Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetsmarknad och arbetskostnader 1924. Av redaktör Th. Swedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arbetsmarknad och arbetskostnader
1924.
Av redaktör Th. Swedberg.
D
et för arbetsmarknaden utmärkande under 1924 var dels en reducering av
arbetslösheten till ungefär normal omfattning, dels en stark tendens till stegring
av arbetslönerna.
Även om industrien på få undantag när också under 1924 hade det mycket
bekymmersamt, kunde dock den ljusningen inregistreras, att verksamheten i stort sett
åter kom i gång. Företagen kunde sålunda icke blott hålla sin från krisåren bibehållna
arbetarstam samlad utan även på sina håll öka densamma. Mot slutet av året vidtog
den sedvanliga säsongarbetslösheten. Om man undantager Norrland, där de i stor
utsträckning inställda skogsavverkningarna skapat en bekymmersam situation, var
det dock vid årsskiftet knappast motiverat att för vintern sätta i gång med större
nödhj älpsarbeten.
Beträffande lönemarknaden kommer 1924 säkerligen att framstå som ett
märkesår i så måtto, att den fackliga arbetarrörelsen då gjorde en rad framgångsrika framstötar
för att återerövra de lönepositioner, som den de närmast föregående åren måst vika
ifrån under trycket av lågkonjunkturer och svår arbetslöshet. Början gjordes redan
på nyåret vid de då verkställda avtalsregleringarna inom hemmaindustrien,
Stockholms stads lönenämnd höjde sålunda timlönen för kommunalarbetarna med 5 öre.
Vid konstgödningsfabrikerna höjdes lönen lika mycket och vid porslinsfabrikerna
med 2 å 6 öre. Offensiven var nu satt igång, och den ena kolonnen efter den andra
ryckte fram. Arbetarna vid Hälsingborgs kopparverk genomdrevo redan i februari
en löneförhöjning av 5 öre och Tobaksmonopolet beviljade en höjning av timlönen
över lag med icke mindre än 15 öre. Efter dessa förberedande skär mytslin gar
skickades byggnadsarbetarna fram såsom stormtrupper. Hänsynslöst utnyttjande
bostadsbristen lyckades de på våren genomdriva ett nytt kollektivavtal, som innebar
en avsevärd lönestegring. Timlönerna för yrkesarbetare höjdes sålunda i Stockholm
från kr. i: 35 till kr. i: 60 och för grovarbetare från kr. i: 20 till kr. i: 45; alltså en
ökning av ända till 18—20 proc.
Under åberopande och utnyttjande av dessa löneförbättringar lyckades
hemmaindustriens arbetare sedan fack för fack tilltvinga sig höjda löner. Senast skedde detta
efter bryggerikonfhkten i Stockholm, som, ehuru strejken misslyckades, dock inbragte
arbetarna en löneförhöjning på över 12 proc.
Förklaringen till att dessa löneförhöjningar kunde genomdrivas torde främst vara
att söka i den omständigheten, att arbetsgivarna i de företag, som arbeta för
hemmamarknaden, i allmänhet av rädsla för arbetarmassornas bojkott av dess alster och av
konkurrenshänsyn till kooperationen icke kunna bjuda samma motstånd som
storindustriens arbetsgivareorganisationer. Så länge de se någon möjlighet att genom
höjning av produktpriserna taga igen den produktionskostnadsökning, som en
löneförhöjning innebär, falla de därför lätt till föga för arbetarnas krav. Det är ju i sådana
fall icke de själva utan konsumenterna, som få betala.
— 117 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
