Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Kvinnorna - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
år förnekat allt för Daniels förnekelses skull. Den
tillit varmed hon nu blivit begåvad var
över-svinnlig.
Medan Maria stod där på kyrkbacken med Skörd
och hans främmande, kommo baron och
friherrinnan Mustcamp åkande, körda av kusken Persson i
blått livré med silverknappar. Baronen hejdade
Persson och steg ur.
— Jag måste säga adjö åt Maria, kan du förstå,
sade han till sin hustru.
— Ja, men bjud då hem henne, Ramsay, sade
friherrinnan förekommande. Hon var så kolossalt
road av Ramsays enda lilla flirt, hon som haft så
många. Men hon var inte ett dugg förvånad. I sina
ärbara blickar omkring sig var även Ramsay
hemfallen under den lag som sade att man i det nya
sökte det gamlas motsats. Och lärarinnan var halt,
oelegant och gudsnådelig tillräckligt.
Maria gick baronen till mötes under Perssons
mördande och friherrinnans nyfikna blickar.
Ingendera gjorde henne det allra minsta, hon märkte dem
knappt, hon såg på den hand som räcktes mot henne,
den som så trofast hjälpt henne genom hela hennes
liv.
— Vi träffas nog inte innan jag reser, sade han.
Men det var en sak jag ville ha sagt.
— Det vore många saker jag ville ha sagt, sade
Maria, men jag duger inte till det.
— Det är en Guds lycka det, Maria. Men jag
kom ihåg i går, när vi fick tranbär till älgsteken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
