- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Första årgången (händelserna 1923) /
265

(1924-1944)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rundradio

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Proceduren vid uppsökandet av en viss station på viss våglängd genom att ändra
kondensatorer eller spolar hos mottagaren kallas avstämning. Då mottagaren är avstämd för samma
våglängd, som sändaren arbetar på, är den via etern inkopplad till denna och de ljudvågor,
som lämna mottagarens hörtelefoner, överensstämma med dem som träffa
sändarstationens mikrofon.

De mottagna radiovågorna kunna emellertid ej direkt inverka på hörtelefonen, utan de
måste först behandlas (likriktas) med en anordning, som kallas detektor. Efter att ha
passerat detektorn ha de av radiovågorna burna ljuden blivit framkallade så att de kunna
återges av de inkopplade hörtelefonerna. En vanlig detektoranordning är kristalldetektorn,
bestående av en kristall av något mineral, vanligen blyglans, samt en mot denna kristall
vilande metallspets. En modernare detektoranordning, audionlampan, kan bringas att ge
mycket bättre ljudstyrka än kristalldetektorn.

Audionlampan är emellertid främst avsedd för förstärkning av radiosvängningarna
från antennen eller ljudströmmarna från detektorn och har i dessa funktioner blivit den
viktigaste apparaten inom radiotekniken. Dess verkan består däri att radiosvängningar
eller elektriska ljudsvängningar bringas att släppa på eller strypa av den jämförelsevis
starka strömmen från ett elektriskt batteri och på detta sätt dana en förstärkt kopia av sig
själva. En audionlampa kan på detta sätt direkt förstärka svängningar omkring tio gånger.
Anordningens nackdel är att det behöves två batterier för dess drift, ett
ackumulatorbatteri på 4—6 volt för upphettningen av en glödtråd samt ett torrelementsbatteri på 25—100
volt för att leverera strömmen till de förstärkta svängningarna.

Genom en anordning med två spolar, som äro vridbara i förhållande till varandra, kan
en del av de förstärkta svängningarna återföras till samma audionlampa och ånyo förstärkas.
Denna anordning kallas återkoppling och medgiver, om den utnyttjas fullt, många hundra
gångers förstärkning.

Då flera audionrör användas för förstärkning, kopplas de så att de från en lampa
kommande förstärkta svängningarna ledas till det nästföljande röret för att där ånyo undergå
förstärkning. Om ett rör förstärker 10 gånger, skulle således 2 rör teoretiskt ge en
förstärkning av 100 och tre rör av 1,000 gånger. Förstärkning med audionlampor kan anordnas
enligt två olika principer. Vill man uppnå stor räckvidd, böra de av antennen uppgångade
svängningarna direkt förstärkas genom särskilt kopplade lampor för s. k.
högfrekvensförstärkning. Önskar man däremot större ljudstyrka hos de stationer som kunna höras med
blott detektor, böra lampor för lågfrekvensförstärkning finnas. En mottagare med en
kombination av lampor för både lågfrekvensförstärkning och högfrekvensförstärkning
medgiver, att även mycket avlägsna stationer kunna mottagas med god ljudstyrka.

I de affärer, som sälja radioapparater, finnes ett stort antal typer att välja emellan från
de enklaste kristallmottagare till audionlampsmottagare med ett eller flera rör. Vilken
apparat som är den mest passande beror på önskemålen beträffande räckvidd och
ljudstyrka. Man bör även taga hänsyn till effektiviteten hos den mottagningsantenn man är
i stånd att sätta upp. På landsbygden och i villasamhällen möta nästan aldrig några
hinder för uppfästandet av en luftantenn av det välbekanta slaget, bestående av en eller flera
trådar av 20—50 meters längd på en höjd av 10 à 20 meter över marken. En enkel
mottagare med kristalldetektor kan med en dylik antenn användas för rundradiomottagning
från en större station intill ett avstånd av tre eller fyra mil. Vid en audionmottagare med
en lampa och försedd med variabel återkoppling kan den säkra mottagningsdistansen bli
minst tiodubbelt större än vid kristallmottagaren. I södra Sverige kunna vintertid de
engelska rundradiostationerna fullt förståeligt mottagas med enrörsmottagare. Ljudstyrkan
och räckvidden är i stort sett större för apparater med flera rör än med färre, dock utgör
detta ej något hinder för att förvånande resultat kunna uppnås även med relativt enkla
apparater. Radioamatörer bland Svenska Dagbladets läsare ha sålunda i flera fall lyckats
mottaga amerikanska rundradiostationer med användande av blott en detektorlampa och
en lampa för lågfrekvensförstärkning. Luftantennens effektivitet blir större ju högre dess
trådar äro belägna över marken, ty desto bättre blir då dess grepp på etern. Där vatten-
eller värmeledning finnes, kan endera av dessa användas till jordledning, men i annat fall
bör en stor metallplåt nedgrävas i ett fuktigt jordlager och genom en grov ledningstråd
förbindas med mottagarens jordledningsklämma.

Inom städer och stadsliknande samhällen är det emellertid vanligen förenat med stora
svårigheter att uppmontera en utomhusantenn av vanligt slag. Man får då reda sig så
gott man kan med primitivare anordningar såsom exempelvis trådar, som uppspänts
inomhus, eller förefintliga belysningsledningar eller telefonledningar. Härvid blir

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:03:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svda/1923/0267.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free