Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Skörd - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7i
förhärdade paj k! Hon hötte åt honom. Att du tör
gå förbi min stua en gång te!
— Inte trodde jag ni levde än och satt här lika
förveten och nyter som förr, sade han. Men
ingenting har visst hänt sen jag var hemma sist.
— Det lär du väl få märka att det har, sade hon
stucken. Jag förstår att du tänker dig te skolan nu,
efter du tar den här vägen? Är du gift? Har du
frun med dig?
Han förstod att han kunde få veta alla
hemligheter och mer till genom Kajsa, men det ville han
inte.
— Ja, adjö då, Kajsa, sade han och stack en
sedel i handen på henne, vi ses väl igen, så får vi
tala om gamla tider.
— A, tack ska han ha, Daniel, en mjuk peng,
det var då hederligt. Ja, se jag har då alla dar sagt
att gönotnafördärvad var han inte, han måtte ha
kommit ut för nån som hågvände honom innan han
ga sig å. Och då rår en inte. Vänta lite, säg mig
en sak: är det dine egne tänder?
Den frågan hörde inte Daniel, och det var synd,
ty på den åtminstone kunde han ha givit ett klart
besked. Det var hans egna tänder. Han var redan
ett stycke bortom stugan och sjöng ännu ljudligare
än förut. Allt som hände honom gjorde honom ännu
mera glad, till och med ett kärringamöte. När han
tänkte på hur Kajsa satt i sin stuga, krokig och
mossbelupen som vägen han gick på, genomilades
han själv av glädje över sin styrka, sin lätta gång,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
