Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hugo Stinnes - Anatole France
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
märkligaste var Deutsche Allgemeine Zeitung, som blev hans speciella organ liksom den
under kejsartiden varit en halvt officiell rikstidning. Hans expansion sträckte sig långt
över Tysklands gränser, han behärskade många företag i Österrike, t. ex. det stora
Alpina-Montangesellschaft, i Tjeckoslovakiet, i Polen och Ungern. Strax före sin död började
han på allvar intressera sig för den nyaste världsfaktorn i motorns tidevarv, oljan, och det
talades om att han sökte uppbygga en kontinentaleuropeisk oljetrust som motvikt mot
Shell och Standard Oil. Mitt i sin rastlösa verksamhet bortrycktes han av döden på ett
sjukhus i Berlin efter genomgången operation för ett gallstenslidande.
Det Stinneska företagskomplexet har övergått till hans arvtagare, av vilka särskilt
två av hans söner framträda. I Berlin har hans äldste son, Edmund Stinnes, ännu icke
fyllda trettio år, redan länge stått i spetsen. Utom denne har Stinnes tre söner, vilka
samt-hga tidigt utbildats för vissa uppgifter i koncernen, vars ganska heterogena delar Stinnes
på så sätt ville sammankoppla med dynastiska trådar. I firman i Hamburg, organ för
import- och sjöfartsintressen, står Hugo Stinnes J:r, den näst äldste sonen, i ledningen. Den
tredje sonen Ernst har särskilt ägnat sig åt kemiska studier och avsågs uppenbarhgen som
ledare för avdelningen kemi och olja. Samtliga Stinnes’ söner skildras som intelligenta och
arbetsamma.
Anaiole France,
12 oktober 1924 avled Anatole France efter en längre tids avtynande, åttio år
1 fyllda. Han begrovs den 18 oktober på kyrkogården i Neuilly under storartade
he-dersbetygelser från Paris’ befolkning och det officiella Frankrike — president
Dou-mergue och hela ministären med i sorgetåget, paradering av trupper, defilering av skolbarn
m. m.
Vid skaldens bortgång skrev dr Anders Österling i Svenska Dagbladet om honom bl. a.
följande:
Med Anatole France har den samtida litteraturen förlorat sin allra ryktbaraste figur.
Så länge han levde, var det gråa huvudet med de lysande ögonen dock en kvardröjande
symbol av det klassiska Europa, och hans död markerar en avslutad period lika mycket som
Victor Hugos död 1885. Det är mer än en tillfällighet, att hans berömda pseudonym
innehöll Frankrikes namn, ty för otaliga läsare i hela världen var han ett inbegrepp av allt
vad denna nation kunnat väcka av beundran och välbehag, blomman av en oefterhärmlig
och formellt fulländad kultur. Paris är i mindre grad Paris från och med den höstdag, då
detta bud bars bort över Seines lövgula kajer.
Den långa raden av Anatole Frances verk från Le crime de Sylvestre Bonnard fram
till La vie en fleur står för läsaren som en enda gyllene serie av bokliga njutningar. Son av
en pariserbokhandlare hade han fått kärleken till den goda litterära produkten i blodet
och gripits av åtrå att på sitt sätt bidraga till den franska litteraturens delicier.
Respektlös i nästan alla andra avseenden, misstrogen mot traditioner och institutioner för övrigt,
bevarade han genom hela sitt liv en avgjord vördnad för biblioteksatmosfären och en
medfödd kärlek till böcker av kvalitet. När han svag och sjuklig bevistade Nobelfesten 1921
och på Grand Hotel tillfrågades, om det fanns något som han särskilt önskade att se i
Stockholm, bad han med matt röst att bli förd till ett stockholmskt antikvariat. Han blev själv
en av de författare, som äro bibliotekens prydnad och vilkas böcker läsas i samma
epikure-iska nöjesstämning, vari de skrivits. Driften att roa och underhålla hade för honom ingått
i författarplikten, och hur allvarliga och brännande ting han än kom att behandla, hur
oppositionellt hans åskådning än utformades, glömde han aldrig bort det vinnande leendet
och konsten att med älskvärda agremanger avväpna sin läsekrets. Hans alltför många
frivola scener få ses ur denna synpunkt: publikens intresse låg honom avgjort mer om hjärtat
än hans egen värdighet.
»Gud vare lovad! Det finns ingenting nytt i min själ!» låter han en gång sin Coignard
utropa. Anatole France kunde i viss mening säga detsamma om sig själv, ty ehuru full av
idéer och fyndigheter, hade han intet nytt innehåll att skänka, och han uttrycker sin
per-;sonhghet närmast i de skeptiska formler, genom vilka allt hålles flytande och svävande.
— 272 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
