Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Doktor Barnardos barnhem — ett stordåd i den kristliga filantropiens historia (Sydsvenska Dagbladet 15/4 1928)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
nande endast existerade i vissa författares fantastiskt
utsmyckade tendensromaner.
Djupt uppskakad trodde Barnardo till en början, att
den spenslige pilten framför honom utgjorde ett
undantagsfall. Lille Jim försäkrade emellertid, att det fanns
massor av pojkar, som "inte bodde någonstans", och
Barnardo beslöt att omedelbart taga reda på om detta till
synes orimliga påstående kunde vara sant. Sedan han
rikligt förplägat den värnlöse lille kringstrykaren och lovat
honom ’en bädd för natten, bad han honom därför visa
vägen till någon av de platser, där de hemlösa pojkarna
brukade hålla till. Jim var genast redo och tog ledningen
under en vandring, som vid midnattstid förde dem ett gott
stycke in i Houndsditch, det illa beryktade judekvarteret.
Här, i en labyrint av smala gränder, förfallna kåkar och
tjuvnästen, där mången Fagin lärde ut sina knep till
småpojkar av Oliver Twists typ, kunde vem som helst känna
sig kuslig till mods. Jim, helt oberörd av omgivningen,
trippade emellertid på med sina bara ben och drog
slutligen sin välgörare in i ett gammalt övergivet magasin,
dit allsköns bråte slängts undan. Barnardo var ivrig att
stryka eld på den ena tändstickan efter den andra, men
fastän han lyste bak lådor och tunnor och avfallshögar,
så kunde han inte finna några pojkar.
"Jaså, ja här vågar de sällan stanna för polisens skull,
men vänta bara", lugnade Jim, och därmed klättrade han
uppför en angränsande mur och lyckades även hjälpa sin
nyförvärvade vän över till taket på ett å andra sidan
muren beläget skjul. I det svaga månskenet avslöjade sig
nu för den häpne filantropens ögon en syn, som han aldrig
glömde. Det var elva pojkar, de flesta i åldern 9—14 år,
som här, på det hårda och kalla plåttaket, funnit en
sovplats för natten. Med bleka och utmärglade anletsdrag,
somliga med benen nere i takrännan, utan någonting an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
