Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musiklivet 1924. Av M. Pergament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Musiklivet i Sverige ig24.
Av M. Pergament.
o
Aret 1924 medförde en ytterligare minskning av det utländska inslaget i Sveriges
musikliv. Liksom under det närmast föregående året var anledningen även
^ nu och i ännu högre grad än förr den, att trollglansen kring den svenska valutan
började blekna bort. De få stater, för vilka den ännu kunde utgöra en frestelse, lågo
antingen för långt borta, eller också hade de ingenting av högre konstnärligt värde att
bjuda på. Att Sverige icke är något lämpligt experimentalfält för andra klassens eller
blott halvfärdiga konstnärer har man utomlands småningom fått klart för sig. Dessa
omständigheter ha naturligtvis kommit den inhemska konsten till godo.
I Stockholm präglades musiklivet av två genomgripande förändringar. Den första
gällde Kungl. teatern, vars nye chef, hovsångaren John Forsell, energiskt och
målmedvetet sökte främja institutionens konstnärliga verksamhet. Betecknande för den
nya regimens aktivitet var, att repertoaren t. ex. — så långt det är möjligt — noga följde
ett för hela säsongen i förväg uppgjort och publicerat program. Vidare undvek hr
Forsell gästspel av utländska förmågor. De få gäster som sjöngo, voro alla svenskar:
Julia Claussen, Karin Branzell, Josef Hislop och John Forsell själv, vilken uppträdde
i några av sina bästa roller. Märkligare nyheter införlivades icke med Operans
repertoar. De tre nya verk som tillkommo voro: Schillings »Mona Lisa», d’Erlangers »Noél»
och Sibelius’ melodram »Scaramouche». I gengäld drogos en del gamla operor fram ur
glömskan och flera nya uppsättningar och nyinstuderingar ägde rum. Bland de senare
fäste man sig vid Glucks »Orfeus», Webers »Friskytten» och framför allt vid Wagners
»Nibelungens Ring», i vilken förste hovkapellmästaren Armas Järnefelt debuterade som
regissör. Hovkapellet framförde förutom en hel del nya verk även »La Damnation du
Faust» av Berlioz. Slutligen bör även teaterns »Svenska vecka» nämnas, varvid bl. a.
Andreas Halléns opera »Valdemarsskatten» uppfördes med John Forsell i titelrollen.
Den andra stora förändringen ägde rum i Konsertföreningen. Efter ett tioårigt
hängivet och fruktbärande arbete i föreningens tj änst lämnade professor Georg
Schnée-voigt med vårterminens utgång sin post som orkesterns förste dirigent. Några månader
före sin avgång dirigerade han den festkonsert, med vilken konsertföreningen firade
sin tioåriga existens. Därvid medverkade hovsångaren John Forsell och dr Wilhelm
Stenhammar som solister. Föreningen lyckades icke genast få tag i en ny förste
dirigent och nöjde sig därför med ett provisorium: ett tiotal dirigenter som avlöste
varandra och Dland vilka två voro svenskar, nämligen hovkapellmästaren Adolf Wiklund
och tonsättaren Kurt Atterberg. Bland gästerna under året väckte fransmannen
Rhené-Baton, dirigent för Pardeloup-orkestern i Paris, den största uppmärksamheten. Tre
svenska orkesternyheter framfördes: Josef Jonsons symfoni »Nordland», Hilding
Rosenbergs »Variationer och Parsacaglia över ett eget tema» samt M. Melchers »Elegi».
Bland utländska nyheter må framhållas: Carl Nielsens häftigt omstridda Symfoni n:o 5,
engelsmannen Arnold Bax’ Ess-dursymfoni och Sibelius’ senaste verk »Fantasia
sin-fonica», som under mästarens egen ledning uruppfördes i Stockholm.
Kammar musikföreningen gav sina sedvanliga konserter och förmedlade därvid
bekantskap med en del nya verk, bl. a. genom Meredyllkvartetten, som ställde sin för-
— 81 —
6 — 2443-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
