Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
hvilka uppstå, först då ett visst antal egenskaper bortklufvits. Jag
har redan med afseende på lödnervighetsegenskapen visat, att
denna — om jag så får säga — hindrar mutationen, d. v. s. först
då denna egenskap bortklufvits, så att vi få hvitnerviga individer,
kunna vissa af mutanterna uppträda. Med afseende på
nervfärgsegen-skapen äro de således tydliga recessiva former. Att de äfven äro
det med afseende på andra egenskaper, att de således äro
minus-kombinationer, visas vidare däraf, att de vid korsning med
stamarten vid den redan i Fx försiggående klyfningen uppträda i mindre
°/o än denna. Dominansen ligger således åt stamarten till, och
fattar man denna som uttryck för närvaron af positiva enheter —
hvilket är den allmänna åsikten bland ärftlighetsforskarna — skulle
således stamarten innehålla flera positiva enheter än mutanterna.
Mest frappant visas emellertid mutanternas natur af
recessivkombinationer däraf, att de vid korsning med hvarandra syntetiskt
uppbygga stamarten. Här ha vi precis samma förhållande som
påvisats för t. ex. Latin/rus oderatus och Antirrhinum majus, att vissa
färgvariationer vid korsning uppbygga vildformens färg, eller för
möss och dufvor, att vissa färgraser vid korsning ge en bastard
med husmusens och klippdufvans färgdräkt.
I likhet med Gates ocli de Vries anser jag emellertid O.
gigas bilda ett undantag1), så till vida som den tydligen är en
pluskombination. Jag stöder emellertid denna min uppfattning
icke på det funna dubbla kromosomantalet hos denna mutant, utan
därpå, att den vid bastardering med stamarten ger helt annat
resultat än öfriga mutanter. I Fj utklyfves således ej mutant och
stamart, såsom annars i mutationskorsningarna, utan Fx blir
enhetlig och starkt erinrande om O. gigas. Dominansen ligger
således åt O. gigas till. I följande generationer skulle enligt de Vries
den ifrågavarande bastarden hålla sig konstant.
För tolkningen af O. gigas natur synas mig följande fakta vara
viktiga.
Ur O. Lamarckiana har jag erhållit tvenne gigas-mutanter, af hvilka
ingendera öfverensstämmer med de Vries’ form, utan båda beteckna
gradationer mellan O. Lamarckiana och denna. Den ena, som jag
erhöll 1911, visade svagt utpräglade g^as-karaktärer och var äfven
habituellt närmast af Lamarckiana-typ, så att den i en stor kultur,
där man ej kunnat undersöka hvarje individ för sig, säkerligen
’) Äfven O. rubrinervis torde, åtminstone med afseende på
inliorescenspigmente-lingen vara en pluskombination.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
