Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Det är mulet men svalorna flyga högt - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
för en liten ängel att bära. På detta kors stod bara
ett enda ord: Daniel. Han hade egentligen i det
ögonblicket inte tänkt annat än: underligt att inte
Maria sätter blommor här. Ty gräset växte upp över
korset, och graven såg icke ut att vara flitigt
besökt. När han nu ändå tog avsked här uppe, så
kunde han väl ge några blommor till denne Daniel
han aldrig sett.
Strax bakom graven, på en stenhäll, dold av en
rosenbuske som just nu var vit som en beslöjad
brud, satt Maria och grät.
Hon hade blivit sittande kvar, emedan det
föreföll henne lika svårt att vända om hem efter att
inte ha uträttat något som att vända åter till
Skördatorp, vilket kanske åter var förgäves. Det var
liksom för sent för möllaren att börja mala nu, hon
förstod att hon icke borde ha låtit vattnet rinna så
länge. Ve över den som börjar för sent.
Men underligt nog tänkte hon mera på kreaturen
i ladugården än på de människor vilkas öde så nära
angått henne. Det hade varit något bittert hjälplöst
över de försummade, klavbundna djuren och deras
suckan.
"Det är kreaturens högeliga åstundan",
upprepade hon för sig själv, "att bliva fria från
förgängelsens träldom." Hennes egen smärta förenade
sig med deras, och så grät hon.
När steg hördes, tystnade hon förstås så gott
hon kunde. Hon kröp ihop och satt alldeles orörlig
bakom rosorna, men Daniel märkte henne ändå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
