Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetsmarknad och arbetskostnader 1924. Av redaktör Th. Swedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det finnes dock icke blott hemmaindustrier utan även industri,^, som arbeta
för export. Här ställer sig löneproblemet något annorlunda, enär det är priserna på
världsmarknaden, som ytterst bestämma produktionskostnaderna och därmed även
arbetslönerna. När produktionskostnaden stiger över en viss höjd, blir produkten
helt enkelt osäljbar. Här stöta därför lönehöjningskraven på ett helt annat motstånd,
och det är även här, som de stora avtalskonflikterna utkämpas.
Den ökning av levnadskostnaderna och därmed sänkning av
exportindustriarbetarnas reallöner, som lönestegringarna inom hemmaindustrierna åstadkommit,
medförde på hösten uppsägning från arbetarhåll av avtalen inom nästan alla de industrier,
som arbeta för export eller på hemmamarknaden ha att kämpa med utländsk
konkurrens. Av de vid årsskiftet utlöpande avtalen hade sålunda endast järnbrukens,
sko-och garverifabrikernas, tändsticksfabrikernas, trämasseindustriernas och i stort sett
sågverkens löneöverenskommelser blivit prolongerade. Dessa avtal omfattade omkring
70,000 arbetare. De verkställda uppsägningarna berörde däremot över 130,000 man
och gällde våra viktigaste industrier, såsom de mekaniska verkstäderna, textilfabrikerna
och pappersbruken.
Vid jordbruket, där avtalet utgick den 24 oktober, uppsades detsamma redan
på sommaren. Efter resultatlösa förhandlingar inför en särskild
förlikningskommission utbröt en partiell lantarbetarstrejk, som pågick ännu vid årsskiftet. Städernas
kommunalarbetare, vilka kunna sägas ha inlett 1924 års lönehöjningsoffensiv, uppsade
likaså i stor utsträckning sina avtal och igångsatte en ny lönerörelse med kraftiga
löneförhöjningar som mål. Till denna arbetargrupp hörde även spårvägspersonalen i
Stockholm, vilken i sitt nya avtal, som undertecknades själva nyårsaftonen, också
lyckades genomdriva avsevärda löneförhöjningar.
Förhandlingarna om nya avtal drogo annars ut på tiden, och veckorna före jul
följde den ena lockoutförklaringen på den andra, så vid de mekaniska verkstäderna,
vid textilfabrikerna och inom byggnadsämnesindustrien. Inför de hotande
stor-konfhkterna kom det dock nu ökad fart i medlingsarbetet. Den enda storindustri,
som ännu vid årsskiftet lyckades få nytt arbetsavtal, var emellertid textilindustrien,
för vilken vid jultiden uppgörelse träffades på grundval av status quo i lönefrågan.
Då det nya året rann in, förelåg dock ett likaledes på lönesatsernas prolongering
grundat medlingsförslag i verkstadskonflikten, vars antagande ansågs tryggat. Och dessa
båda uppgörelser torde bliva normerande för den öfriga exportindustriens avtal.
Även om situationen på arbetsmarknaden åtskilhgt ljusnat under sista veckorna
1924, vilade dock vid det nya årets gryning fortfarande tunga ovädersmoln över det
svenska näringslivet. Den mest överhängande faran för öppna arbetskonflikter
syntes visserligen vara avvärjd, men den för en framgångsrik utveckhng nödvändiga
minskningen av avståndet mellan lönerna för exportindustrierna och för hemmamarknadens
mer eller mindre monopolartade näringsgrenar har uteblivit. Av de senaste lokala
uppgörelserna att döma går tvärtom tendensen fortfarande i riktning mot
avståndets ytterligare ökande. Att åstadkomma den förr eller senare ofrånkomliga
avveckling av denna dualism på arbetsmarknaden, blir det nya årets viktigaste
lönepolitiska problem.
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
