Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetsmarknad och löneläge. Av redaktör Th. Swedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arbetsmarknad och löneläge.
Av redaktör Til Swedberg.
Icke på länge ingick ett år med så lovande utsikter för arbetsfred som 1926.
Utan uppsägning hade redan före årsskiftet för ett år framåt prolongerats
kollektivavtal för omkring 200,000 arbetare, däribland avtalen inom våra mest
betydande industrier: järnverk, metall- och maskinindustrierna, sågverk,
pappersmassefabriker och pappersbruk samt textilindustrien. Beträffande den sistnämnda
inträffade emellertid just på själva nyåret ett mycket hotande tillbud till allmän
lockout på grund av tvist om arbetsvillkoren för ett mindertal specialarbetare,
men det avvärjdes i sista stund. Lockouten trädde visserligen formellt i
verkställighet den 2 januari men nådde till följd av helgen icke full effektivitet, och
redan den 3 januari träffades överenskommelse mellan parterna. Uppgörelsen
innebar en seger för den av arbetsgivarna förfäktade ståndpunkten. Under januari
månad träffades uppgörelser i de svävande avtalsfrågorna inom sko- och
läderindustrierna, vid bokbinderierna, vid gödningsämnesindustrierna i Skåne och vid
vissa andra företag inom kemisk-tekniska industrien. De nya avtalen träffades
i allmänhet på basis av status quo i lönehänseende. Timlönerna lämnades sålunda
i regel oförändrade, medan ackordslistorna undergingo justering, avseende
borttagande av tidigare ojämnheter i prissättningen.
Redan vid januari månads utgång kunde alltså industriens avtalsförhållanden
för året sägas vara i stort sett ordnade. Under våren förekommo visserligen
åtskilliga smärre arbetsinställelser men inga konflikter av större räckvidd, vadan
alltså flertalet av de återstående avtalsuppgörelserna kunde träffas på fredlig
förhandlingsväg. Detta gällde bland annat avtalen inom tändsticksindustrien,
stuveri-facket i Norrland samt socker- och tobaksindustrierna. De tre förstnämnda
innebärande väsentligen status quo, det sistnämnda — Tobaksmonopolet — vissa
löneförhöjningar. Det var för övrigt icke första gången som en lönerörelse vid
Tobaksmonopolet givit belägg för, hur mycket svårare ett statligt eller
statsmono-poliserat företag har att reglera arbetslönerna än enskilda företagare. Nya lokala
avtal träffades vidare inom en del andra fack, vanligen med smärre jämkningar
uppåt beträffande löneförmånerna. I de flesta fall erhöllo avtalen en giltighetstid
av två år, vilket givetvis innebär stor fördel gentemot den under kristiden
uppkomna praxis med endast ettåriga avtalsperioder. Riksavtalet för snickeri- och
möbelfabrikerna, som gällt sedan 1922, utgick den 1 juli men förnyades, varvid
minimilönerna något höjdes.
Endast en större arbetskonflikt är att anteckna, nämligen den inom
stenindustrien, där avtalen för kant- och gatstensbranschen utlöpte den 1 juni utan att
enighet om nya avtal kunde åvägabringas. Med anledning härav utbröt strejk
vid stenbrotten på Västkusten, omfattande inemot 6,000 arbetare. Ett av
förlikningsmannen redan i juni framlagt förslag, att parterna på basis av status quo i
löneläget skulle ingå på detalj justering av prislistorna, blev förkastat av
arbetsgivarna, vilka med hänsyn till de försämrade konjunkturerna inom branschen
vidhöllo sitt yrkande om nedsatta arbetspriser. Detta i förening med ett uttalande
av landsorganisationens kongress för skyddande av stenarbetarnas lönestandard
gjorde det uppenbart, att striden skulle bliva mycket hård. Under årets sista dagar
— 163 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
