Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Kvinnorna - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
Det fanns dock andra människor i dalarna,
människor utan skal, ja människor utan hud, som kände
att hon sökte dem och genast slöto sig till henne.
Först upphann Maria en karl som hade kräfta och
var alldeles vit i ansiktet. Han blev mycket nöjd
att få ett sällskap som ville lyssna till hans historia
om obotlig sjukdom och hur den skred fram. Samma
sjuka som han själv hade hans hustru, sade han,
och hans svägerska. Alla människor han kände eller
hade något intresse för voro under samma dom.
Ingen skulle få honom ifrån, att inte fröken
Ljunghed dött av den sjukdomen, och att inte
kyrkoherden och frun snart skulle följa efter.
En annan dag skulle samtalet ha oroat Maria,
emedan det påmint henne om den förebådande värk
hon tidvis bar på i bröstet. Men nu kunde inga
sjukdomsaningar skrämma henne.
— Jag hörde fröken Ljunghed säga att förr eller
senare lär sig läkarna att böta kräftan. Det har hon
hört av sin brorson, som studerar på kräfta.
— Ja, men då är det för sent för oss, sade
mannen.
Då lade Maria stilla sin hand på hans arm för
att obemärkt överföra på honom sin segerkänsla
över kräftan och döden. Ty hon ville icke säga högt
till en så sjuk man vad hon nu så starkt förnam:
det gör ju alldeles detsamma, bara det blir bot för
andra, ty de är ju vi.
— Jag hörde sägas i går, fortsatte mannen som
icke märkte hennes beröring, att ska man böta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
