Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det engelska imperiets konstitution
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mande makter. Vad som därvidlag är mest i ögonen fallande är även i detta fall
endast ett fastslående av vad som redan föreligger, nämligen att självstyrande
riksdelar kunna ha egna representanter i utlandet. Redan hösten 1926 var sålunda
en kanadensisk minister i Washington designerad och en irländsk sådan fungerade
vid samma tid. Det hela innebär att liksom H. Maj :ts regering numera är H. Maj :ts
regering i England, resp. H. Maj :ts regering i Kanada, H. Maj :t i sin egenskap
av Kanadas monark befullmäktigar en representant att företräda sig och Kanada
hos en främmande makts regering. Men därmed liksom med en del bestämmelser
rörande traktatsingressers avfattning äro ej många svårigheter undanröjda. Den
politiska verklighetens bekymmer återstå. Redan imperiekonferensen 1925 hade i
detta ämne fastslagit skyldigheten för varje regering inom imperiet, vilken
ämnade ingå ett fördrag, berörahde andra riksdelars intressen, att därom notifiera
sagda riksdels regering. Nu har fastslagits, att därest ett sådant meddelande icke
framkallar några invändningar, detta innebär ett uttryckligt gillande av
förhandlingarnas fortsättande men att ingen av de olika regeringarna och således ej heller
regeringen i London kan ingå någon traktat, bindande för de övriga. Denna
bestämmelse fick sin särskilt konkreta innebörd uttryckt i själva slutorden till det
historiska dokument, vars huvudpunkter här refererats:
»Konferensen har med tillfredsställelse hört den redogörelse, som utrikesministern givit
för strävandena att säkerställa freden i Europa och som lett till Locairnoöverenskommelserna,
och konferensen lyckönskar H. Maj :ts regering i England till dess andel i detta framgångsrika
bidrag till fredstillståndets upprätthållande i världen.»
Framtiden allenast kan utvisa, vilken utveckling som innebäres i dessa monarkens
enhetsbevarande uppgift framhållande men i övrigt en smula separatistiska
former och formler, för vilka här redogjorts. Tills vidare blir det vid det gamla.
»Det erkännes beredvilligt», att »större delen av ansvaret (för utrikespolitiken)
nu vilar och ännu en tid framåt måste vila» på den engelska regeringen. .Men de
självstyrande riksdelarnas stigande utrikespolitiska intressen framhållas liksom
utnämnandet av de ovannämnda representanterna i Washington för Kanada och
Irländska fristaten. »Det grundläggande faktum, som alla konferensens
överläggningar i detta ämne utgingo från, var, att varken England eller de självstyrande
riksdelarna kunna åläggas några förpliktelser annat än på grund av deras
regeringars uttryckliga erkännande.» Men så länge en alldeles övervägande del av
kostnaderna för hela imperiets rustningar bäras av moderlandets skattedragare
och så länge den i ordets trängre bemärkelse engelska flottans makt är den
väsentliga trygghetsfaktorn icke blott för Kents och Cornwalls invånare utan även för
imperiets öar ytterst i havet, innehar moderlandet och H. Maj :ts regering i England
uppoffringarnas och ansvarets grundmurade primat. Detta kan ej avskaffas av
konstitutionella deklarationer. Det kan icke rubbas annat än genom en förändring,
innebärande stora rustningar från dotterväldenas sida.
G. Stg.
— 274 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
