Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern 1924. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o
A
Teatern ig24.
Av August Brunius.
ret 1924 kommer icke att få något av de högsta betygen för dramatisk-sceniska
prestationer, om någon gång en vis teaterhistoriker skall sitta till doms över
det året och andra år. Det betecknar ingen synnerligt frisk och ny insats i den
vardagliga teatern vare sig med sin vårliga eller hösthga säsonghalva. I vissa avseenden
skulle man kunna tala om detta år som man talat om några föregående.
Stockholmsteatern synes till och med nästan mer än annars bunden vid en viss banal dramatisk
importvara, där vart annat stycke är en hacka och blir glömt lika raskt som det fallit.
Anblicken av året i sin helhet skulle sålunda kunna synas ganska tröstlös.
Skulle kunna synas — men rättvisan ligger som vanligt mitt emellan fördömande
och approberande. Obestridligen har det länge rått en förvirring eller osäkerhet i
repertoarval, som dock icke enbart får läggas teatrarna till last. Vi leva nämligen i
en brytningstid då en ny generation dramatiker håller på att arbeta sig fram. De äro
debutanter om än aldrig så begåvade — hrr Géraldy, Raynal, Sutton Vane,
Pär Lagerkvist, Ronald Fangen, Runar Schildt och vad de heta. Aldrig förr
ha teatrarna så liberalt och girigt gripit efter den unga och nya dramatiken som nu.
Läs i trovärdiga urkunder historien om hur de unga Björnson, Ibsen, Strindberg,
Heiberg behandlades av sin samtid! Det år som nu gått till ända har framfört ett
så farligt stycke som Lagerkvists Den osynlige och vunnit en liten seger med det.
Samma år har givit plats på repertoaren för ytterligare fyra svenska nyheter
(Äventyrens värld på Dramatiska Teatern, Lyckoriddaren och Vad kvinnan vill på Svenska
Teatern, Kungens Amour på Komediteatern), en norsk nyhet (Ronald Fangens Syndafall)
två franska (Älska och Knock), två italienska (Vendetta samt Gryningen, Dagen och
Natten), en spansk (Mors rival), en rysk (Höstens viohner), en tysk (Flamman).
Intet av dessa stycken är obetydligt, flera äro starka saker. Bland repriser skall Othello
med de Wahl och Lars Hanson länge stråla med stark glans. Av lättare gods äro
Herrans vingård och Dulcie värda att hållas i minne för det friska spelets skull.
Det är i och för sig icke något klent facit. En jämförelse med resultaten i
Kristiania och Köpenhamn måste utfalla till förmån för Stockholm. Några rollskapelser
äro redan nämnda. Därtill böra läggas Gustaf Molanders och Maria Schildknechts
huvudpersoner i Den osynhge, Tora Tejes roll i Älska, Harriet Bosses i Mors rival,
Winnerstrands typ i Knock, Ivan Hedqvists och Inga Tidblads i Marie Odile, Pauline
Brunius’ i Vad kvinnan vill, Gösta Ekmans i Vendetta, Tollie Zellmans i Dulcie, Märta
Halidéns i Kungens Amour. När man drar sig till minnes allt detta, stycke för st^^cke,
person för person, skulle man kunna ha, rätt att tycka att den kinkiga
Stockholmspubliken är ganska bortskämd. Men det är kanske icke god politik att säga det rent ut.
Otvivelaktigt kan Stockholmsteatern bli bättre, till och med mycket bättre än den nu
varit några år — med en utvald repertoar, en säker rollbesättning, ett koncentrerat
och intensivt arbete bakom, och framför allt en mera konstnärhg dekorativ form.
Ett sådant drama som Graven under Triumfbågen, givet i årets sista stund,
uppväger en hel rad av tomma och enkla vardagsstycken och visar vad
Stockholmsteatern kan prestera som bäst.
— 83 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
