Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N. F. Av Gustaf Stridsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aktsenliga skyldighet till aktion mot Tyskland. Det är därför, det är som resultat
av ett sådant rent realpolitiskt orsakssammanhang — däri medräknat Frankrikes
stegrade tilltro till Tysklands nya grannars förmåga att ersätta det ryska trycket
på Tysklands östgräns — som Tyskland 1926 blev medlem av N. F. Och själva
händelseförloppet därvidlag, visade såsom aldrig tillförne, i huru hög grad N. F.
är en ny kostym för den politik, som varit, är och förblir.
Allmänt troddes, att frågan om Tysklands inträde i N. F. förelåg klar efter
tvenne notväxlingar mellan Tyskland och N. F :s medlemsstater. Den ena rörde
förpliktelserna till medverkan vid »sanktioner» och ur synpunkten av det avrustade
Tysklands särställning. Om denna diskussion kan här endast sägas, att den lämnade
frågan om förbundsaktens innebörd i en mycket viktig punkt ungefär lika dunkel
som förut. Den andra notväxlingen gällde säkerställandet av Tysklands krav på
ständig plats i N. F:s råd omedelbart vid inträdet och ansågs allmänt ha resulterat
i att den saken var klar.
I mars 1926 sammanträdde ett rådsmöte och en i och för Tysklands upptagande
sammankallad urtima förbundsförsamling, den första i sitt slag. Men då hade
under närmast föregående tid blivit tydligt, att mycket betänkliga stormaktsintriger
försiggått bakom kulisserna. Frankrike var fast beslutet att utbygga och befästa
sin dominerande ställning inom rådet. Genom saboterande år efter år av
ordningen för omsättning på de icke ständiga rådsplatserna hade skapats en situation,
lämplig för varjehanda manipulationer — icke minst med hjälp av missnöjet bland
många stater, som önskade få sin tur med i rådet, vars icke-ständiga medlemmar
dock till större delen ideligen omvalts. Till sina syftens befrämjande önskade
också Frankrike att genom rådets utvidgande och församlingens automatiskt
därmed sammanhängande dekapitering ytterligare stärka det av Frankrike
dominerade rådets herravälde över församlingen, därigenom skapande en ny form för
det historiska anspråket på »la prépondérance légitime de la France».
I den situationen blevo Brasiliens och Spaniens krav på permanenta rådsplatser
som betingelse för sagda makters bifall till Tysklands permanenta rådsplats en
taktisk hjälp för den franska politiken, ej mindre värdefull, därför att den kunde
omsvepas med veklagan över de faror utträdeshotet innebar för N. F. Medan
dessa påtryckningsåtgärder i de mest högaktningsfulla ordalag omtalades av
Englands och Frankrikes rådsrepresentanter, betecknades från samma håll Sveriges
ståndpunkt både då och vid flerfaldiga tillfällen senare under året såsom
oförsvarlig och oförenlig med förbundets grundsatser och välgång! Sverige företrädde
ju nämligen som rådsmakt en uppfattning av läget, som varit den allmänna ända
till dess att de Briand-Chamberlainska intrigerna kommo i dagen, d. v. s. att
Tysklands inträde i N. F. och på permanent rådsplats icke skulle förknippas med
några andra konstitutionella förändringar. Under påverkan av saken
ovidkommande andra faktorer gick det hela emellertid sönder och allt måste uppskjutas till
höstens ordinarie förbundsförsamling. Under intrycket av en oblyg skrämseltaktik
hade Sveriges representant låtit förmå sig att ställa Sveriges rådsplats till
förfogande. När det därpå befanns, att trots allt Spanien och Brasilien fasthöllo vid
sitt utträdeshot, skyndade emellertid Locarnomakterna att omedelbart förkunna,
— 269 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
