Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Lennart - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
Svek mötte dig i början av ditt liv, svek möter du
in i det sista.
Äntligen hade hon rivit Ka ur isen och tagit
honom upp på dikeskanten, men vad skulle hon nu
göra? Hon orkade icke släpa hem Ka, och hon
kunde icke överlämna honom åt kråkorna. De fingo
icke ens se på honom, hon tålde det ej. Så rev hon
av sig kappan, vad skulle hon med kappa som var
ner frusen ända in i hjärtat ändå? Den bredde hon
över honom, fäste den med stenar runtom och gick
sin väg. Fick syn på några sälgblommor, bröt dem
och gick tillbaka med dem. — Ack, bad hon
ödmjukt, förlåt mig, Ka.
Hon sneddade över åkern och den upptinade leran
satte sig i stora klumpar kring hennes fötter.
Fast-klibbad vid jorden, tryckt under det tunga
molnlocket, inklämd av dimmor, släpade hon sig upp på
landsvägen. Vart skulle hon nu ta vägen för att få
en begravningsvagn till Ka? Närmast till hands
låg Skördatorp, men bara tanken på att se Daniel
efter detta som hänt ingav henne skräck och
motvilja.
— Ka, min älskade vän, båda har vi ätit förgiftat
bete, vi var lika enfaldiga, du och jag. Din
dödskamp är slut, men min är så lång. År efter år, år
efter år, år efter år.
Hon tänkte först gå till herregården för att få
hjälp till Ka, men vände då hon kom ihåg, att baron
Ramsay icke var hemma. Persson stod där väl än
i stalldörren och skrattade, alldeles som kråkorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
