Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kronologisk förteckning över utrikeshändelserna - Maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M iUerand.
Doumergue.
Alexandre Millerand, född 1859, jurist, tidningsman, politiker; Clemenceaus lärjunge och högra hand,
medlem av deputeradekammaren från 1885, trädde under 1890-talet i samarbete med Viviani och Briand;
handelsminister i kabinettet Waldeck-Rousseau 1899, ingrep, efter att ha stått socialisterna nära, som
arbetsminister i Briands kabinett 1909 och 1910 kraftigt mot den stora järnvägsstrejken och verkade likaledes
nitiskt för arméns utrustning och disciplin som Poincarés krigsminister 1912; var en av de främsta
förkämparna för den treåriga tjänstetidens införande och blev krigsminister i augusti 1914; utsattes för
Clemenceaus bittra kritik, vilken sedermera ombyttes i förtroende, så att Clemenceau utsåg honom till den förste
generalkommissarien i Strassburg för de återvunna provinserna. Efterträdde januari 1920 Clemenceau
som regeringschef, sedan han avgörande medverkat i tillkomsten av »det nationella blocket», som vann stor
majoritet vid valen 1919; bekämpade och nedslog ett stort strejkförsök, hävdade mot Lloyd George
Frankrikes skadeersättningskrav, bidrog väsentligt till Polens segerrika tillbakadrivande av Sovjetrysslands angrepp
augusti 1920; valdes september samma år efter Deschanel till president med den enastående majoriteten av
695 mot 197. M. hade sedan länge förfäktat utvidgandet av presidentens ämbetsmakt och blev under
Pcin-carés ministär föremål för allt livligare missnöje från vänsterhåll. Då Nationella blockets nederlag i de
allmänna valen i maj 1924 förorsakade Poincarés fall, riktades den segrande oppositionens angrepp lika
mycket mot presidenten som mot ministären. Den segrande radikalsocialistiska koalitionens chef Herriot
nekade i undfallenhet för socialisternas krav att mottaga regeringsbildningsuppdraget ur presidentens hand,
genom vilket inkonstitutionella förfarande, som fullföljdes genom den nya kammarmajoritetens beslut att
avvisa varje beröring med expeditionsministären Frangois-Marsal, Millerand bragtes att avsäga sig
president-skåpet.
Gaston Doumergue, född 1863, advokat, kolonialämbetsman, politiker, medlem av
deputeradekammaren sedan 1893, socialistradikal, kolonialminister i Combes kabinett 1902—05 och sedermera medlem
av kabinetten Sarrien, Clemenceau, Viviani och Briand; var själv konseljpresident och utrikesminister under
första hälften av 1914 samt sedermera kolonialminister under de första krigsåren, avslöt i februari 1917 i
Petersburg den fransk-ryska överenskommelsen om Saarområdets annektering och västra Rhenstrandens
lösslitande från Tyskland som blivande fredsvillkor, blev 1923 senatens president. När den
radikalsocialistiska koalitionen segrat vid valen 1924 och tvingade presidenten Millerand att avgå, var meningen att
fullfölja segern och programmet »Vi skola ha alla platser och genast» genom att besätta presidentposten med
partikoryfén Painlevé, vilket emellertid misslyckades, då Doumergue valdes med 515 röster mot 309 och
Pain-levé fick nöja sig med hans plats som senatspresident.
Maj.
tullen får rätt att stoppa misstänkta fartyg
under engelsk flagg inom en timmes väg
från kusten.
ii. De franska valen leda till en oväntad
framgång för vänsterblocket under Herriot.
Maj.
Särskilt i södra Frankrike erövrar vänstern
en rad departement. Radi.calsocialisterna
blir det starkaste partiet med 137
ledamöter. Övriga partier mönstra: de
konservativa 19, republikanska ententen 118,
republikanska vänstern 87, radikala 49, oberoende
15 — 24452-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
