Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Lennart - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
kunde icke kämpa med henne mer, så som han
kämpat förut. Han skulle icke mera döva hennes
skräck och egga hennes lust som han gjort dessa
ensamma vinternätter. För hennes sjukdoms
fruktansvärda vapen lade han ner sina egna. Hon stod
för honom just nu så tydlig sådan hon varit första
kvällen han fått syn på henne, strävande under sitt
tunga ok. Samma ömhet steg inom honom, blott
så mycket mera smärtsam nu. Även detta ok skulle
han bära åt henne såvitt en dödlig människa det
kan för en annan, sjukdomens ok, tills hon var
framme vid död eller liv.
Än en gång var han besegrad av en kvinnas
vapen, dessa vapen man inte kan vrida ur deras
händer, icke bryta sönder, icke ta upp och vända
mot dem själva.
Utanför bron möttes Daniel och Lennart.
— Jag tyckte jag såg en bil, sade Lennart.
— Jaså. Ja, det var kanske doktorns.
— I handelsbon sa di, att ni hade telefonerat
efter honom i morse. Det hörde jag inget om att
ni tänkte.
— Ja, du hade ju gått då. Hon fick upp blod.
— Vad sa doktorn?
— Att barnen icke fick utsättas för smitta.
— Då skaffar doktorn Ester plats på
länssanatoriet, kan jag förstå.
— Det tror jag inte han gör. Han sa att barnen
skulle bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
