- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Första årgången (händelserna 1923) /
209

(1924-1944)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sol och atomer. En kosmisk nyårsrevy av Ansgar Roth

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Märkligast är den vid nyårsskiftet 1923 av Coster och Hevesy i Köpenhamn
gjorda upptäckten av hafnium, det nya grundämnet med numret 72 i det periodiska
schemat. Endast fem platser återstå nu obesatta, av vilka n:r 43 och 75 äro homologer
till mangan, 61 en sällsynt jordmetall, 85 ett med jod besläktat element och 87
en alkalimetall (troligen radioaktiv). Betecknande är, att alla dessa saknade ämnen
ha udda atomnummer. Udda element äro sannolikt mindre stabila; det är därför
mycket möjligt, att dessa fem ämnen icke existera eller ock finnas i alltför små mängder
på jordytan. Hafnium är alls icke så sällsynt. I handeln tillgängliga »rena» zirkonsalter
ha visats innehålla ända till fem procent av det nya ämnet. Ett av V. M. Goldschmidt
och L. Thomassen i Kristiania funnet zirkonmineral, al vit, utgöres till 15 % av hafnium.
Det av prof. L. F. Svanberg i Uppsala (1845) funna ämnet »norium» var sannolikt
identiskt med det nu ånyo upptäckta grundämnet, ehuru ett sådant antagande är
omöjligt att nu bevisa. Omfattande undersökningar av hafniums optiska, röntgenologiska,
magnetiska och kemiska egenskaper ha utförts i Köpenhamn och till alla delar
bekräftat Bohrs teoretiska slutsatser.

Strålningens hemlighetsfulla mekanism.

Bohrs atommodell brukar ofta liknas vid ett planetsystem i miniatyr. Men
liknelsen haltar i några väsentliga punkter. Om en främmande himlakropp genomkorsar
vårt solsystem, så ändras alla planeternas banor för evärdliga tider. Men om en
alfapartikel eller en elektron tränger in i ett atomsystems innandöme och, såsom ofta
händer, spränger loss en av dess elektron-satelliter, då rekonstrueras atomen inom
mycket kort tid och återställes i fullständigt samma skick som före katastrofen. Det
är vid denna rekonstruktion, som den absorberade energien åter frigöres i form av
röntgenstrålning eller vanligt ljus. Den celesta mekanikens lagar gälla icke ens
approximativt i den mikrokosmiska världen; de försök, som gjorts att genom
störningsräkningar lösa den neutrala heliumatomens trekroppsproblem, ha strandat. Redan detta
relativt enkla fall är ännu fullständigt oförklarat; ingen av de många modeller, som
föreslagits och beräknats, motsvarar erfarenhetens vittnesbörd. Även kvantateorien ger
liksom den klassiska mekaniken en karrikerad bild, som i invecklade fall föga
motsvarar verkligheten.

Under sådana förhållanden är det av största vikt, att vår bristfälliga kunskap om
atomernas spektra utvidgas på experimentell väg. Heliums bågspektrum kan sägas
vara fullständigt känt, sedan Lyman nu funnit fyra hittills obekanta linjer i dess
yttersta ultravioletta del. Ännu viktigare är, att det ljus, som utsändes från tre- och
fyr-faldigt ioniserade atomer, för första gången studerats av Paschen och Fowler. De
spektra, som emitteras av natrium, magnesium, aluminium och kisel (med
atomnumren II—14) vid infångandet av den elfte elektronen, ha visats vara, även i detaljer,
utomordentligt lika — i full överensstämmelse med den Bohrska teoriens fordran.
Överraskande är däremot upptäckten, att dessa ämnens absorptionsspektra äro av
annan typ och regleras av andra kvantumtal än man hittills antagit.

, En faktor, som hittills föga beaktats, är effekten av de magnetiska fält, som
alstras vid elektronernas virveldans kring atomkärnan. Sommerfeld har gjort sig till
tolk för den djärva tanken, att dubbleringen av vissa linjer, t. ex. av natriums bekanta
gula D-linje, i verkligheten är en Zeemann-effekt, d. v. s. en verkan av magnetiska
krafter. Att de kemiska krafterna på så sätt orienteras inom atomerna, är av särskild

— 209 —

14 — 23368.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 20:36:05 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svda/1923/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free