Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utrikespolitik och världshändelser. Av docenten Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utrikespolitik och världshändelser.
Av docenten Nils Ahnlund.
trikespolitiskt i hög grad skiftande och livligt, utmärktes året 1926 knappast
av någon enhetlig tendens i utvecklingen av de mellanfolkliga förhållandena.
Vad som kanske i främsta rummet satte sin prägel på dess händelser blev
emellertid Tysklands fortsatta återuppstigande till en i den allmänna politiken
aktivt verksam faktor.
Företecknad av Locarnoavtalen 1925 fullbordades omsider Tysklands anslutning
till Nationernas förbund i september 1926, sedan det störande avbrott, som
framkallats av rådskrisen i mars, hjälpligt övervunnits. Största uppmärksamhet väckte
samtidigt de f. ö, ofullständigt kända förhandlingar, som ägde rum vid en
sammankomst i Thoiry mellan Briand och Stresemann, och vilkas kärna utgjordes av
tanken på en påskyndad lösning av vilande tvistefrågor; vad man fattade i sikte
var en utrymning före de i fredstraktaten förutsatta terminerna av ockuperade
tyska områden mot priset av en finansiell stödjeaktion från tysk sida till förmån
för den dalande francen. Denna »Thoirypolitik», som mycket lät tala om sig, kom
emellertid under årets sista kvartal icke till sitt förverkligande utan gled alltmera
bort i det ovissa. Vid sidan därav nåddes i december vissa resultat i den till den
inbördes spänningen starkt bidragande frågan om kontrollen över Tysklands
av-väpning, och man ägde före årets utgång säkerhet för att den allierade militära
kontrollkommissionens värv snart skulle vara lyktat. Även om ställningen i mycket
hade en problematisk och provisorisk karaktär, voro dock möjligheter givna för
en fortsatt likvidering av världskrigets direkta följdverkningar, och under dessa
omständigheter avvärjdes farligare sviter av den märkvärdiga franska
krigsrättsdom över några tyska statsborgare (Landauprocessen), som i Tyskland
framkallade våldsam harm, dock dämpad efter den franske presidentens benådningsakt.
Den tyska politiken, som inom vissa gränser återfått sin rörelsefrihet, stod under
1926 ingalunda helt i tecknet av Geneve. Det rysk-tyska fördrag, som avslöts i
april, markerade otvetydigt en strävan att icke på Nationernas förbunds altare
offra de vänskapliga förbindelserna i österväg, och det mot årets slut ingångna
vänskapsfördraget med Italien uppfattades allmänt som en yttring av Tysklands
behov att jämväl åt detta håll komplettera Locarnosystemet. Båda dessa traktater,
av vilka den förra ej förfelade att väcka oro inom stormaktskretsen, gåvo sålunda
uttryck åt önskningar från den Stresemannska statskonstens sida att bevara
händerna fria och undvika en bestämd »orientering».
Var emellertid förhållandet till Frankrike för tysk utrikespolitik under 1926
det dominerande problemet, så intog av naturliga skäl förhållandet till Tyskland
samma plats för fransk utrikespolitik. Briand och Stresemann, båda slutligen
Nobelpristagare, rörde sig i ungefär parallella banor, och Poincaré, som i juli gjorde
sitt återinträde på den storpolitiska arenan som ledare för den franska
samlingsregering, varigenom de föregående månadernas täta och häftiga kabinettsstrider
nådde ett slut, tycktes helt koncentrera sina ansträngningar på räddandet av den
nödställda, francen — ansträngningar, som tack vare en betydande målmedvetenhet
också kröntes med mycket påtagliga framgångar. Ej blott francen stabiliserades;
den inre utvecklingen i Frankrike, som kort förut givit anledning till de dystraste
— 264 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
