Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Lennart - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En dag, det var före slåttern, då Lennart hölls
nere i brunnen, fick han ett ras över sig. Det var
inte dödligt, det gjorde honom inte ens
arbets-oduglig, men det var en varning. Han brydde sig
alls inte om den. Han arbetade icke mera så lätt
som förr, han drev sig själv till arbete liksom med
hårda slag. Han grävde för att han icke ville ge
upp, nej, åtminstone inte ge upp detta, för mödans
skull, för trötthetens skull, för farans skull också
den. Han grävde de långa, ljusa morgontimmarna
från tre till sju, då de där inne ännu höllo natt,
då ingen kunde komma och kasta en speglosa åt
honom. Han trälade med oket uppför tre
sam-manspikade stegar, ty han hade icke råd att hålla
medhjälpare med vindspel, stjälpte spannarnas
innehåll i en skottkärra, körde bort det, en kärra, två,
tre, femtio, hundra, tusen. Grushögen växte på
höjden och bredden till ett berg, så att dölja vad han
höll på med, kunde han ju inte, men upp måste det.
En gång var han nära att sluta, men då kom en
morgontidig gäddsjöfiskare förbi i ottan, och han
berättade om en dödsdömd fånge som i gamla tider
köpt sig livet genom att gräva en brunn på en gård,
där ingen fått vatten förr. Lennart begrundade
detta och så fortsatte han igen. Ibland tänkte han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
