Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Det är mulet men svalorna flyga högt - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2&>
Det var Marias givna söndag för nattvardsgång,
men hon hade tänkt att avstå och följa med
begravningsgästerna tillbaka till Skördatorp. Och så hände,
att hon plötsligt ändrade sig och reste sig ur
sorgebänken, trots att fru Beda Skörd gav henne ett
varnande tecken. Det var då den sista ringen gick fram
till altaret.
Prästfrun satt i sin bänk och beskådade i dag med
samma gripenhet som alltid hur familjerna kommo
ut från mans- och kvinnobänkarna och förenade
sig på gången, far och mor, söner och döttrar, för
att svartklädda och vithandskade gå fram till
altarbordet. Där var så många vita, fromma, vackra,
gamla huvuden, så mycken allvarlig, ungdomlig
följ-aktighet.
I dag såg hon utom familjerna som följdes åt,
även tre ensamma personer gå fram i sista ringen.
Det var Johannes i Rävagården, det var lärarinnan
i Åskefällan, som man var rådlös för numera, och
det var en främmande, hemlighetsfull karl som dök
upp ur det okända och lade sig bredvid Maria.
Han blev liggande länge med huvudet i händerna
medan kyrkan tömdes, därför kom hon särskilt
ihåg honom.
Maria hade drivits fram till altaret av en stark
längtan, såsom en sökande, såsom en stadd i nöd.
Men hon kände sig icke tröstad, icke hjälpt. Hon
besvärades av den främmande karlen som pressade
på därför att det var trångt där framme, och hon
led av att icke kunna glömma detta obehag i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
