- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Tredje årgången (händelserna 1925) /
246

(1924-1944)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sam Clason †

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sam Clason.

R

iksarkivarien, förutvarande statsrådet
Sam Clason avled lördagen den 19
december efter endast en dags sjukdom i en
ålder av 58 år. Några dagar tidigare hade C.
återkommit från en färd till Moskva, där han
i statsarkivet bedrivit intensiva forskningar, av
vilka han själv väntade sig stora resultat.

Vid hans bortgång skrev docenten Nils
Ahnlund om honom bl. a. följande i Svenska
Dagbladet:

Sam Clason har inom skilda områden av
hävdaforskningen inlagt förtjänster, som i hans egen anda,
främmande för allt prål, kanske bäst kännetecknas med

det enkla men innehållstunga ordet varaktiga. —–

Hans uppfattningar ha i vissa stycken rönt motsägelser,
och möjligt är, att de ej i allo kunna vidhållas; vad som
återstår blir dock tillräckligt mycket för att styrka det
vitsordet, att han fullgjort ett verkligt röjningsarbete.
Hos vSam Clason hade historikern ingått ett innerligt
förbund med arkivmannen. Han ägde en om slagrutan
påminnande gåva att framdraga det förlorade eller
förbisedda; särskilt erinrar man sig hans märkliga fynd av
Stockholms stad tänkeböcker från senare medeltid.
Som riksarkivets chef har han satt ovanligt djupa
märken efter sig. Hans ämbetstid är förenad med
organisatoriska omgestaltningar och utvidgningar av mindre
vanlig omfattning, i främsta rummet kammararkivets
läggande under riksarkivets vård. En kraftfull strävan
till expansion, framgångsrikt understödd av hans politiska inflytande, satte sin prägel på hans
förvaltning. — ––

Sam Clason som politiker tillhörde våra mer framskjutna, och hans karaktärsfulla typ var inom alla
läger vida känd. Patriotism och saklighet voro i lika mån oskiljaktiga från hans verksamhet som offentlig
person. Från unga år förtrogen med riksdagens arbetsformer och miljö han tjänstgjorde en tid som
riks-dagsstenograf — blev han senare, mångårig ledamot av första kammaren, erkänd som en av riksdagens
mångsidigaste och kunskapsrikaste krafter; synnerligast vägde hans åsikt tung i konstitutionella frågor. Av
motparten torde han länge ha betraktats som en personifikation av konservativ oböjlighet; hos få torde emellertid
det Tryggerska samförståndsförsöket ha ägt en livligare anhängare. Riksdagstalare av första ordningen
var han aldrig, och under lidelsernas larm skedde honom ej sällan den orättvisan, att hans röst blev vida mer
obeaktad än den förtjänade; i den mån riksdagsprotokollen studeras i framtiden lär det komma att visa sig,
att han i själva verket hade mera att säga än de allra flesta. Bakom det flärdlösa, uteslutande till saklighet
syftande framträdandet fanns en fond av övertvgelsens djupa patos; de som åhörde hans inlägg under
Finlandskampanjen 1918 skola framför allt kunna vittna därom. På ecklesiastikministerposten utvecklade han
en arbetskraft, som i förstone synes ha satt sig det visserligen fåfänga målet före att personligen intränga i
alla frågor och om dem alla söka bilda sig en personlig mening. Överhuvud lär ingen kunna bestrida det
eftermälet, att han med förebildligt allvar och utan hänsyn till egen bekvämlighet fattade sin ställning som
politiker såsom ett kall.

I personligheten Sam Clason var den innersta grundtonen älskvärdhet. Den var ej alltid lättåtkomlig;
han kunde ibland förefalla en smula trumpen och otillgänglig, men hela hans egentliga väsen, såsom man
mycket snart lärde känna det, vederlade detta intryck. Under de buskiga och liksom avvisande brynen
blickade ögon, vilkas ljuskälla var godheten själv. Där fanns hos honom i grunden mycken ungdomsfriskhet
och även en lyrisk åder. Han var en ärlig svensk utan svek, en gammaldags svensk av det slaget, som
dessvärre blivit mer och mer sällsynt i vår sönderbrustna tid. Med hela sin livsuppfattning stod han rotad i det
ärvda och hederligt hållfasta, ättling av en god gammal släkt, försmående alla låter och varande sig själv
allt igenom.

—■ 246 -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:35:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svda/1925/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free