- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Tredje årgången (händelserna 1925) /
259

(1924-1944)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Locarno

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

denna traktat, vilka var för sig förbinda sig att
i sådant fall var och en omedelbart komma den
makt till hjälp, mot vilken den överklagade
handlingen är riktad.

3) I fall av flagrant våldförande av art. II
av denna traktat, eller av flagrant brott mot
art. 42 eller 43 av Versaillestraktaten, begånget
av någon av de höga fördragsslutande parterna,
förbinda sig var och en av de andra att
omedelbart komma den part till hjälp mot vilken
sådant våld eller brott blivit riktat, så snart
sagda makt själv varit i stånd att visa att
våldet eller brottet utgör en oprovocerad
angreppshandling, och att på grund av, ettdera att
gränsen överskridits av trupper och fientligheter
utbrutit, eller att väpnade trupper samlas i den
demilitariserade zonen, omedelbart ingripande
är nödvändigt.

Icke dessmindre skall Nationernas förbunds
Råd, vilket i kraft av paragraf I i denna
artikel får sig frågan förelagd, konstatera
brottets förekomst, och de höga fördragsslutande
parterna förbinda sig att handla i
överensstämmelse med Rådets rekommendationer, förutsatt
att de äro enhälligt beslutade av alla dess
medlemmar med undantag av representanterna för
de parter, vilka äro engagerade i
fientlig-heterna.

Art. V, — Bestämmelserna i art. III i denna
traktat äro ställda under de höga
fördragsslutande parternas garanti i enlighet med följande
bestämmelser.

Om någon av makterna, hänvisande till art.
III, nekar att hänskjuta en tvistefråga till
fredligt biläggande eller att foga sig efter en
skiljedom eller ett juridiskt utslag och begår

våld mot art. II i denna traktat eller brott mot
art. 42 eller 43 i Versaillestraktaten, skola
bestämmelserna i art. IV. tillämpas.

Därest någon av makterna, hänvisande till
art. III, utan att begå våld mot art. II i denna
traktat eller brott mot art. 42 eller 43 av
Ver-saillesfördraget, nekar att hänskjuta en
tvistefråga till fredligt biläggande eller att foga sig
i en skiljedom eller juridiskt utslag, kan andra
parten bringa ärendet inför Nationernas
förbunds Råd. Rådet skall föreslå vilka mått och
steg som skola tagas och de höga
fördragsslutande parterna skola böja sig för dessa förslag.

Härefter följa ytterligare fem artiklar. Dessa
stadga, att Locarnotraktaten icke medför några
förändringar i signatärmakternas rättigheter
och skyldigheter enligt Versaillesfreden eller
därtill fogade tilläggsöverenskommelser
inklusive Dawesplanen, att traktaten icke kan tolkas
såsom någon inskränkning i N. F:s skyldighet
att vidtaga åtgärder till världsfredens
tryggande, att den skall förbliva i kraft, »intill dess
att Rådet på en eller flera av de höga
fördrags-slutande parternas tre månader i förväg
framställda begäran och efter det Rådet med
tvåtredjedels majoritet därom fattat beslut
meddelat de övriga signatärmakterna, att N. F. är
i stånd att tillförsäkra de höga
fördragsslutande parterna betryggande skydd», varefter
traktaten upphör att gälla ett år senare, att den
icke pålägger Indien eller någon engelsk
självstyrande koloni någon förpliktelse samt att den
träder i kraft först i och med Tysklands
inträde i N. F.

I ett hänseende har Benesj protokollet och Locarnoöverenskommelserna haft en
likartad betydelse. De med båda dessa dokument sammanhängande diskussionerna ha
i mycket stor omfattning utgjort första begynnelsen till någon egentlig insikt i och något
så när konkreta begrepp om beskaffenheten av den rättsordning, som de ohka
staternas anslutning till N. F. och deras besegling av förbundsakten avse att skapa. I ett
1925 utgivet nyttigt arbete av W. Wheeler-Bennett, »Information on the reduction
of armaments» —^ vilken fråga ju står i nära förbindelse med ämnet för denna uppsats —
säges i företalet: »Det är ganska säkert, att intill dess Benesj protokollet framkallade
allmän diskussion och starkt motstånd, hade allra största delen av engelska folket ingen
föreställning om vilka förpliktelser man åtagit sig i och med ratificerandet av
Versaillesfreden och den däri innefattade ratifikationen av N. F:s förbundsakt. Det skulle över
huvud taget vara av intresse att veta, huru många procent av Englands befolkning
som ännu i dag förvärvat någon klarare uppfattning av de löften, som givits i dess
namn.» — Dessa ord ha giltighet utom Englands gränser, och det kan förvisso sägas,
att först i och med Locarnoöverenskommelserna väsentliga delar av N. F:s
förbundsakt erhållit en mera konkret innebörd.

Dessa dokument, vilka i Locarno blott »paraferats», d. v. s. försetts med
underhandlarnas initialer till tecken på ordalydelsens godkännande, undertecknades hög-

– 259 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:35:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svda/1925/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free