Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Svensk amerikanska typer, karaktärer och original
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
Hemlandet. Dessa voro de enda ord lian uttalade korrekt . Men
det höll mig tillbaka, annars hade jag kunnat komma fram langl
förrän jag gjorde. Det är felet med svenskarna, att de läsa
svenska tidningar ocli böcker, och ni och alla, som skriva dessa
eländiga tidningar och böcker pä svenska, hindra edra
landsmän frän att komma fram. Om det inte funnes några svenska
tidningar eller böcker här i landet, skulle vi allesamman reda oss
mycket bättre. Vi skulle förtjäna mer pengar och ha bättre utsikter
att komma med i politiken och få ämbeten och bli ansedda
ocli respcklcrade. Jag vill inte ha något med er eller eder bok
alt göra. Ni är en av dem. som hjälpa titi att hälla svenskarna i
förtryck.»
Han tvärstannade, gjorde belt om och skubbade i väg tillbaka
till sitt sovrum. Jag undrade, om han kanske gripits av en plötslig
ångerkänsla över sina förhastade ord och ämnade blidka mig med
en sup eller något annat. Men ban visade sig icke mer. Det var
hans sätt att bjuda farväl: att belt enkelt vända ryggen lill och gå.
Det gör mig ont atl säga det, men jag har råkat sa många figurer
lika dessa, att jag ibland känt mig frestad att taga dem för att vara
typiska svensk-amerikaner. Så illa är det emellertid icke.
I sina memoarer berättar tidningsagenlcn C. G. Hendin: i-"ör
mänga är sedan gjorde jag under min vistelse i Chicago en
ringa väntjänst till en landsman, som sedermera flyttade ut till
Nebraska ocb där bosatte sig. Jag träffade honom där långt efteråt,
och han önskade då på något sätt återgälda den omtalade
väntjänsten. Någon belöning önskade jag icke, ocb jag kunde för
resten icke påminna mig att ha i ringaste mån bistått honom.
Jo’, sade han, när jag jämte flera andra för många år tillbaka
anlände från Sverige lill Chicago, blevo vi instuvade i ett bushäl.
som man kallade hotell. Du kom dit för att hjälpa där möjligen
boende svenskar och log oss alla med lill en kyrka, där vi blevo
bekanta med goda och vänliga landsmän, som sörjde för, att vi
fingo anställning och lönande arbete. Det är ej mer än billigt,
att du låter mig på något säll återgälda denna vänlighet’?’ —
Jag fordrar ingenting , sade jag. men om du har tid och lust att
skjutsa mig och göra mig bekant med dina grannar, vore jag
tacksam.’ Detta lovade ban och höll också silt löfte, överallt, där
vi färdades fram. skrodcrade ban om vilken barmhärtig samarit
jag varil mol honom och andra. I"fleràt sände jag honom tidningen
fritt för tre månader och sökte också på annat sätt gottgöra för det
besvär jag förorsakat honom. Ett par veckor efter jul mottog
jag elt brev, vari ban bl. a. tackade för tidningen, som han var
särdeles belåten med. Omkring tre veckor därefter, då de tre
månaderna för tidningen voro tilländalupna, skrev ban ett oförskämt
brev till redaktionen och påstod, att tidningen hade ett sådant
innehäll, att han ej längre önskade den i sitt hus. Den vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
