Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Lennart - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
Med sin tumme i munnen sov hon, sluten inom sig
själv, utanför moderns öde. Men den minsta hade
hon lagt till bröstet, så fort doktorn, som strängt
förbjudit det, var utom dörren. Det var inte mer ett
så fullkomligt barn som då det döptes. Det bar
märken av den onda världen och moderns oro, av slitet
för födan, märken efter vård av många händer och
många humör. Det hade redan erfarit att världen är
osäker, ombytlig och farlig. Plötsligt, medan barnet
var mitt i sin måltid hördes steg, och moderns
händer togo det från bröstet. Detta var för mycket,
barnet förlät det ej och lät ej beveka sig med
vyss-ning och smek att förlåta. Det hävde upp ett
klagande skri som sade: åbäka dig inte, utan ge mig
det du vet jag vill ha och behöver.
— Det här förstår du väl går inte an, sade Daniel
till Lennart vid dörren.
Han hade talat lågt men missräknat sig på Esters
hörsel. Mitt genom skriket hörde hon, visste hon,
vad han sagt. Hon såg på de båda männen med
en sjuk människas genomborrande blick och sade:
•— Vad är det som inte går an ?
— Att du sköter barnen, så länge du är dålig.
— Jaså, jag är farlig för dem! Se här, ta na då!
Hon hade förlorat allt herravälde över sin röst, så
att den löpte i väg med ett gällt läte. Hon tvang
Skörd att ta mot Maria, men innan denne ens fått
grepp om henne, hade Lennart tagit henne från
honom.
— Ge mig Maj-Britt också, sade Lennart.
15. — Wägner, Svalorna flyga högt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
