Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utrikespolitiken 1924
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket», den partikonstellation, som suttit vid rodret alltsedan Versaillesfredens dagar.
Poincaré efterträddes av Herriot, Millerand av Doumergue, senatspresidenten, vilken
lyckades besegra kammarvänsterns kandidat Viviani.
Ungefär samtidigt hade Tyskland gått till ett val, varvid den Poincaréska
Ruhrpolitiken visade sina frukter. Ytterpartierna, de Moskvaorienterade kommunisterna
och de oförsonliga nationalsociahsterna, tillväxte våldsamt, den tysknationella högern
blev med sina hjälptrupper riksdagens största parti, medan de borgerliga
mellan-partierna och särskilt socialdemokraterna förlorade starkt. Det lyckades dock
centerledaren Marx att sitta kvar med ett kabinett stött av de borgerhga mellanpartierna
(folkpartiet, vars ledare Stresemann var utrikesminister, demokraterna och centern)
under socialdemokraternas välvilliga neutralitet. Kabinettet bildades uttryckligen för
genomförandet av Dawesplanen och för förhandlingarna om denna.
Den stora konferensen om Dawesplanen föregicks av ett förspel: separata
förhandlingarna mellan de allierade. Herriot och chefen för Englands första arbetarregering,
Ramsay MacDonald, som till följd av resultatet av decembervalen 1923 efterträtt
Baldwin, sammanträffade på de engelska premiärministrarnas landställe The
Che-quers, varvid »ententen» ånyo sammanknöts. Den 16 juli samlades slutligen de
allierade huvudmakterna och deras vasaller till den stora konferens i London, som vid sidan
av N. F:s debatter om Benesjprotokollet, den stora planen för »världsfredens tryggande»,
framstå som årets märkligaste händelser i Europa. Dessa behandlas utförligt var
för sig här nedan.
Utom Europa äro främst det amerikanska presidentvalet och det kinesiska
inbördeskriget värda att anteckna. Efter en typisk valkampanj, förd i väldig skala med alla
moderna hjälpmedel, återfördes republikanernas chef, president Calvin Coolidge till
Vita Huset, besegrande demokraternas kandidat, Wilson sambassadör i London Davis
samt den temperamentsfulle chefen för »tredje partiet» La Follette, som icke infriade
förhoppningarna. Politisk betydelse hade i viss mån även den stora oljeskandalen vid
årets början; den ledde till en rensning av kabinettet Coolidge, som avskedade bl. a.
marinminister Denby och justitieminister Daugherty, förbudets upprätthållare. Mot
slutet av året cirkulerade rykten om amerikanska planer på en ny världskonferens för
nedrustning. Förhandlingarna mellan Frankrike och U. S. A. om skuldens
konsolidering började och väntades komma att upptaga en god del av 1925 och på ett eller
annat sätt sammankopplas med frågan om krigsskulderna mellan samtliga de allierade.
Inbördeskriget i Kina samt den förbittring, som den av U. S. A. genom en ny
invandringslag genomförda blockaden av japanska immigranterna framkallat i
Soluppgångens land, ha röjt mark för Rysslands asiatiska politik, som vars härolder
oräkneliga kommunistiska agitatorer sedan åratal verkat i det fördolda. Kriget i
Kina, som inleddes av två provinsgeneraler, den ene allierad med general Wu, Pekings
herre, den andre med general Tsjang, Mandsjuriets diktator, ledde till en ny uppgörelse
mellan Peking och Mukden, vilken efter långa strider slutade med nederlag för Wu,
huvudsakligen till följd av att dennes bundsförvant, Pekings kommendant, den kristne
generalen Feng plötsligt övergick till Tsjang, besatte Peking och proklamerade
fient-ligheternas upphörande. Som inhöstare av vinsterna framträdde därefter den 1920
av Tsjang och Wu avsatte chefen för Anfupartiet general Tuan-tsji-jui, vilken lät
utropa sig till president i stället för den avsatte Tsao-Kun. Vid nyårsskiftet anlände dr
Sun-yat-sen till Peking, där Rysslands ambassadör Karachan låtit anordna stora
kommunistiska demonstrationer till hans ära. Vad som skall hända i Kina under 1925
vet ingen, men vissa tecken synas antyda framväxandet av ett stort asiatiskt block
— 206 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
