Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utrikespolitiken 1924
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
D
Utrikespolitiken ig24.
et världspolitiska läget var vid 1924 års ingång alltjämt laddat med öppna
konflikter och latent spänning. I Europa stodo Tyskland och Frankrike mot
varandra i en fiendskap, som blev allt mera bitter, ju längre den av franske
konseljpresidenten Poincaré genomförda ockupationen av Ruhr drog ut på tiden, och
ju mera det blev klart för fransmännen, att denna ockupation icke skulle pressa fram
de »undansnillade» miljarderna. Poincaré måste till sin grämelse se, att Lloyd Georges
ord om det fåfänga i att »bryta kol med bajonetter» var mera än en kvickhet.
Under delvis ändrade förhållanden ingick 1925, ehuru för den kritiska
tillbakablicken, som ser händelserna perspektiviskt, mycket, som under 1924 framträtt som
märkliga resultat, ter sig som ofullgångna ansatser, endels svävande löften, endels
embryon till nya förvecklingar. Själva Dawesplanen — det efter den amerikanske
generalen, sedermera vicepresidenten Dawes benämnda systemet för skadeståndets
uppsugning under en följd av år — är långt mera ett uppslag än ett faktum. Den ger
dock 1924 dess särprägel i historien. Framstående ekonomister som professorerna
Cassel och Keynes ha uttryckligen betvivlat dess genomförbarhet.
För skilda länder har året varit rikt på händelser. 1924 har sålunda varit ett
valår, som nästan torde sakna motstycke. I land efter land jorden runt ha
ministerkriser och parlamentariska omvälvningar markerat dess månaders flykt. I England
vunno efter MacDonalds smekmånad med makten tories en enastående seger, medan
i Frankrike Herriots position, stöttad av flera heterogena partier, visat sig alltmera
ömtålig och osäker. I Tyskland ha två riksdagsupplösningar med åtföljande val
(i maj och december) icke löst regeringsbildningens svårigheter. Ryssland började
året med en politisk offensiv, som till en början medförde segrar i form av de
jure-erkännanden, men på hösten ledde till en reaktion, påskyndad av sådana händelser
som Sinovjevbrevet och revolten i Re val. I de orientaliska länderna har en
världshistorisk händelse skridit över scenen: kalifatets störtande och den »siste kalifens»
fördrivning.
Skadeståndsstriden.
Redan mot slutet av år 1923 hade ledan vid det ohållbara läget i Ruhr alstrat nya
stämningar, icke minst i Frankrike, som icke kunde undgå att känna trycket av en
nästan enhällig världsopinion. Medan man väntade på rapporterna från de av
amerikanen Dawes och engelsmannen McKenna ledda kommittéerna rörande nya metoder
för skadeståndets upptagande från Tyskland, hade det finansiella läget i Frankrike,
symbohserat av en påfallande stark nedgång i franckurserna, ytterligt försämrats.
Visserligen lyckades Poincarés finansminister de Lasteyrie få hjälp av den
transatlantiska finansen, representerad av huset Morgan, som avgjorde det »stora
francslaget», men den tilltagande dyrtiden underminerade för varje vecka regeringens
ställning i opinionen och gav den samlade vänstern, radikaler och socialister,
sammanslutna under Lyons borgmästare Herriot till ett »vänsterblock», ett märkbart
uppsving. En rekonstruktion av kabinettet, som tillförde det sådana krafter som
storindustriens ombud Loucheur och finansmannen Marsal, gav endast Poincaré en frist;
hans makt föll totalt i spillror genom vänsterns oväntat starka frammarsch vid
maj-valen. Detta medförde en politisk omvälvning i Frankrike, ty Poincaré drog i sitt
fall med sig själve presidenten Millerand samt en rad av ledarna för »nationella bloc-
— 205 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
