De drabbat samman med dunder och knall
I höstdagens ljusningstimma.
Det smattrar från gravar och dikesvall,
Det blixtrar i gulgrå dimma.
Kanonen plöjer bland rök och damm
I åkern för blodigt säde,
Och fäktande fylkingar flyttas fram
Som brickorna på ett bräde.
Att segra, segra i dagens kamp
Är ringaste ryttares tanke
Ännu, då han fallande griper i kramp
Sitt tag om springarens manke;
Och pikenerarn riktar sitt järn
Ur markens blodpöl att stinga
Den överridande kyrassiärn,
Som brusar på löddrig bringa.
Soldaten blint in i faran går,
Att döda och dö är hans gärning,
Men fältherrn han ser, huru spelet står,
Och kastar sin tunga tärning.
Där är han, där syns han i sträckt galopp,
Se, plymen på hatten nickar!
I kyller hans jättegestalt söks opp
Av vänners och fienders blickar.
Sin sviktande flygel han själv för an
Och leder i handgemänget.
Han vågar sitt liv som en simpel man,
Och skidan är tom i gehänget.
Nyss var det hövdingen blott — i hand
Den korta staven med tuben.
Med klinga dragen, med blick i brand
Nu Mikael är det, keruben —
Nyss krigarekungen med rynkat bryn,
Behärskande drabbningens vimmel;
Nu ärkeängeln, som slår ur skyn
Och vänder om till sin himmel.
»Framåt över graven i segerfärd,
För oss filistéerna flykte!
Framåt med Herrans och Gideons svärd,
I dag våra mödor vi lykte!»
Han bärs som på stormens vingar framåt
I dimman, där salvorna braka.
Likt hagel det smattrar mot harneskplåt,
Och hästarna stryka tillbaka.
»Framåt, mitt småländska rytteri!
Framåt, mina tyska bröder!»
Förgäves, förgäves — de efter bli.
Då ropas det: »Konungen blöder!»
I famnen på Pappenheims mörka tropp
Hann ingen den vacklande följa.
Det gula kyllret slöks ensamt opp
Av järnmännens rasslande bölja.
Ett anskri, som går genom märg och ben:
»O Gustav, vår konung, vår fader!»
Med båda linjerna smultna till en
Gå rytande fram hans brigader.
Nu flyktar kroat, och nu viker vallon,
Och stupade manshögt begrava
Friedländarens kallnade, stumma kanon —
Sin seger martyren skall hava.
Det feltes ett ord i hans hjältedikt,
Det ordet, som kröner bedriften;
De sörjande veta att fylla sin plikt,
I blod ge de slutunderskriften.
De segrat. På fältet i skön parad
De hedra sin älskade herre,
Men fallna beteckna slagordningens rad,
De levande äro de färre.
* * *
Vid Lützen, på bakgrund av aftonskyn,
Med dimmiga droppar på kinden
Jag såg det — en blodig, dallrande syn,
Som flyttades undan av vinden.
