Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Kvinnorna - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
slutligen att öppna den övre halvan av dörren. Hon
var gråskäggigare och skalligare än Maria nånsin
sett henne, men solen sken ju också rakt in på
henne.
De två betraktade varann.
— Gualöv att det inte var nån av den förbannade
ungdomen, sade Kajsa. Då törs jag väl fråga dig
vem di ringade fruntimmersringning för i
Ljung-heda i måndags.
Det gick en blixt av glädje över Kajsas ansikte,
då hon hörde att det ringt för fröken Ljunghed,
och den undgick icke Maria.
— Har fröken Ljunghed varit hos Kajsa nån
gång? frågade hon. En gång kom hon till mig med
nämndemansmoran i Korpagårn och försonade oss
på fem minuter, sen vi knappt tälts vid på fem år.
— Jo, nog var hon här alltid, sade Kajsa, men
hon kunde lika gärna hållit sig borta. Hon ville jag
skulle vända mig till min Gud, men hur hunnan
ska jag bli av med skägget? Och nu så är hon död
i alla fall, det kunde jag ha sagt Maria för åtta
månader sen.
— Ja, Kajsa spår bara sorg, sade Maria och lade
en silverpäng på dörrkanten framför henne. Men
hör nu på och märk vad jag säger: Jag spår henne
en stor glädje före nästa nytänning.
— Vad skulle det va? frågade Kajsa ivrigt. Även
en åttioårig häxa lystrar för ordet glädje.
"Kanske bräcker glädjen deras skal", tänkte hon,
"men hur skall jag finna en glädje åt Persson."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
