- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Fjärde årgången (händelserna 1926) /
281

(1924-1944)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den kinesiska oron. Av fil. lic. Daniel Olsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den kinesiska oron.

Av fil. lic. Daniel. Olsson.

Det kinesiska inbördeskrigets senaste skede började hösten 1924 med Wu Pei-fus
nederlag mot Chang Tso-lin1). Den förre hade alltifrån 1917 och 1918 spelat en alltmer
dominerande roll i kinesisk politik. 1920 hade han, den gången i förbund med Chang, som
sedan 1918 var s. k. supertuchun i Manchuriet (residens i Fengtien [Mukden], därav
fengtien-partiet), efter en militär demonstration tvingat den japonofila anfu-regeringen i Peking att
avgå. (An och fu äro begynnelsestavelserna i provinsnamnen Anhwei och Fukien.)
Rivaliteten- mellan segerherrarna ledde emellertid snart — år 1922 —. till ett vapenskifte, i vilket
Wu Pei-fu segrade, till stor del tack vare den insats, som gjordes av hans underbefälhavare,
den s. k. kristne generalen, Feng Yu-hsiang. Med Wus seger kom chili-partiet (efter
provinsen med samma namn) till makten, och efter att — sommaren 1923 — ha tvingat den
1922 ^återinsatte presidenten Li Yiian-hung att frånträda sitt ämbete lyckades det detta parti
att få sin nominelle chef Tsao Kun vald till republikens president, samtidigt med att den s. k.
Nanking-konstitutionen av 1912 ersattes av en permanent konstitution, dat. den 10 okt. 1923
på 12 :e årsdagen av revolutionens utbrott.

Trots den ömkligaste politiska korruption såg det en tid ut, som om den alltifrån våren
1916, då Yiian Shi-kais monarkiska projekt misslyckades, i upplösning stadda republiken
skulle nå en viss stabilisering. Den nya regimen erkändes de jure av de utländska makterna,
och Wu Pei-fu, som från. sitt högkvarter i den gamla rikshuvudstaden Loyang i provinsen
Honan, tvingade Peking-regeringarna att lyda sin vilja, sökte att med Yiian Shi-kaiska
metoder gentemot motsträviga provinser upprätthålla Pekings myndighet. Det torde också kunna
sägas, att han i -denna sin centralisationspolitik åtnjöt särskilt Englands välvilja. De södra
provinserna, bland vilka kunna nämnas Kwantung, där Sun Yat-sen år 1923 åter dök upp
som regeringschef, och Yunnan, där Söderns emancipation börjat redan under Yiian Shi-kai,
lyckades han dock icke betvinga. Och i Manchuriet regerade Chang även efter sitt nederlag
1922 fullt oberoende av Peking men i ganska gott samförstånd med Japan, som dock i övrigt
efter Washington-konferensen 1921—22 gent emot Kina iakttagit en betydligt mindre aggressiv
hållning än tidigare. Hela året 1924 var också luften full av rykten om en förestående
kraftmätning mellan Wu Pei-fu och Chang Tso-lin.

Kriget utbröt hösten 1924. Chang Tso-lin var emellertid denna gång bättre rustad och
lyckades, delvis tack vare Feng Yu-hsiangs beryktade förräderi, att fullständigt krossa Wu
Pei-fus makt (okt.). Wu hade som sagt hävdat enheten och en stark centralregering. Starka
fraktioner funnos likväl, rekryterade till stor del från de intellektuella —■ man kan nämna
den även här i Sverige bekante kanslern för Peking-universitetet Tsai Yiian-pei ■— som
önskade en federalistisk statsbildning mer eller mindre efter Förenta staternas mönster, ett
arrangemang, som skulle ha åtskilligt för sig med hänsyn till de utpräglade provinsiella
olikheterna, landets enorma utsträckning och de dåliga kommunikationerna. Tills vidare
upprättades emellertid i Peking, där Tsao Kun avsatts och fängslats, en provisorisk regering
under den gamle anfu-mannen Tuan Chi-jui som chef, vilken erhöll traktatmakternas
erkännande de facto (nov., dec. 1924). Denna och följande regeringars viktigaste roll, kan man
väl också säga, blev att tjäna som ett förhandlingsmedium mellan Kina och utlandet. I Kina
sträckte sig dess makt knappast utanför Pekings murar. De södra provinserna vägrade
alltjämt samarbete (i Kanton-provinsen är nu bolsjeviseringen i full gång, ledd bl. a. av den
kände agenten Borodino), centralprovinserna erkände väl Peking, men endast nominaliter,
och Nordkina uppdelades i intressesfärer mellan Peking-regeringens närmaste
uppdragsgivare Feng Yii-hsiang och. Chang Tso-lin, av vilka Chang utbredde sitt inflytande i
provinserna Chili, Shantung, Anhwei och Kiangsu och Feng i de västra provinserna med undantag
för Shansi, vars »modellguvernör» Yen Hsi-shan lyckats hålla sig och sin provins utanför
stridsvimlet men vars sympatier åtminstone icke voro på Fengs sida.

I samband med sin statskupp i oktober 1924 hade Feng Yu-hsiang och de med honom
förbundna generalerna, t. ex.vHu Ching-yi och Sun Yueh, omorganiserat sina arméer under

*) Det första namnet är som bekant släktnamnet. De svenska tidningarnas stavning av kinesiska
egennamn avviker i fråga om sje-ljud från den transskription, som här följts.

— 281 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:04:16 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svda/1926/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free