Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Det är mulet men svalorna flyga högt - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
att slå ihjäl henne, var ju bara ett hugskott, men
alldeles förgäves borde han ändå inte ha gått hit.
— Jag tänker ta igen mitt avtal, sade han.
— Det tror Persson han kan göra, om jag inte
vill. Men det kan han inte. Mig kan han inte ta
någonting ifrån.
— Men jag tog allt lärarinnans hund från henne.
(Man är väl inte alldeles vanmäktig, fast en
herrgårdsdräng.)
Han stod mitt i det stora skenet från öster. Hans
hjärta, hans öde, hans försök att klara upp dem,
lågo genomlysta till fullkomlighet. Genom hans
hårda, fula skal såg man hans hjärta slå. Det minne
av en ömhet och en sorg som skar till, då han
nämnde Ka som hon älskat, förband henne ännu
mer med honom som stretade så hårt och slog så
blint för att bli fri sina bojor.
Hon gick bort till skrivbordet och tog fram
avtalet med Perssons tusen gånger förbannade
underskrift. Där låg det, men han tog det inte.
— Om det är orätt, så ska vi göra ett nytt, sade
hon. Men kanske det kan vara till i eftermiddag?
Det är litet tidigt än.
— Ja, sade Persson, för all del. Adjö då och
ursäkta, att jag kom olägligt.
— Persson kom inte olägligt. Persson kom i en
lycklig stund.
Där låg en väg.
Den väg som hon alltid sett, den väg som ledde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
