Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Annus Medicus 1924. Av professor Torsten Thunberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
akutiseringen i början av 1922 nedgick. Under 1924 har utkommit den s. k.
influensa-kommiténs rapport, resultatet av en på initiativ av Svenska Röda korset igångsatt
utredning under ledning av framstående läkare rörande influensans förebyggande och
behandling. Det är på erfarenheten från den våldsamma influensaepidemien 1918—
1919 och dess efterdyningar, som rapporten bygger. Resultatet av utredningen är
att vi veta mycket litet i denna viktiga fråga och att våra resurser äro skäligen
ineffektiva gent emot den epidemiska influensan. Något ens tillnärmelsevis säkert medel
att förekomma en influensaepidemi ha vi ej, enligt kommitténs uttalande. Så saknas
alltjämt en praktiskt användbar skyddsympning mot den rena influensan. Mot de
farliga komplicerande infektionerna torde en viss effekt, så att dödligheten i dem
nedbringas, kunna ernås genom specifik ympning. Ett annat sätt att nedbringa
dödligheten ligger i isolering på epidemisjukhus av de farligaste sjukdomsfallen, de som
äro förbundna med lunginflammation. Just från dem synes den farligaste, mest
dödande formen av smitta spridas. — Vad beträffar behandlingen av sjukdomen sakna
Fig. I. Anmälda influensafall ig ig—ig24.
150000
100000
50000
—1
/
k,. A . 1
150000
100000
50000
1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924
vi alltjämt något medel med »specifik» verkan, alltså ett medel riktat mot själva det
förorsakande smittoämnet eller mot de gifter, som det bildar.
Den epidemiska sjukdom, som man inom vårt land snarast skulle kunna hoppas
att få bukt på inom överskådlig tid, är difterien. Redan föreligger en förebyggande
metod gent emot denna sjukdom, färdigutarbetad och även i betydande utsträckning i
utlandet prövad, och det innebär ingen överdrift att påstå, att den befunnits fylla
rimliga anspråk. Det är den s. k. toxin-antitoxinmetoden, som med detta omdöme avses.
Särskilt i samband med det s. k. Schick’ska provet för bestämmandet av graden av
mottaglighet har uppenbarligen toxin-antitoxinmetoden en viktig uppgift att fylla.
Då difteribaciller slagit sig ner t. ex. på svalgets slemhinna, är det genom ett av
dem bildat, till blodet inströmmande giftigt ämne, ett toxin, som de utöva sin
skadeverkan på organismen. Organismen söker skydda sig mot toxinet genom bildandet
av ett motgift, ett antitoxin, och utgången av sjukdomen beror på, om kroppens
förmåga att bilda antitoxin är tillräckligt snabb och stark. Ett icke ringa antal fullvuxna,
och även litet äldre barn, disponera av naturen i sitt blod en så stor antitoxinmängd,
att de aldrig riskera ett insjuknande i difteri. Det innebär nu ett stort framsteg, att
— 70 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
