Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Det är mulet men svalorna flyga högt - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
Det var inte han. Hon öppnade dörren och stod
ansikte mot ansikte med sin värsta fiende.
— Välkommen, Persson, sade hon.
Han trodde att hon hånade honom, att hon hade
en karl i huset, starkare än han och därför var i
stånd att bereda honom en varm välkomst. Men
hon sade bara välkommen ändå, fast hon trodde
han kom att slå ihjäl henne.
Ett ögonblick voro de båda ovissa. Han var
oviss, ty han hade bara bultat för att försäkra sig
om att ingen var hemma som det sagts. Hon var
oviss, ty hon tyckte aldrig att hon sett en
människa förr, och det hade hon heller icke. Aldrig
hade hon sett någon människa stå så omstrålad av
ett ljus. Aldrig hade hon haft en aning om att de
voro värda så mycken kärlek och förbarmande,
aldrig känt en sådan kamratlighet, meddelaktighet
och ömhet.
— Stig in, sade hon, jag förstår vad Persson
kommer för.
Han fick inte fram ett ljud. Han blev inbjuden!
Hon vände om in och gick före honom, låtande
dörrarna stå öppna bakom sig.
När han såg henne på ryggen, rann sinnet på
honom igen. Den där lilla runda människan med det
retsamma haltandet var i hans medvetande
förbunden med den grymmaste orättvisa, den största
obeveklighet, det fullkomligaste oförstående. Hon
var bödeln, han var offret, hon hade trängt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
