Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Kvinnorna - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
— Då ska jag tala med kyrkoherden, sade Maria.
Mannen uppehöll henne en lång stund med
tacksägelser och instruktioner om vad hon skulle säga
om Krestina och locket på hennes huvud, och hur
hon skulle berömma henne. Detta gjorde att Maria
hann fram till Ljungheda kyrka först i det
ögonblick då den gamle kyrkoherde Ljunghed kom och
mötte systern Rakel vid kyrkogårdsgrinden. Han
blottade sitt huvud och hälsade henne välkommen,
så vördnadsfullt som aldrig förr i livet. Det var
samma hälsning som han i anledning av sitt ämbete
ägnade alla de döda han mött på samma plats och
läst till vila med samma sköna löften. Han var
van att se gravblommorna vissna, tårarna torka och
de sörjande komma efter förr än de tänkt sig. Så
skulle det också gå här, tänkte han. Han stod vid
sidan av sin mänskliga delaktighet i detta, så länge
prästkappan var på.
Men i begravningsföljet, där Maria nu var den
sista, viskades om hur förtvivlad den döda varit
över att dö. Maria hörde det, och när hon sist av
alla hälsade den döda vid kanten av graven, sade
hon till henne: — Här får fröken min vita lilja.
Var inte ledsen att fröken Rakel är död, för jag
lever ju. Det var hennes fumliga sätt att uttrycka
sin upplevsel av allas förbundenhet med alla, en
så fullkomlig förbundenhet syntes det henne, att den
ena kunde fortsätta livet åt den andra.
Ett par timmar senare hade dessa hennes ord,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
