Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sol och atomer. En kosmisk nyårsrevy av Ansgar Roth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betydelse vid de molekylära föreningarna — ett problem som ingående studerats av
W. Kossel och K. Fajans.
Atomens kärna — materiens energimättade verkstad.
Allt, som hittills berörts i denna översikt, har avhandlat materiens »skenbara»
egenskaper, som tillskrivas atomernas och molekylernas elektronhöljen — deras
»atmosfärer». Försöker man att från denna bedrägligt skimrande yta tränga till djupet,
in i atomkärnans innandöme, träffar man där en värld, nära nog lika främmande och
otillgänglig för våra sinnesorgan som »das Ding an sich». Om icke de radioaktiva
fenomenen funnes, skulle vi sannolikt fortfarande leva i fullständig okunnighet om
atomkärnans sammansättning och funktioner. De aktiva elementen, som oavbrutet
sönderfalla, äro kanhända relikter från jordens skapelsemorgon. Någon möjlighet att
påskynda processen och på så sätt exploatera radiums oerhörda energikälla för
mänskliga syften torde knappast finnas. Sir Ernest Rutherford, den främste kännaren av
dessa fenomen, betvivlar numer den icke minst av relativisterna omhuldade
föreställningen, att även de inaktiva ämnenas atomkärnor inrymma kolossala fonder av latent
energi. Dessa ämnens energi är troligen sedan länge förbrukad, bortslösad i rymden
och kanske uppsugen av Vintergatans kosmiska töcken.
En atoms kärna är, i trots av sina diminutiva dimensioner, ett ytterst
komplicerat system. Ehuru materiens täthet här är många billioner gånger större än
tätheten i det tyngsta element, måste kärnan, därest den kunde iakttagas med ett
tillräckligt starkt förstorande mikroskop, visa en diskontinuerlig struktur. Kärnan
innehåller såväl protoner som elektroner, vilkas dimensioner säkerligen äro små i jämförelse
med deras inbördes avstånd. Rutherfords experiment visa, att grundämnen med udda
atomvikt, t. ex. aluminium, innehålla vätekärnor, som inom aluminiumatomen kretsa
runt de centrala hehumkärnorna, av vilka var och en i sin ordning är uppbyggd av
fyra tätt sammanpackade protoner (vätekärnor) och två elektroner.
Men ingen kan säga, om dessa materiens minsta byggnadsstenar verkligen äro
enkla och odelbara. De kunna kanske i sin tur visas bestå av ännu långt mindre
enheter. Prof Max Wolf föreställer sig, att denna kedja av allt mindre mikrokosmiska
system är oändlig. Han antager också, att vårt stjärnsystem — Vintergatans
gigantiska lins — ingår som enhet i ett system av högre ordning. Alla »vintergator» av andra
ordningen bilda tillhopa ett system av tredje ordningen o. s. v. Universum blir på så
sätt oändligt både uppåt och nedåt, både utåt och inåt.
Av denna fantastiska mångfald kunna vi endast studera den lilla del, som är
åtkomlig med våra vetenskapliga apparater och metoder. Elektronen är den minsta
enhet, som vi för närvarande känna, Vintergatan den största. Människan själv
intager en central plats i universum, nära mitt emellan dessa kvantitativt extrema
an-tipoder. Utsikten åt båda håll är begränsad. En inom atomen kretsande elektron
har jämförts med en mygga i en katedral; förhållandet mellan Vintergatan och
he-liumatomens dimensioner uttryckes genom ett tal med minst 30 siffror. Inom detta
ginungagap har forskningen fritt spelrum. Och det borde ju vara tillräckligt för den
mest vittsvävande fantasi.
— 210 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
