Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Kvinnorna - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ij*
han vände sig inte om. Ja, han hade försökt hjälpa
henne så gott han kunde, men ville hon ovillkorligen
fördärva sig, så var så god då.
Esters hjärta isades när hon märkte, att han
lugnt lät henne gå förbi med oket. Hon hade tagit
till detta som en sista möjlighet. Oket hade bragt
henne lycka förr, oket måste bringa henne den
tillbaka. Så hade hon tänkt, men det var förgäves.
Borta vid källan satte hon sig att gråta. Hon orkade
minsann inte bära hem något vatten och hade ju
heller inte drömt om att behöva göra det.
Men hon kunde ha varit lugn. Kvinnan drog
Skörd som guldet förr gjort det. Om en stund var
han framme och satte sig bredvid henne.
— Om Ester vill vi ska bli vänner igen, sade
han, så ska Ester tala om vem det var jag skulle
gifta mig med.
Skörds utbrott där inne hade klargjort ett och
annat för Ester.
— Jag har aldrig nånsin tänkt det, sade hon, för
det var Lennart. Han tycker Skörd är den bästa
människa som finns näst mor, så att...
— Nå, nu begriper jag äntligen, sade Skörd. Det
dröjde länge, men se jag hade glömt att
smålänningar är ett sånt satans pack.
— Skörd! ropade Ester i högsta förfäran, o, var
inte arg, vi är inget pack, vi ville bara, Lennart,
han tänkte ...
— Den valpen tänkte undervisa mig om mina
plikter och skyldigheter, dundrade Skörd. Men dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
