Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Lennart - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
Daniels svek och grymhet mot Lennart brände
henne som bitter eld. I en helig stund hade hon sett
hans uppgift på Skördatorp växa upp ur hennes
lidande som dess försoning och förklaring. Ännu i
denna stund höll hon fast vid sin vision: så var
meningen. Han begynte det verket men kunde icke
framhärda. Han förstör nu det han redan byggt
upp, han föröder det han förkovrat och välsignat,
han bryter upp det brott som var läkt. Han
förvandlar försoningen i förbannelse, han drar Ester
med sig i sitt svek och hon kan icke uthärda det.
Han drabbar Lennart på den punkt där en man icke
kan uthärda att bli sårad. Lennart är bara ett barn,
han kan icke stå ut med det, vad slags människa
skall det bli av honom ? Men om Lennart går under,
då var det ingen mening med mitt liv.
Hon skyndade sig ut ur kyrkan, så fort hon
anständigtvis kunde, det var icke ens rätt att vara
där. På hemvägen hade hon så bråttom att hinna
undan kyrkfolket, att hon alldeles glömde att titta
efter Ka.
Vinden vände nu mot norr, luften var svart och
kall. Frampå kvällen kom snön. När Maria kom
hem, tog hon fram stickor och garn och satte sig
mittpå den stora högtidsdagen att göra färdig den
ljusröda koftan. Det var hennes enda ambition och
möjlighet nu.
Hon saknade alltjämt icke Ka. Hon var förflyttad
ur den värld, där ett så vänligt och trofast väsen
kunde andas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
