Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetsmarknad och löneläge. Av redaktör Th. Swedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gressens förhandlingar föga av intresse. Det viktigaste var ett bestämt
ståndpunkttagande mot obligatorisk skiljedom i intressetvister även i de fall, då stat eller
kommun äro part.
Det för arbetsfreden så kritiska kvartalsskiftet på hösten förlöpte utan några
större avtalsuppsägningar. Tillsammans berörde de uppsagda avtalen endast
omkring 12,000 arbetare. De viktigaste av uppsägningarna avsågo de till
järnbruksförbundet eller mellansvenska gruvförbundet anslutna gruvorna i Bergslagen,
stenkols- ~och lergodsindustrien i Skåne samt litografiska facket. Prolongation på ett
år ägde redan under de första höstmånaderna rum beträffande avtalen vid alla
de ledande export- och hemmamarknadsindustrierna, såsom
pappersmassefabrikerna, pappersbruken, sågverken, järnbruken, lapplandsgruvorna, mekaniska
verkstadsindustrien och textilindustrien. Vidare förlängdes avtalen för
rörledningsbranschen och elektriska installations facket, byggnadsämnesindustrien,
småglas-bruken, porslinsfabrikerna, metallverken, konfektyrfabrikerna samt ett flertal
kommunala verk och arbeten.
Vad jordbrukets arbetsfält beträffar uppsade Upplands lantarbetarförbund i
motsats till svenska lantarbetarförbundet, som omfattar övriga landskap, gällande
avtal att utgå den 24 oktober. Trots att förbundet under 1925 lidit ett så
förkrossande nederlag under sitt försök *att åstadkomma en effektiv skördestrejk,
sökte förbundet ånyo pocka sig till fördelar utöver de för övriga lantarbetare
gällande. Förbundet avslog alltså ett av arbetsgivarparten godkänt medlingsförslag,
som väsentligen representerade status quo men dock gav arbetarna en del nya
fördelar. Slutligen träffades dock genom direkta förhandlingar parterna emellan
en uppgörelse, gående ut på en mindre löneförhöjning åt de statavlönade arbetarna.
Som totalomdöme beträffande arbetskonflikter och avtalsuppgörelser gäller
emellertid att 1926 var ett mycket lugnt år.
Att arbetarna icke ansågo sig ha anledning visa någon större aggressivitet är också
ganska förståeligt med hänsyn till den för dem förmånliga förändring, reallönen
undergått sedan tiden närmast före världskriget. Känt är, hurusom nominallönen
nådde sin kulmen samma år som levnadskostnaderna, eller 1920, men reallönen,
d. v. s. löneinkomsten i procent av levnadskostnaderna, först 1921. Ända till 1919
var ökningen av levnadskostnaderna starkare än beträffande nominallönen, men
sedan dess har förhållandet varit omvänt, d. v. s. levnadskostnadsindex har fallit
hastigare än normallöneindex, varigenom reallönen, trots lönereduceringarna, ökats.
Svenska arbetsgivarföreningens senast offentliggjorda statistik visar, att reallönen,
som år 1924 låg 20 procent över 1913 och 1914 års reallön, under 1925 steg till
att ligga icke mindre än 23 procent över samma lönenivå, och sedan denna
statistik uppgjordes, har i stort sett ingen annan förändring inträffat än att
socialstyrelsens levnadskostnadsindex sjunkit från 175 till 171.
Denna lönestagnation i allmänna prisnivåns överkant har utan tvivel varit en
bidragande orsak till den ökning — om ock jämförelsevis ringa — av
arbetslösheten, som ägde rum under året. Denna ökning var för övrigt säkerligen större
än vad arbetsförmedlingsrapporterna angåvo. Dessa återspegla nämligen i mycket
ringa grad den starka stegring av ungdomsarbetslösheten, som är en av den senaste
tidens mest oroande sociala företeelser och som i främsta rummet måste tillskrivas
fackföreningsmonopolismen, tack vare vilken de unga utestängas från
arbetsplatserna, vilka reserveras för de redan enrollerade fackföreningsmedlemmarna.
— 165 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
