Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kronprinsparets resa jorden runt - Kronprins Gustaf Adolfs tal i Auditorium i San Francisko den 1 aug. 1926
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klart medvetande om plikterna i första rummet mot den amerikanska nationen, vidmakthålla
minnena från hemlandet och bevara dess traditioner.
I detta sammanhang vill jag framhålla, att Sverige icke blott sådant det hägrar i edra eller
edra fäders ungdomsminnen utan sådant det är i dag också är något att vara stolt över. Ty detta
Sveirige, vårt gamla land — såsom’enhetlig statsbildning kanske det äldsta i Europa — kan se
tillbaka på en betydande utveckling under de senaste årtiondena. Jag har på annan plats sökt
giva en sammanträngd skildring av Sveriges ekonomiska och sociala läge sådant det ter sig nu.
Jag skall därför här endast sammanfattningsvis erinra om, att Sverige vid sekelskiftet och Sverige
i nådens år 1926 ingalunda är detsamma; dess näringsliv och dess sociala välfärdsinrättningar
stå nu på ett helt annat plan än för tjugu år sedan. Och glädjande nog hava statsmakterna trots
krisårens oerhörda påfrestningar kunnat, visserligen med stora uppoffringar från medborgarnas
sida, genomföra en penningpolitik, som gör att statens finanser äro goda och sunda och att vår
svenska krona i förhållande till dollarn intager samma läge som före kriget. Det är sålunda med
en viss tillförsikt som vi svenskar kunna se framtiden till mötes.
På den religiösa kulturens område intager Sverige, främst kanske tack vare ärkebiskop
Söderblom, en ■— man kan säga — ledande ställning, varom fjolårets Ekumeniska möte i Stockholm med
dess deltagare från hela världen, icke minst från Amerika, bär vittnesbörd.
Även på litteraturens och konstens område har det senaste kvartseklet frambragt vackra resultat
i vårt land. Under dess bistra luftstreck har frodats en andlig växtlighet av stora mått, inom
vårt lilla folkfattiga land ha mäktiga begåvningar och originella personligheter sett dagen. Det
är niåhända en overflödsgärning, men jag kan ej underlåta att här peka på svenska gestalter inom
litteraturen sådana som Strindberg, vars verks friska urkraft först skrämde, sedan segrade; Fröding
och Karlfeldt, vilkas lyriska skönhet ställa dem i jämbredd med världslitteraturens största;
Hei-denstam, som för oss levandegjort så många av våra historiska gestalter; Selma Lagerlöf, vars
strålande fantasi mot bakgrunden av romantisk verklighet gjort Sveriges namn älskat, till och med
där det knappast förut varit känt — och många andra. Och inom konsten, vem känner icke i
Amerika som i Europa namnet Anders Zorn, denne blodfulle konstnär, som oaktat sina
kosmopolitiska framgångar aldrig glömde, att hembygden är konstens verkliga moderssköte, och som
med samma säkerhet fäste på duken amerikanska magnater och enkla dalabönder; och vem gripes
icke av prins Eugens, min farbroders, nordiskt känsliga, utsökt själfulla konst, som avlockat den
svenska naturen dess djupaste hemligheter? Den utomordentligt höga ståndpunkt Sverige intar
i fråga om arkitektur ■— den är ett faktum, som slår alla, ej minst utländska kännare, med beundran.
Man behöver blott erinra om Stockholms stadshus och dess skapare Ragnar Östberg. Och det
finnes nu en hel skara av äldre och yngre svenska arkitekter, vilka på det lyckligaste sätt vetat
förena gammal god tradition med friskheten i nya oprövade riktningar.
Allt detta är Sverige, det gamla hemlandet. Jag föreställer mig, att ni ofta nog, när dagens
arbete är slutat, tala om detta gamla land. En varmare känsla rör sig då helt säkert i edra bröst,
och måhända träder för eder inre syn minnet av hembygden: Skåne med dess bokskogar och
böljande gula sädesfält, västkusten med dess öar och skär, fisklägena med de röda stugorna, där
mor och barn stå väntande på stranden när far kommer åter från storsjöfisket; Smålands karga
åkrar och mossar, Ölands oändliga och högtidliga Alvar, Västergötlands slätter och kalkberg,
Sörmlands insjöar och leende hagar, Dalarna med »skogarna de stora och kullorna de små», det gamla
järnbäraland, där skenet från hyttorna lyser upp natthimlen, och Norrland, det stora Norrland,
med dess väldiga, skogsvidder, mäktiga älvar och vattenfall.
(Här dåna applåderna oupphörligt, anmärker legationsrådet Henriksson i sin bok1 om
kronprinsparets resa, och när Småland nämnes äro de särdeles kraftiga. Leende yttrar också
kronprinsen: »Det ser ut att vara många smålänningar här!»)
Från alla dessa trakter, från varje vrå av Sverige bringa vi Eder nu en varm hälsning. Och
alldeles särskilt har jag att till eder alla framföra en hälsning från konung Gustaf, min fader.
Han deltager på det livligaste i allt det, som Sveriges söner och döttrar företaga sig även på denna
sidan Atlanten. Hans hälsning i dag vill säga eder, att vi där hemma i Sverige icke glömma eder,
våra vänner och fränder här borta i det mäktiga Amerika.
Jag har förut sökt utveckla, varför känslor av djup glädje gripa mig här inför er i dag. Men
jag måste också säga, att de blandas med känslor av vemod och saknad. Ty avskedets stund har
kommit, avskedet från eder, från stamfränderna i detta land, avskedet från Amerika. Det är
nu något över två månader sedan Newyork gav oss sin överväldigande välkomsthälsning. Det
3 Om kronprinsparets resa i U. S. A. utkommo till julen två skildringar, den ena, »Med Sveriges
kronprinspar genom Amerika» (358 sid. P. A. Norstedt & Söners förlag, häftad 15 kr.) av legationsrådet Fritz Henriksson,
den andra, »U. S. A. och kronprinsparet» (227 sid. Hngo Gebers förlag, häftad 7 kr.) av red. Eric Swenne.
Svenska Dagbladets på resan medföljande medarbetare.
— 54 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
