- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Fjärde årgången (händelserna 1926) /
282

(1924-1944)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den kinesiska oron. Av fil. lic. Daniel Olsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

namnet kuominchun, nationalarméerna, därmed betonande sina nationalistiska mål och sin
åsiktssamhörighet med det demokratisk-socialistiska i rätt stor utsträckning sovjetinfluerade
kuomintang-partiet, som nu sedan Peking-parlamentet de facto upplösts hade sin operationsbas
i Kanton, Hu placerades som guvernör i Honan och Sun i Shensi. I Peking framträdde
emellertid snart rivaliteten mellan Feng Yti-hsiang och Chang Tso-lin. Den senare ha.de i
Manchuriet intagit en bestämd hållning mot Sovjet-Ryssland (tvisteföremålet är bl. a. den
östkinesiska järnvägen) och fruktade på goda grunder Fengs förbindelser med Sovjet. Tills
vidare drog Feng sina trupper från Peking och tog, sedan han utnämnts till guvernör i de
tre på gränsen till Mongoliet nyskapade provinserna «— senare, juni 1925, också i Kan.su —
sitt högkvarter i Kalgan. Under det pågående intrigspelet blev situationen snart mogen för
ett nytt krig (okt. 1925). Utsikterna för en fredlig samhällsutveckling torde heller icke efter
revolutionens utbrott 1911 varit tröstlösare än nu.

Sommaren 1925 hade emellertid åtskilliga politiska händelser av största räckvidd timat i
Yangtse-provinserna. Sammanstötningen i Shanghai den 30 maj mellan den utländska polisen
och kinesiska studenter,, upprepad kort därefter i Hankow och Kanton, som uppväckte en
intensiv antiutländsk propaganda, bl. a. resulterande i bojkott på engelska varor (upphävd i
Kanton först i nov. 1926), avledde nog en tid även militärernas och politikernas uppmärksamhet från
det pågående blockbildandet. Emellertid hade Chang Tso-lins regemente i provinserna vid
nedre Yangtse aldrig varit populärt, beroende väl på hans japonofilitet och hans allt annat
än demokratiska regeringsmetoder men förmodligen återgående på en här i Europa ofta
förbisedd motsättning (som nog i grunden är en rasfråga) mellan Nord- och Sydkina.
Guvernören i Chekiang Sun Chuan-fang, en av Wu Pei-fus förra generaler, satte sig också efter
att (okt. 1925) ha ryckt in i Shanghai i besittning av provinsen Kiangsu och utbredde under
de följande månaderna sitt inflytande i Kiangsi, Anhwei och Fukien och proklamerade
slutligen (juni 1926) sina fem provinsers självständighet. Samtidigt med Suns aggressiva
uppträdande vid nedre Yangtse hade Wu Pei-fu åter gjort sitt inträde i politiken. Ehuru han
efter sitt nederlag hösten 1924 hade berövats alla sina titlar och hela sin officiella karaktär,
hade han likväl behållit en av republikens kanonbåtar, som han ankrat vid Yochow, på gränsen
mellan Hunan och Hupeh, ock använde till bostad. Nu vände han stäven mot norr och
började i samförstånd med sina vänner, guvernörerna i Hunan och Hupeh, att värva en stor
armé med värvningscentral i Hankow. Meningen var att använda den mot »riksförrädaren»
Chang Tso-lin, den manchuriska tigern. Sedan han återinsatt den från Wanhsien-affären i
sept. 1926 kände Yang-sen som guvernör i Szechuan, inledde han underhandlingar med
kuominchungeneralerna i norr. Nu inträffade emellertid en av dessa omkastningar, som äro
så karakteristiska för kinesisk politik och som för en utlänning utan intim kunskap i politisk
personhistoria gör den till något av det irrationellaste, som finns.

Läget var en tid högst kritiskt för Chang Tso-lin. Feng Yu-hsiang besatte Peking och
intog Tientsin, och kuominchunguvernören i Honan angrep Shantung. Dessutom utbröt
myteri i Changs egen armé, i det en av hans bästa generaler Kuo Sung-ling med omkring
100,000 man gjorde gemensam sak med hans fiender (dec. 1925; se härom, Taubes artikel i
Sv. Tidskrift, h. 3, 1926). Myteriet kvävdes emellertid med överlägsen skicklighet av Changs
son, Chang Hsueh-liang, den s. k. »unge generalen», och vad som var märkligare, ett
närmande ägde rum mellan Chang och Wu Pei-fu, därvid initiativet troligen togs av den förre.
Wu kastade nu sina trupper in i Honan; den 4 mars var han åter i sitt gamla Loyang och
detacherade därefter sina trupper dels in i Shensi, där huvudstaden Sianfu belägras, och dels
mot Peking, medan Chang Tso-lin angrep kuominchun norr- och västerifrån. I den
komplicerade situation, som uppstått i och med Kuo Sung-lings misslyckade myteri och Wu Pei-fus
omslag hade Feng Yu-hsiang — och detta är en smula karakteristiskt för mannen —
överlämnat sina trupper åt sina underbefälhavare, bland vilka särskilt Lu Chung-lin kan förtjäna
att omnämnas. (Skälet var troligen oenighet i överkommandot, vartill nog kom, att den
ryska hjälpen ej var tillräckligt effektiv. Feng uppträdde längre fram på våren i Moskva.)
Kuominchun tvingades nu att retirera, och sedan underhandlingar förgäves försökts med
Wu Pei-fu, utrymdes Peking (i april), sedan ett anslag mot regeringen misslyckats. En
följd hade dock detta, nämligen att Tuan Chi-jui abdikerade (april). Nya regeringar ha sedan
visserligen bildats utan auktoritet emellertid vare sig inåt eller utåt.

Fengs f. d. arméer drogo sig nu så småningom tillbaka väster om Nankow-passet, där
under sommaren 1926 synnerligen häftiga strider utkämpades utefter en front, som sträckte

— 282 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:25:08 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svda/1926/0284.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free