Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Lennart - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
råren befann sig på vidderna, omgiven av långa,
svepande höjder. Så trång var synkretsen.
Persson stod utanför stalldörren som om han
väntat på henne. Han såg inte riktigt så sur ut som
vanligt.
— Det är bäst lärinnan ger sig av neråt sjön,
om hon ska leta hunden, sade han. Hon hörde genast
att han talade om något som var stilla, som kunde
letas upp; icke om ett djur på snabba älskogsfärder.
Han gjorde en triumferande grimas bakom ryggen
på henne. Han hade hört Ka tjuta av ångest, jämra
och dö.
Herregården har stora trädor som sakta slutta ner
åt Kyrksjön till. I södra hörnet står en grupp stora
ekar. De voro i dag alldeles mörka som om de
sprungit ut med svarta löv. Maria gick dit.
De voro lövade av hundratals kråkor. Hundra och
åter hundra svarta fåglar med likadana grå schalar
nerom axlarna och om magen sutto just nu
orörliga och tankfulla med ögon och näbbar riktade mot
ett svart, orörligt föremål som låg i diket. En
skarp-ögd kråka hade först fått syn på Ka, när hon flög
över markerna. Han levde då ännu, det ryckte i
honom.
Hon tillkallade med livliga rop hela häradets
kråkor, och så satte de sig att betrakta det ädla
djurets dödskramp, vilken var av intresse, ty det
dog av kråkgift.
Han hade fått tag i det redan på
påskdagsmiddagen, då han slog sina lovar omkring herregården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
