Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosmos och kaos. Av Ansgar Roth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kansk astronom, har ännu icke bekräftats. Ehuru i och för sig ingalunda osannolik,
beror uppgiften kanske på något missförstånd av amerikanska sensations]ägare.
Den bästa eller enda hland världar?
Enligt den engelske fysikern J. H. Jeans’ undersökningar har planetsystemet
uppstått därigenom, att ett främmande världsklot av stora dimensioner för åtskilliga
milliarder år sedan kommit vår sol relativt nära, varvid en väldig stormflod svept
fram över solens yta. Denna har på grund av övriga världskroppars inverkan brustit
sönder, först i två kvastformiga knippen — en spiralnebulosa i miniatyr - - därefter i
smärre partier, de nuvarande planeternas embryon. Men avstånden i rymden äro
så gigantiska, att sannolikheten för ett sådant möte mellan två stjärnor i Vintergatan
är nästan lika med noll. En gåmg har det verkligen ägt rum — jordens existens är det
levande beviset därpå. Men man kan, om denna kosmogoni är riktig, våga ett mot
tusen billioner på att vårt lilla klot är det enda bebodda bland världarnas myriader.
(Nämnda rendez-vous kan dock ha haft liknande följder även för den andra
kontrahenten.)
Denna kosmiska solipsism har emellertid nu övergivits av Jeans själv. Starka skäl
tala för att stjärnorna i urtiden varit mycket tätare g\^ttrade än nu och sannolikheten
för ett möte alltså något större. Viktigare är, att stjärnornas livslängd numer skattas
vida högre än ens en geolog någonsin vågat drömma om. Om man får räkna med
tolvsiffriga eller ännu större tal, kommer frågan i helt ny dager. Under sådana
förhållanden blir sannolikt, att otaliga solar äro begåvade med planetsystem av samma
art som vårt. Föreställningen om de bebodda världarnas flertal har fått ett nytt stöd.
Materien en beständig form av energi?
En ny enligt förutvarande tidsbegrepp nästan outtömlig fond av energi
levereras av materien själv, vars minsta byggnadsstenar antagas vara av elektrisk art. Om
den materiella massan är en form av energi, så är det tänkbart, att denna förintas vid
strålningen, d. v. s. övergår i en energetiskt sett ny existensform. Denna med Einsteins
tankebanor besläktade uppfattning har under det gångna året fått ett starkt stöd
genom en undersökning av den berömde engelske astronomen A. S. Eddington, som
visat att stjärnornas ljusstyrka uteslutande beror av deras massa. Den klassisk
vordna teorien för en stjärnas utveckling från röd till vit jättesol och därefter genom
dvärgserien till en röd pygmé kan således endast upprätthållas, om massan får antagas
ständigt avtaga under loppet av stjärnans tillvaro. Solens slösaktiga levnadssätt,
hittills en gåta-för astrofysikerna, får härmed en förklaring. När inkomsterna icke
räcka till, så får man ta av kapitalet. Solen har god råd; ehuru den i varje sekund
förlorar fyra millioner ton i vikt, dröjer det dock i 150 milliarder år, innan dess massa
minskats med en procent!
Eddingtons märkliga upptäckt revolutionerar uppfattningen om stjärnornas inre
beskaffenhet. De s. k. »vita dvärgarna», till vilka får räknas en nyupptäckt drabant
till Mira i Valfisken, äga en täthet femtiotusen gånger vattnets, men befinna sig dock
i gasformigt tillstånd. Förklaringen är, att atomerna vid den utomordentligt höga
temperaturen, i stjärnans centrum uppgående till milliontals grader, förlorat alla eller
nästan alla de kring atomkärnan kretsande elektronerna. En sådan »ioniserad» atoms
volym är blott en milliondel av en normal gasatoms rymd och har således trots den
enorma tätheten samma armbågsrum.
— 90 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
