Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
l)e 4 fullt utvecklade mätte i längd 26—34 centimeter, af hvilka axen
upptogo 14—18. Dessa voro utefter hela sin längd tätt beväxta med i
spiral sittande blad af ungefär samma form som rotbladen men högst
varierande storlek, nedifrån uppåt aftagande från en längd af 3—4
centimeter, skaft och skifva tillsammans, ocli en största bredd af mera än
2 centimeter till en längd af endast några få millimeter och en bredd
af 1—2 millimeter. I ett ax höllo de största bladen ända till 9
centimeter i längd och något öfver 3 i bredd. Öfvergången från den
stor-bladiga till den småbladiga delen var i detta ax mycket tvär; i de öfriga
skedde den mera småningom. Man kunde dock i alla axen skilja emellan
en storbladig och en småbladig del.
Blommor hade ej utvecklats i alla bladvecken. I de nedre funnos
fruktkapslar med i vissnadt tillstånd kvarsittande blomkronor och
ståndare.
A. Axel W. Lund.
För formen utmärkande är, såsom af ofvanstående beskrifning
framgår, högbladens starka utveckling och förvandling till mellanblad i nedre
delen af axen. Den öfverensstämmer sålunda närmast med de former
af Plantago major: f. braeteata och /. rosea, hvilka genom H. de Vries’
undersökningar (Die Mutationstheorie I p. 129 & 433 och II p. 527) på
sista tiden tilldragit sig botanisternas särskilda uppmärksamhet.
Red.
Scirpus parvulus i Norge.
Den gang jeg sendte dr. Selim Birger den liste over norske
vokse-steder for Scirpus parvulus Roem. et Schult., som er indtat i hans
avhandling om denne plante i »Sv. Bot. Tidskr.» 1912 s. 608—618, hadde
jeg desværre överset de voksesteder prof. Axel Blytt anfører i sine
»Nye bidrag til kundskaben om karplanternes udbredelse i Norge» (Chra.
Vid. Selsk. Forh. 1886, n:o 7, s. 9 og 1892, n:o 3, s. 19). Der er ingen
grund til att tvivle paa rigtigheten av de ber efter E. Ryan anførte
voksesteder ved Fredriksstad og heller ikke de efter J. Dyring anførte
i Eidanger; disse sidste maa forøvrig antas at være identiske med de
Dyring selv i en senere avhandling (Flora grenmarensis, Nyt mag. f.
naturv., bd. 49, 1911, s. 156) anfører fra Eidanger. Disse sidste er, med
Dyring som kilde, opført i min liste.
Bergen, december 1912.
Jens Holmboe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
