Lennstrandska artikeln.
— Rummet är mycket trefligt, säger studenten
till husegaren; men jag vill inte ha det ändå. Det
ligger alldeles för lågt. Jag vill ha ett rum
åtminstone fyra trappor upp.
— Hvarför det?
— Min skräddare är nästan lam.
Strödda underrättelser.
Två vågstycken. En gammal militär
skildrar i Smål. Alleh. sina minnen från
ungdomsåren. Ur dessa skildringar taga vi
oss friheten återgifva en från 1807 års krig
mot Napoleon, då tyskar, engelsmän och
svenskar en tid kamperade tillsammans i
Preussen.
Preussarne voro ena morska, stela och
högfärdiga militärer, som knapt aktade
något annat än sitt eget och som gent emot
andra uppträdde mycket stötande:
Ett par svenska offiserares, låt vara
dumdristiga men djärfva bedrifter tystade likväl
slutligen munnen på dem, så att de till och
med begynte visa vanlig höflighet, och det
var mycket nog. En preussisk öfverste hade
vid något tillfälle låtit påskina, att svenskarne
ej längre voro af samma skrot som i
Gustaf II Adolfs och Carl XII:s dagar, utan
vida mindre modiga. Då föreslog en dag
arméns styfvaste pistolskytt, David S., han
som med kula sköt svalan i flygten, den
preussiska öfversten, hvilken äfven var en
utmärkt skytt, att de båda i tur skulle skjuta
en sex tum lång och en finger bred träpinne
ur munnen på hvarandra på 15 stegs håll.
Men hr öfversten, som förmodligen fann
detta en smula kusligt, afslog tvärt
förslaget. Min bror Carl Gustaf, galen som
alltid, erbjöd sig då genast som skottafla; S.
skött tre gånger å rad bort träpinnen,
hvarvid Carl Gustaf vid sista skottet hade
dragit pinnen så långt in i munnen, att knapt
mer än tre tum stod utanför läpparne.
Dagen därpå blåste en stark storm och
alla väderkvarnar voro i gång utanför
staden Schleswig, hvarest vi då lågo. Johan
Fredrik Boy, då major, som själf icke kunde
tala tyska, lät fråga preussaren, huruvida han
ansåge som ett bevis på mod att rida mellan
vingarne på en väderkvarn i full gång.
Naturligtvis bejakades frågan, men med det
tillägg, att »försöket vore vanvettigt och
ofelbart skulle slutas olyckligt».
»Vanvettigt eller icke, så gör jag det»,
utbrast den hetsige Boy, sadlade sin
ypperliga springare »Blixten» och red ut, åtföljd
af nära nog alla offiserarne. Först red han
i skarpt traf två gånger rundt om kvarnen,
som gick med rasande fart; »Blixten» fnös,
darrade, men lydde. Plötsligt kastade Boy
om sin häst red utåt fältet ett stycke och
kom därpå i sned riktning mot kvarnen
tillbaka, så att grästorfvorna flögo om
hästhofvarna. Nu kom ena kvarnvingen ned; —
»hej Blixten», ropade Boy och värdigt sitt
namn ljungade den präktige springaren
genom och så efter ett ögonblick ut igen på
andra sidan. En sekund blott för bittida
eller för sent och häst och ryttare hade
varit endast en oformlig massa.
Nå, det der förstås, det dugde till och
med för preussarne och efter dessa begge
bedrifter blef det tyst med allt sladder om
svenskarnes bristande mod.
Talet 13 har spelat en viss roll i
Platenska slägtens dödshistoria. 1862 begrofs
enkegrefvinnan von Platen, f. Ekman, gift
med Göta kanals upphofsman; 13 år
senare 1875 begrofs hennes son, f. statsrådet
grefve B. von Platen, och 1888, således 13
år därefter, dennes maka grefvinnan Ch.
von Platen, f. de Geer, hvilken föddes 1813
och bisattes i Stockholm den 13 juni, 3 år
efter makens frånfälle.
Sämre festarrangörer visade sig
aktörerna Vallberg och Sjöstén i söndags vara
i Eskilstuna. Entrén voro de visserligen
måna om, och uppstod vid ingången till
Djurgården stundom rätt sorglustiga scener,
då hr Vallberg sökte tvinga personer att
erlägga de 35 örena. Härmed hade ju nu
kunnat gå an, om blott valuta vid festen
bekommits. Men såsom det nu var måste
det betraktas som ett oskick att dylika
herrar skola tillåtas afstänga vägen till stadens
promenadplats. Hela festen vardt ett totalt
fiasko, som slutade med att ena
arrangören, hr Vallberg, fick sig ett duktigt kok
stryk af några uppretade ynglingar.
Japanerna söka en religion. I Japan
består sedan gamla tider två olika
statskyrkor, den urgamla shintoistiska och den
nyare buddhistiska, alldeles skilda i
gudsdyrkan, men båda i lika mån erkända af
staten. Detta har gjort, att japanska
befolkningen är genomgående skeptisk och
tager religionen särdeles lätt.
Kännetecknande för tänkesätten är, att det för
närvarande mellan ett antal framstående
japanska tidningar pågår ett lifligt meningsbyte
om det ändamålsenliga uti, att Japan
öfvergår till kristna läran. Ett engelskt
japanskt blad »Japan Weckly Mall» gifver en
sammanfattning af de hufvudskäl, som
anföras å ömse sidor.
De, som tillstyrka öfvergång till
kristendomen, säga, att de kristna dogmerna äro
ett bittert piller att svälja, men att det är
så godt att taga det på grund af de
fördelar, som följa efter. Fukusava, en känd
skriftställare, anmärker detta. För sin del
— förklarar han — har han intet
personligt intresse i någon religion; men han ser,
att kristendomen omfattas af de mest
siviliserade nationerna. För honom är
religionen blott en drägt, som man tager på och
af sig efter behag; men det är klokt, att
Japan bär samma drägt som de nationer,
med hvilka det vill stå i nära beröring.
Professor Toyama vid universitetet i Jeddo
har skrifvit en bok i samma syfte, Den
kinesiska sedeläran bör — anser han —
ersättas med den kristna, och han väntar sig
af kristendomens införande följande
förmåner: 1) musiken förbättras; 2) det uppstår
en samstämmelse i tanke och känsla med
de europeiska nationerna, hvilken leder till
harmoniskt samarbete; 3) sällskapligt
umgänge mellan män och kvinnor möjliggöres.
Kato, förre rektorn för universitetet i Jeddo,
säger, att religion icke behöfves för de
bildade, och han har lika liten smak för alla
religioner; emellertid förordar han
införandet af religionsundervisning i statsskolorna
af det skäl, att de obildade klassernas tro
på de gamla sedebuden skakats och att det
nu bland massan råder en beklaglig brist
på moralisk känsla.
En hr Sugiura, hvilken uppgifves hafva
»i många år flitigt studerat västerns filosofi»,
svarar härpå, att japanerna hafva ingen smak
för något slags religion, och det är
otänkbart, att de någonsin skola blifva ett
religiöst folk. Japans ungdom är dess bättre
fri från träldomen under religiösa
bekännelser och kan handla efter förnuftets bud;
därutinnan står Japan framför Europa, och
i stället för att antaga en främmande
religion borde japanerna gå ut och predika sin
förnuftsreligion i andra land. Flere andre
skriftställare förfäkta samma åsigt; medan
å andra sidan de, som förorda öfvergång till
kristendomen, hafva bakom sig en
inflytelserik del af den bildade befolkningen.
Centralasiatiska järnvägen bringar nytt
lif i städerna, som järnvägen passerar,
heter det i bref från Bokhara till en rysk
tidning. I nämde stad kan man nu öfver
allt på gatorna se ryske köpmän, resande,
klädda i europeiska drägter, ryska åkdon.
Ryska damer kunna utan fara gå, åka, till
och med rida i staden. Flere utländske
gäster hafva på sista tiden besökt Bokhara,
en fransk grefve Pontévin-Sabran, som kom
dit till häst från Teheran, don Carlos’
broder don Alfonso med sin hustru m. fl.
Emiren har låtit bygga några hus efter ryskt
mönster. De bokhariske skräddarne
införskrifva symaskiner från Ryssland.
Snöväder i midsommarmånaden. I
några delar af Cornwall i södra England
föll den 13 dennes hagel och tumshög snö,
något som ej i mannaminne förekommit
därstädes i juni månad. På morgonen var
vädret vackert och varmt, men mot
middagen inhöljdes himmelen i tjocka moln och
under blixt och dunder föll först ett stridt
regn. Plötsligt blef atmosferen så kall som
om man befunnit sig midt i vintern, och på
regnet följde snö och hagel under mer än
en timmes tid. I närheten af Callington
voro hagelkornen så stora, att kvistar
slogos af träden.
Fyratusen krogar stängda. Natten
emellan den sista maj och första juni
innevarande år stängdes något öfver 4,000 krogar
på 12-slaget i Filadelfia för att icke mera
blifva tillgängliga i dylik egenskap för
publiken.
En procession tågade fram å en gata med
en öltunna, öfver hvilken svajade
stjärnbaneret på half stång, draperadt med svart.
Tåget stoppades af polisen. En krögare
lät under några föregående dagar
annonsera att han ämnade precis på tolfslaget låta
sina »rättigheter» flyga upp i en ballong,
och så skedde. En större människomassa
hade infunnit sig i hans lokal, och då de
ödesdigra tolfslagen ljödo, uppsändes
under fanfarer och hurrarop en mindre
ballong med rättighetshandlingarna hängande
i ett tåg, hvarpå krögaren stängde sin
lokal.
De stackars Filadelfia-borna — staden
har öfver 800,000 invånare — få nu nöja
sig med endast 1,350 krogar.
En amerikanska vid hofvet i Berlin.
Genom kejsar Wilhelm II:s tronbestigning
torde en af de inflytelserikaste personerna
vid hofvet blifva en amerikanska. Se här
hennes historia, såsom den i hufvuddrag
berättas af flere utländska tidningar:
Fröken Mary Ester Lee, dotter till en
bankir i Newyork och bekant för sitt goda
hufvud och sin skönhet, gjorde för 25 år
sedan en resa genom Europa. Därunder
observerades hon af prins Fredrik af
Schleswig-Holstein, grandonkel till Tysklands
nuvarande kejsarinna. Prinsen förälskade sig
i den vackra amerikanskan och gifte sig
morganatiskt med henne i Paris den 3
november 1864. Samtidigt utnämde, på hans
begäran, kejsaren af Österrike den nya
gemålen till »prinsessa af Noer».
Under sin bröllopsresa i Syrien afled
prins Fredrik oförmodadt den 2 juli 1865
och efterlemnade åt sin unga enka, som
ännu ej fyllt 27 år, en mycket stor
förmögenhet och titeln prinsessa af Noer.
Som man kunde vänta, samlade sig en
hel svärm af friare kring den unga enkan.
Hennes val föll på grefve Waldersee
(nuvarande preussisk generalfälttygmästare),
och hon gifte sig med honom i slutet af
år 1866.
Grefvinnans salong har alltid varit en
samlingsplats för de personer vid hofvet,
som tillhöra rikskanslerens parti och som
uppträda fiendtligt mot antibismarckianerna
och mot enkekejsarinnan Victoria.
Då prinsen af Preussen, nuvarande
kejsar Wilhelm II, år 1881 gifte sig med
prinsessan Augusta Victoria af Schleswig-Holstein,
tillväxte familjen Waldersees inflytande
ytterligare, en följd af det släktskapsband, som
förenade grefvinnan Waldersee med den
nya prinsessan af Preussen.
Det är ingen hemligdet att denna
prinsessa ej blifvit väl mottagen i Berlin. Man
fann henne obetydlig och i saknad af de
egenskaper, som kunna dölja bristen på
snille. I sin svärmors närvaro kände hon
sig alltid generad. Också var det med
glädje hon tillmötesgick närmandet från den,
som varit hennes grandonkels gemål. Och
ingen var bättre än den vackra och
intelligenta grefvinnan Waldersee egnad att spela
rollen af mentor för prins Wilhelms gemål.
Också blef amerikanskans inflytande öfver
den unga furstinnan alldeles obegränsadt.
Och detta inflytande utöfvar hon för
närvarande icke allenast öfver den nya
kejsarinnan, utan äfven öfver den unge kejsaren
— hvilken lätt kufvats af denna vackra och
kloka kvinna samt lyssnar lika mycket till
henne som till Bismarck. Det skall blifva
intressant att se, hvilken roll som kommer
att spelas af denna Amerikas dotter,
hvilken otvifvelaktigt skall utöfva stort
inflytande på händelserna i gamla Europa.
Att flytta stora hus från ett ställe till
ett annat är en i Amerika mycket vanlig
sak. Sistlidne april månad företog man
emellertid i närheten af Newyork
flyttningen af en jättelik bygnad på ett så
originelt sätt, att saken väckt största
uppmärksamhet i både Europa och Amerika och
förtjänar ett utförligare omnämnande.
Det gälde att flytta det stora
kusthotellet på Coneyön invid Newyork. Hafvet
hade nämligen under senaste tiden ständigt
stigit högre, bortsköljt de sandbankar, på
hvilka hotellet hvilade och hade till slut nått
ända in under hotellet, så att en flyttning
var absolut nödvändig.
Bygnaden håller 465 fot i längd och 150
fot i bredd i tre våningar och med 5 höga
torn. Den är bygd af trä. Man ordnade
flyttningen på följande sätt:
Det anlades på godt underlag 24
järnvägslinier, som löpte paralellet med
hvarandra in under bygnaden. Den samlade
bredden af samtliga dessa linier svarade till
husets bredd eller 465 fot. Samtliga banor
fördes så långt in på land, som flyttningen
skulle verkställas, nämligen till en början
239 fot och därefter vidare ända till 495
fot, så snart grundläggningen var färdig på
den plats, där hotellet för framtiden skulle
stå.
Det användes i allt 112 plattformvagnar,
på hvilka hela hotellet kom att hvila.
Vagnarne kopplades samman, hvarefter 12 à
14 tums tjocka timmerstockar lades på
tvären ofvanpå vagnarne, så att hvar stock
hvilade på två grannvagnar. Som öfverlag
på vagnarne användes på så sätt 110,000
fot timmer, bildande en plattform, hvarpå
hotellet fick en god hvilyta. Under
bygnaden, som lyckligtvis hvilade på pelare,
anbragtes ett stort antal hydrauliska
domkrafter, med hvilkas hjälp hotellet lyftes från
pelarna och sattes på timmerlaget ofvanpå
järnvägsvagnarna. Bygnadens samlade vigt
belöpte sig till 120,000 svenska centner.
Då det, som sagdt, användes 112 vagnar,
kom alltså på hvar vagn en vigt af 1,072
centner. Det fans emellertid enskilda
vagnar, som fingo bära en vigt af ända till
1,800 centner på grund af de höga tornen.
Fjädrarne på dessa vagnar nästan
pressades samman men buro likväl belastningen.
För att röra vagnarna användes första
dagen 6 och andra dagen 4 lokomotiv, som
kopplades efter hvarandra på två af de
mellersta spåren. Förbindelsen mellan vagnarne
under huset och lokomotiven anordnades
medels en massa tåg, löpande öfver taljor
och block. Sedan allt var i ordning, gafs
signal att köra åstad med hotellet den 3
sistlidne april under tillopp af en oerhörd
människomassa, som med stor spänning
iakttog den intressanta manövern.
Lokomotiven drogo jämt och hotellet rörde
sig lugnt och vackert framåt. Första
gången kördes blott ett litet stycke, hvarefter
ingeniörerne pröfvade allt. Samma dags
eftermiddag företogs en längre körtur, och
följande dag kördes hotellet fram till den
plats, där det tills vidare skulle hvila. Fyra
lokomotiv visade sig då tillräckliga att röra
framåt hela denna massa, oaktadt hotellets
och vagnarnes sammanlagda vigt belöpte
sig till omkring 145 tusen svenska centner,
motsvarande vigten af en stor oceanångare.
Telegram t. Sundsvalls Tidning.
Stockholm den 23 juni. Regeringen
har tillsatt en tullkomité med uppdrag
att, om möjligt före nästa riksdag,
föreslå erforderliga ändringar i
tulltaxebestämmelserna, afseende att bereda
näringarna väl afvägdt tullskydd,
hvarvid komitén är oförhindrad föreslå
jämkningar i nu vidtagna tulländringar.
Komitén skall föreslå i tulltaxan
innefattande bestämmelser, gällande efter nu
bestående tarifftraktaters utgång, yttra
sig om ändringar i mellanrikslagen.
Ledamöter äro: riksdagsmän Boström
Östanå (ordförande), Almström,
Barnekow i Åraslöf, Danielsson.
Falun s. d. Häradsskrifvaren i öfre
Siljans fögderi Litström skadade sig i
går under embetsresa från Mora till
Venjan genom olyckshändelse med
åkdonet så illa att han däraf afled.
Fruar från smärre samhällen kunna vara
svartsjuka äfven på gips och marmor. När fru Jonsson
från Ulricehamn skulle resa öfver till Köpenhamn
med sin Jonsson, tog hon 37 hvita underkjolar med
sig. Och när herrskapet skulle se Thorvaldsens
museum så skickade hon manstackarn att köpa ett
stop körsbär medan hon fick fatt i intendenten och
sa: »Herre, var snäll ta de här kjolarna på edra
hedniska kvinfolk därinne innan min Jonsson
kommer och ska se patrasket!»
Från utlandet.
Kyrka och stat i Frankrike.
Franske ministerpresidenten Floquet har
i deputeradekammaren framlagt sitt
utlofvade lagförslag om kyrkans skiljande från
staten.
Skall — heter det i ett tidningsbref från
Paris härom — det konkordat, som
Napoleon I afslöt med påfven, uppsägas och
det band af beroende, som knyter franska
prästerskapet vid statsregeringen, lösas, så
är det naturligtvis en lifsfråga för den
verldsliga makten att sörja för, att icke den
andliga makten, väl frigjord, skall organisera
sig som stat i staten och slutligen sätta
foten på statsmaktens nacke. Fredligt
samlif mellan de båda makterna är ju mindre
tänkbart än någonsin. Var det omöjligt
redan i början af detta århundrade, då
franska prästerskapet ännu åtminstone till en
del hade kvar den gamla gallikanska anden
af oberoende gent emot kurian i Rom, så
stå nu de verldsliga och kyrkliga
elementen emot hvarandra alldeles utan utsigt till
försoning, sedan ultramontanismen med sitt
långsamma undermineringsarbete från
klostren undergräft Frankrikes hela statskyrka
och, allt sedan ofelbarhetsdogmens
kungörande, öppet tagit hand om det franska
katolska kyrkoväsendet. Så råder nu det
egendomliga missförhållandet, att den
republikanska regeringen besoldar och
underhåller ett prästerskap, som icke blott
uppreser sig mot de verldsliga myndigheterna
och det bestående statsskicket, utan ock
sätter påfvens ord högre än alla nationella
plikter.
Enklaste botemedlet mot detta onda se
de radikale uti konkordatets uppsägning,
prästerskapets utsöndrande från
statstjänsten och strykning af kultusbudgeten. Då
hvar och en personligen måste bestå
kostnaderna för sina religiösa behof, för kyrka
och präst, så är det snart ute med
kyrkligheten i landet — så mena de radikale
politikerna och lofva sina valmän en tid af
besparingar i statsbudgeten och af sund
lekmannaupplysning, så snart man väl är af
med den napoleonska överenskommelsen
med påfven. Visserligen kunna de icke
dölja för sig, att medlet icke är så enkelt
som det synes. Statsbidraget för kyrkans
underhåll, 45 mill. francs, utgör endast
femte- eller sjättedelen af den summa, som
årligen användes för kyrkliga ändamål i
Frankrike. Kyrkan kan undvara dem utan
synnerligt men, och med den fjärdeles milliard,
som hon redan nu uppbär på enskild väg
och som naturligtvis skulle betydligt växa,
så snart de troende kallades upp till strid
för hennes sak, kan hon godt upptaga
striden med den verldsliga makten.
Ledningen af det kyrkliga motståndet och
medlens förvaltning skulle naturligtvis tillfalla
klosterordnarne.
För att mota detta kräfvas särskilda
åtgärder från statsmaktens sida; man kan icke
inlåta sig på att upphäfva konkordatet, utan
att samtidigt kongregationernas makt
inskränkes genom lagstadganden. Detta har
Floquet gjort i ett lagförslag, som skenbart
är ytterst frisinnadt. Det stadgar full
frihet för alla föreningar, de politiska likaväl
som de religiösa. De få alla utan
åtskilnad bildas utan att begära tillstånd hos
regeringsmyndigheterna. Men därjämte äro
i förslaget uppstälda en rad
försigtighetsåtgärder, hvilka nästan uteslutande träffa
klosterordnarne, men utan att särskildt
nämna dem. Sålunda stadgas frihet för hvarje
föreningsmedlem att när som hälst och trots
annorlunda lydande bestämmelser i
föreningsstadgarne utträda ur föreningen. Vid
drygt straff förbjudas föreningar att
förvärfva egendom och mottaga stiftelser;
undantag från detta förbud kan endast
medgifvas särskilda föreningar genom särskild
lag. Hvarje fransk förening, som beror af
en förening, som har sitt säte i utlandet,
kan genom regeringsbeslut upphäfvas.
Denna bestämmelse är tillämplig på de flesta
munkordnar.
Brefskrifvaren anser allt detta vara
mycket klokt uttänkt, men icke dess mindre ett
farligt rön. Å ena sidan skall lagförslaget
om föreningsväsendet låta de politiska
klubbarne, för hvilka fransmännen hafva skräck
allt sedan den stora revolutionens dagar, åter
uppväxa, och å andra sidan är det icke
säkert, att det förmår förlama den klerikala
reaktionens kamp mot republiken.
På den radikala sidan hyser man
naturligtvis icke samma farhågor för de
politiska klubbarne som de konservative
republikanerna. Politiska föreningar finnas i
hvarje fritt land, och om de politiska
klubbarne under revolutionstiden spelade en
olycksdiger rol, är icke därför sagdt, att
de skola göra sammaledes i vår tid under
lugnare, mognare och mera ordnade
förhållanden.
Tyskland. Utomordentliga
försigtighetsmått hafva vid Friedrichskron vidtagits
efter kejsarens död i förbindelse med
möjligheten af oroligheter från socialisternas sida.
Folkhopar från Berlin tillstälde i lördags
utanför Friedrichskron åtskilliga upptåg, så
att militären energiskt måste inskrida.
Samma dag konfiskerades 40,000
exemplar af ett socialdemokratiskt flygblad, hvars
språk det är omöjligt att återgifva. Den
bättre delen af Berlins arbetare är
förbittrad öfver flygbladet. Författaren är
arresterad. Vid Friedrichskron är åter allt stilla
och afspärrningen upphäfd.
England. För kätteri har biskopen i
Lincoln, England, af sin förman
erkebiskopen i Canterbury kallats att stå till ansvar
inför den andliga domstolen.
Anklagelsepunkterna äro följande:
1) Biskopen har tändt vaxljus till annat
ändamål än för att lysa; 2) Han har före
nattvarden tagit plats »öster om altaret»;
3) Blandat vatten i nattvardsvinet; 4)
Utdeladt denna blandning; 5) Han har under
uppläsandet af välsignelsen stält sig så, att
man icke kunde se, huru han hållit
händerna; 6) Han har tillåtit, att man sjöng
Agnus dei omedelbart efter denna bön; 7)
Han har inför församlingen gjort
korstecknet; 8) Slutligen har han med vatten
renspolat patenen och kalken och sedan
druckit detta vatten.
Bulgarien. De meddelanden, som ingå
från Bulgarien, skildra förhållandena
därstädes såsom mindre tillfredsställande än
förut, om också det offentliga lugnet icke
störes. Mineringsarbetet har icke ett
ögonblick upphört, och det är betecknande, att
Karavelov framträder med alltöppnare
djärfhet och fullständigt öfvertagit rollen af rysk
pionier, utan att röna afgjordt motstånd från
regeringens sida. Detta synes stå i
samband därmed, att trots dementierna
meningsskiljaktighet, råder inom ministären
och att missnöje framträder inom olika
folklager med anledning af de gäckade
förhoppningarna.
Det väcker uppseende, att Stambulov
sedan furstens rundresa ännu icke återvändt
till Sofia, och oppositionskretsarne känna sig
därigenom styrkta i den tron, att
ministrarne äro oeniga.
Äfven i finansielt hänseende har
Bulgarien att kämpa med stora svårigheter trots
alla de uppoffringar, som furst Ferdinand
och hans moder prinsessan Clementine
gjort.
Af prinsessans återkomst till Sofia drar
man emellertid den slutsats, att det nu
lyckats att inleda underhandlingar om ett lån,
och ställer härmed i samband en
Wienerbankirs ankomst till Sofia samtidigt med
prinsessan Clementines.
Af de måhända öfverdrifna ryktena om
konflikter inom ministären låter Karavelovs
hållning förklara sig, som är alltför mycket
utmanande. Hvarje tillfälle begagnar han
för att framhäfva ställningens ohållbarhet.
Tillsvidare bibehålles nog status quo, men
vill man icke öfverrumplas af händelsernas
utveckling, så bör man icke låta inbilla sig,
att ställningen i Bulgarien icke lemnar
åtskilligt öfrigt att önska.
Ett privattelegram till Berlingske från
Sofia af den 9 juni meddelar:
»Ministerkrisen har blifvit akut. Det
anses som otvifvelaktigt, att Stambulov skall
afgå.»
Afgångna och ankomna fartyg.
Calais den 14 juni. Juno, Kuersen, g. t.
Sundsvall.
Boulogne den 12 juni. Stephensen, Riernen(?),
g. t. Sundsvall.
Honfleur den 15 juni. Embla, Irain, fr.
Sundsvall.
Gravesend den 15 juni. Gerda, gt. Sundsvall.
Hartlepool den 15 juni. C. F. Ivers, Lenz, fr.
Sundsvall.
I klubben i en tysk stad är uppslaget ett plakat
af följande lydelse: »Alla samtal rörande religion,
politik och Richard Wagner äro förbjudna.»
Verldsstadens elände.
Den bekante predikanten Farrar höll den
13 sistlidne maj i Westminster Abbey i
London en högst märklig predikan. Syftet
med predikan var att uppmana
allmänheten att lemna bidrag till en fond,
hvarmed engelska kyrkan söker hjälpa eländet i
den vidunderligt stora verldsstaden. Ur
denna uppseendeväckande predikan
meddela vi följande gripande skildring af den
store predikanten öfver motsatsernas
ytterlighet i verldens folkrikaste stad. Farrar
yttrade bland annat:
Professor Huxley skrifver i våra dagar, att han
lefvat en tid i ett kvarter i Londons East-end, och
hvad som slog honom mest och på honom gjorde ett
outplånligt intryck, var den ytterligt tryckta och
glädjelösa tillvaro det fattiga folket därstädes
förde. Öfver detta kvarter kunde blifvit satt den
Danteska inskriften: »I, som här inträder,
öfvergifven allt hopp». Ingen förströelse afbröt Iifvets
tunga, enformiga gång annat än krogen; ingenting
påminde folket om att det fans något annat i hela
universum än deras dagliga släp, lönadt med
långsam svältdöd. Han omtalar, att han kort efteråt
gjorde en resa rundt om jorden och såg vildarnes
lif i alla möjliga förhållanden och i hela dess
förnedring; »men jag kan försäkra er», tillägger han,
»att bland mina minnen från denna resa finnes
ingenting värre, ingenting så hopplöst, ingenting ens
närmelsevis så dödt och eländigt som det lif, jag
lemnat bakom mig i Londons East-end; och hade
jag att välja mellan det lif, en af dessa stackars
varelser i East-end förde, och vildens lif, skulle
jag för visso välja det senare.»
Det säges ju, att prester öfverdrifva, därför har
jag framlagt för eder omdömen af lekmän, af
skalder, häfdatecknare, naturforskare. För öfrigt äro
rena statistiska fakta nog.
Hvilka äro de allmänna sakförhållandena rörande
London: Det har 7,400 gator, hvilka ega en
sammanlagd längd af 40 (svenska) mil; för hvarje år
byggas hus öfver stora fält, som året förut voro
gröna ängar och lemna bostäder åt många tusen
nyinflyttade. London har på femtio år fördubblat
sin storlek. Det rymmer nu på sitt trånga
område 4½ mill. själar — nästan lika mycket som
hela Irland eller Skotland och Wales tillsammans,
och mera än Berlin, Paris, Wien och Petersburg
sammanslagna. I London bo flere judar än i
Palestina, flere romerske katoliker än i Rom, flere
irländare än i Belfast, flere skottar än i Aberdeen,
flere walesare än i Cardiff. Hvarje dag ökas dess
befolkning med 240 själar; nästan hvar minut
födes här ett barn, hvar sjätte minut dör en
människa. Sedan vi möttes vid denna gudstjänst, hafva
åtminstone tio odödliga själar i denna stad dragit
sin sista suck. Här finnes en härskara på 100,000
fattighjon; dubbla antalet af hela staden
Nottinghams inbyggare stå här invid gränsen till
hungersnöd; hundratals öfvergifna barn hålla till utan
hus och hem på torgen, i gränderna, under
brohvalfven. Antalet kände förbrytare i London
skulle fylla en stad så stor som Huntingdon; de
fallna kvinnorna — de uslaste af de usla offren
för mannens låga och hårdhjärtade själfviskhet —
skulle fylla en stad så stor som Norwich. Bakom
våra kyrkor och palats, ja i själfva skuggan af
denna katedral (Westminster Abbey) och af
parlamentshuset ligga hundratals nästen för smittosamt
ondt, godtköpsteatrarne, skökans mötesplats,
caféchantanterna, som fördärfva ungdomen, de
tiotusentals krogar, där man kan köpa flytande eld och
död.
Hvarje år ökas Londons befolkning med 70,000
själar, och denna tillväxt utgör hufvudsakligen en
tillväxt af fattigdom, elände och brott. Den eger
rum tio prosent hastigare i gränderna och de usla
nästena än i de burgna stadsdelarne. Den
härleder sig hufvudsakligen af oförnuftigt tidiga
giftermål, hvarvid båda parterna stå med tomma
händer; den eger rum förnämligast inom de klasser,
hvilka stå under dryckenskapens välde, hvilkas
paradis är krogen.
Å andra sidan låtom oss se på Londons rikedom.
Englands förmögenhet har, enligt Gladstone, ökats
mera från år 1800 till år 1850 än under alla
århundraden från Julius Cæsar till år 1800 och mera
från 1850 till 1870 än 1800 till 1850. Landets
ärliga besparingar beräknas till 2,340 millioner kr.
London ensamt gifver årligen ut 3,600 millioner
kr. Vandra genom Londons West-end, se dess
bodar fulla af ädelstenar, dyrbara blommor, utsökta
tillverkningar, präktiga frukter, läckerheter af alla
möjliga slag. Konst, vetenskap och natur förena
sig här om att tjäna »köttets lust och ögats lust»
och lefnadsnjutningen till en grad, som hvarken
Tyrus eller Sidon drömde om. Vandra i parkerna
och se de präktiga ekipagen fara fram och åter
med sina vapen och sina lakejer i rika livréer, se
deras lysande drägter som sitta inuti. Träd in i
dessa ståtliga hus, dit inbyggarne komma blott
några månader om året från sina slott på landet för
att deltaga i lustbarheter och de politiska arbetena.
Lemna så allt detta och gå till södra London
eller till East-end, där eländet sprider sig i
konsentriska ringar. Huru de svärma på gatorna, dessa
trasiga, sjuka, fördärfvade barn, dessa smutsiga,
kippskodda okvinliga kvinnor, desse druckne,
hädande, djuriske män, desse förstörde ungdomar,
som hänga vid krogdisken med pipan i munnen!
Det är vår skuld, att de blifvit hvad de äro. Dessa
eländets söner och döttrar, denna mängd, som
förgås, hafva inga andra hem än smutsiga kyffen,
inga förströelser annat än liderlighet och
dryckenskap. Då Gud vänder åter till sin dom, skall han
icke spörja oss något om detta? Skall Kristus le
gillande åt denna undergång massvis af dem, för
hvilka han dött? Skall han vara alldeles nöjd med
våra fashionabla kyrkors dyrbara inredning då han
ser, hvilka afbilder vi därute gjort af honom?
Och är det ingen fara i ett sådant sakernas
tillstånd? Är det rätt? Är det naturligt? Är det
ingen fara för själfva de rike, att lyx och
öfverdåd, last och fördärf, hjärtlös själfviskhet följa en
gränslös rikedom, som icke känner sitt ansvar?
Denna »förgylda ungdom», som spelar och drifver
sysslolös, som lefver ett onyttigt lif och för hvar
dag röker upp hvad som kunde räcka till hederligt
underhåll för en familj — denna unga skönhet,
som gifver ut 10,000 kr. om året för sin toalett,
men kanske icke 100 kr. om året till guds ära och
människornas väl. Samhällen, som lefvat i
öfverdåd och prakt, hafva tillförene ofta nog förgåtts i
sina laster. På konstutställningen i år finnes en
tafla, där den uslaste bland de romerske kejsarne
vid en festmåltid låter oerhörda massor af rosor
vräkas ned öfver hans gäster, och sägnen förtäljer,
att flere bland dem kväfdes midt bland sina
juveler och sitt vin och drogos döde fram ur rosorna.
Sådant har vällustiga aristokratiers öde tillförene
varit. O, kunde min röst nå de rike i England!
Jag skulle allvarligt förmana dem till nykterhet,
enkelhet, själfförsakelse, på det att icke den dag
må komma, då, för att tala med aposteln Jakob,
deras rikedomars rost skall fräta deras själar
såsom eld. Ty, som Edmund Burke sade:
»Uppskjuten reform är påbörjad revolution».
Några drag ur frimärkspråket.
Frimärket upprätt i öfre högra hörnet = Jag
önskar din vänskap.
D:o på tvären å samma ställe = Älskar du mig?
Upp- och nedvändt å samma ställe = Skrif ej
vidare.
På sned å samma ställe = Skrif genast! Upprätt
i öfre vänstra hörnet = Jag älskar dig.
På tvären å samma ställe = Jag älskar en annan.
Upp- och nedvändt å samma ställe = En hälsning,
älskade.
Upprätt i nedre vänstra hörnet = Trohet belönas.
På tvären å samma ställe = Lämna mig ensam
i min smärta.
Upp- och nedvänt = Du har bestått profvet.
Upprätt i nedre högra hörnet = Din kärlek gör
mig lycklig.
Upprätt i linie med familjenamnet = Besvara
min kärlek!
På tvären å samma ställe = Jag längtar att få
träffa dig.
Upp- och nedvändt å samma ställe = Jag är
förlofvad.
— 2 —
Illinois, om icke de strömmar, som ständigt
flödat in från andra länder, förstärkt dem.
Mormonernas ledare, som funno, att de icke kunde
bo bland amerikanerna, flydde till Utah och
sände då missionärer till andra länder, der de,
som blifvit bedragna af dem, icke kunde känna
till dessa mormonäldstes lögner, ej heller veta,
hvilken sorg, osedlighet och förskräcklig
despotism de skulle möta. Så har denna gudlöshet
vuxit ofantligt.
Skandinaviska mormoner.
Mycket få menniskor hafva någon rigtig
föreställning om det stora antal skandinaver, som
denna kräfta har dragit ned i sitt djupa
förderf. Jag skaffade mig (med icke liten
svårighet) från mormonerna deras officiella statistiska
uppgifter om deras missionsarbete i de
skandinaviska länderna under 32 år, slutande den
31 dec. 1881. Uppgifterna gifvas icke här för
hvart land särskildt, utan Sverge, Norge och
Danmark äro sammanförda till en klase under
namn af »skandinaviska missionen.»
Barn under 8 år äro ej inräknade i antalet
af »emigranter till Utah;» om man tillägger
detta, stiger antalet till omkring 21,000 som
emigrerat i 55 särskilda sällskap.
Slutresultatet af de 32 årens missionsarbete i
de skandinaviska länderna visar följande summor:
Summa omvända till mormonismen 132,776.
» församlingstjenare ... ........... 24,548.
» lekmannamedlemmar............ 108,228.
» emigranter till Utah ......... 21,000.
Antal missionärer, som började år
1850 .......................................... 4.
— 7 —
att bevista mormongudstjensterna, ty våra lif
sväfvade i fara, om vi vågade tala om våra
svikna förhoppningar. När vi slutligen
lemnade samfundet, kom Brigham Young och
andra, fordrande vår egendom; bref med hotelser
om hängning sändes oss, och vi måste försvara
våra lif och vår egendom med beväpnadt
motstånd och måste på det sättet vara på vår vakt
natt och dag i åratal.»
Hundratals dylika berättelser kunde anföras.
Mormonorganisationens namn är »Jesu Kristi
församling af de yttersta dagarnas heliga». De
tycka ej om namnet »mormon,» utan kalla sig
vanligen »de yttersta dagarnas heliga». Bland
läror, som läras af mormonerna, äro följande:
luften är full af andar, som i föruttillvaro
ifrigt vänta att blifva födda till menniskor. Den
första sång jag hörde sjungas i tabernaklet lärde
denna lära sålunda:
«O, min fader, du som dväljes
I den höga himmelen,
När skall jag få vara hos dig
Och din boning se igen?
För ett visst och härligt syfte
Har du satt mig nere här
Och mig skilt ifrån mitt ursprung
Och min forna vänkrets kär.»
De lära, att orsaken, hvarför de onda andar,
som utdrefvos af Kristus, foro in i
svinahjorden, var deras ifriga begär att bo i köttet, att
i denna föruttillvaro andarna voro manliga och
kvinliga; att de gifte sig och förökades rikligt;
att det är allas skyldighet på jorden att gifta
sig och föröka sig så mycket som möjligt; och
att äktenskap, födelse och månggifte skola
— 6 —
med de utvalda». De förtjena lagens
strängaste straff, ja att blottställas för hvarje kristen
medborgares dom.
Alla skandinavier i Utah, som hafva
öfvergifvit mormonismen, betyga, att de i hvarje fall
bedrogos af mormonmissionärerna, och att de
upptäckte, när det var för sent, den lögn, det
bedrägeri, det svek, som öfvats mot dem.
Ett svenskt fruntimmer i Salt Lake City,
som har öfvergifvit mormonerna, säger: »vi
kommo hit för tolf år sedan. Bedrägliga
missionärer hade sagt oss, att det var ett sådant
jordiskt paradis. Vi funno det ej så som det
var skildradt, vare sig det rörde landet eller
samfundet. De hade dolt för oss de värsta
lärorna, och vi hade ingen glädje vid
mormonsammankomsterna, sedan vi kommit hit».
Ett äldre danskt fruntimmer i Salt Lake City,
säger: »vi lemnade Köpenhamn år 1881 och
reste till Utah. Förföriska missionärer hade
utmålat dess härlighet för oss. Men vi funno
det ej som de hade berättat för oss. Vi visste
ingenting om månggifte, förr än vi kommo hit,
och andra dåliga läror uppenbarades för oss
då och då. Mormonsamfundets tjenstemän
plundrade oss på all vår egendom och gåfvo oss
ingenting i stället. När jag ingenting hade att
lefva af, utom det som gafs mig, yrkade
församlingstjenarena på att jag skulle betala
tionde. Vår nöd och vårt elände var svårare,
än att vi kunde uthärda det.»
En norsk familj säger: »strax sedan vi
kommit hit, erforo vi till vår bittra sorg, att vi
hade blifvit förförda och bedragna både rörande
samfundet och landet. Länge fortsatte vi med
— 3 —
Största antalet missionärer på ett år,
1881 ......................................... 61.
Största antalet omvända på ett år, 1862 5,800.
Antalet omvända det sist uppgifna
året, 1881................................... 5,247.
Årligt medeltal omvända för alla 32
åren........................................... 4,149.
Döpta i de skandinaviska länderna af
mormonäldste .............................. 34,449.
Nicolas Grevstad säger: »mormonerna äro
räknade som hedningar i de skandinaviska
ländernas lagar. Mormonmissionärer hafva ej
tillåtelse att predika sina farliga läror, och om de
påträffas under sådan handling, fängslas de och
drifvas så ut ur landet». Icke desto mindre
visa ofvan anförda statistiska tabeller hvad som
onekligen har blifvit utfördt. En svensk, som
nu är bosatt i Utah, men under fem år var
missionär i Sverge, berättade för mig, att han
vid ett tillfälle på ett aflägset ställe på landet
i Sverge började att döpa till mormonismen
omvända personer kl. 11 e. m. och fortsatte
till kl. 4 f. m., hvarefter han flydde från Sverge.
Antalet skandinaviska mormoner i Utah
uppskattas nu af dem, som länge hafva bott i
Utah och äro mest bekanta med förhållandena,
till mellan 30,000 och 40,000. Detta
omfattar de i Amerika födda barnen till de i
skandinaviska länder födda föräldrarne. Till detta
antal måste läggas de skandinaviska
mormonera i de angränsande territorierna. Det fins
inga pålitliga statistiska uppgifter rörande de
särskilda summorna af dem, som komma från
hvart och ett af länderna Sverge, Norge, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
